Tackla techorrhjulet med tankfullhet
Läs mina grubblerier om utmaningarna med att leva ett socialt online-liv som är beroende av företag, och personer, med sviktande moral. Jag tror vägen framåt kräver en kombination av hållbara gemenskaper på distans och mer planerade interaktioner i det egna, fysiska närområdet.
Som stöd för en artikel i DN Kultur om "techorrhjulet", där jag bidrog med citat, sammanställde jag ett relativt omfattande underlag. Det innehåller personliga lärdomar och betraktelser avseende sociala medier i relation till moral, hållbarhet och välbefinnande. Det här är en renskrivning av dessa noteringar.
Det är tydligt att det är många som famlar efter svar just nu gällande hur de ska göra med de sociala medier som på samma gång bidrar till glädje och ångest, samvaro och frånvaro. Den vånda som tidigare bottnat i en oro över verklighetsflykt och timmar spenderade framför en skärm – timmar som alltid kan ägnas åt andra aktiviteter och andra människor – har nu fått sällskap av motvilja. Antipatin växer när de stora tech-företagen inte bara bidrar till konflikt och personlig skada, utan nu också backar ett allt tydligare auktoritärt, korrupt och förrädiskt styre i USA. Med pengar de tjänar på sina användare.
Allt fler vill göra annorlunda. Vill sluta använda dessa tjänster. Men hur lätt är det, och vad skulle det innebära?
Är det ens möjligt för en vanlig användare att "hoppa av" utan att förlora kontakten med vänner, kultur och samhällsdebatt?
Jag vill utrycka det som att praxis för digital vänskap, kultur och samhällsdebatt i Sverige på ett obalanserat sätt har styrts av ett fåtal amerikaners intressen och värderingar. Det är knappast önskvärt.
Men vi måste heller inte alltid tänka på det så drastiskt som att "hoppa av" och kan självklart experimentera med andra sätt att umgås på, utan att omedelbart klippa banden till allt som kom innan. Världen är inte binär även om vårt beroende till datamaskiner tycks bidra till att människor ofta tänker så.
Den viktigare frågan för mig är den här: min kapacitet för uppmärksamhet är begränsad, så var ska jag investera min uppmärksamhet för att må bra - och för att de människor och fenomen jag bryr mig om ska må bra?
För att komma framåt krävs självrannsakan och ett utforskande av ens egna värderingar, förmågor och ramar. Den första uppmärksamheten bör alltså riktas inåt, men oerhört få människor har utrymme och stöd i att lägga den tiden på sig själva. På sitt eget välbefinnande.
Vi har ofta för bråttom att fokusera på att "hoppa av" och hitta en ersättare, och riskerar att missa hur alternativen är större än att man måste hitta något som ser ut som det man lämnar. Vi kanske inte måste ha en dialog med människor från hela världen varje dag utan kan må bättre av att påverka och vara engagerade på ett mer lokalt plan. Kanske även av att söka vidare i kulturutbudet närmare hemmet.
Ibland känns det som att alltför många missar den enkla möjligheten att skriva in uppgifter i en adressbok för att regelbundet hålla kontakten med vänner via mejl, chatt och videosamtal. Eller förbiser de viktiga samtal, även digitala sådana, som äger rum i föreningsliv och kulturhus.
Finns det realistiska alternativ? Vilka sociala medier, streamingtjänster och digitala plattformar finns idag som inte ägs av oligarker, staten eller företag med tvivelaktig etik? Är de tekniskt och ekonomiskt hållbara?
Det finns redan tjänster som funnits i många år och använts av hundratusentals eller många miljoner människor men som väldigt få pratar om. Kanske för att de är lite svårare att förstå sig på i jämförelse. Eller för att journalister, kändisar och politiker inte valt dem ännu.
Dels tänker jag på tjänster som micro.blog och Mastodon, men även på diskussionsplattformar som Flashback och Familjeliv. De senare är ju i allra högsta grad sociala nätverk som levt länge (längre än Facebook) och som är bekant för många svenskar, där såväl vänskap som konflikter och samhällsdebatt frodas.
Man kan inte på något sätt säga att vi är beroende av tech-jättarna tycker jag, mer än som en fix idé. Det är Internet i sig som är det grundläggande sociala nätverket. Digitala forum är äldre än webben. På 80-talet hade vi något som kallades BBS:er. Sociala nätverk är ett område i ständig förändring. En diskussionsgrupp med 20 grannar är också ett viktigt kitt för samhället, oberoende av vilken app man använder.
Men hållbarheten avgörs kanske i första hand av min förmåga att behålla mina kontakter, även när plattformen jag använt blir ointressant, oönskad eller går i graven.
Som ett svar på detta har det i många år nu funnits sätt att bygga plattformar för sociala nätverk där användarna kan prata med människor på andra plattformar. Och där jag kan lämna en plattform och få med mig alla min följare dit jag flyttar. Lite som att jag kan byta mobiloperatör och behålla mitt telefonnummer. Om jag ringer med Telia eller Hallon behöver mina vänner inte bry sig om. De kan fortsätta ringa mig ändå, och tvärtom.
För att bedöma teknisk hållbarhet tycker jag det är bra att tänka öppen källkod och standarder. Samma organisation som förvaltar riktlinjerna för den kod som används för att bygga webbsidor, W3C, förvaltar också standardiserade sätt att kommunicera över internet. En sådan standard, ActivityPub (AP), gör det möjligt för vem som helst att bygga en plattform för sociala kontakter som kan prata med alla andra plattformar som använder samma standard.
Alla kan alltså "ringa" alla utan att bry sig om vilken operatör man valt. Exempel på sådana plattformar är Mastodon–som påminner om Twitter, och Pixelfed–som påminner om Instagram. Och väljer jag Pixelfed kan jag fortfarande prata med människor på Mastodon.
Tänk på det här som fristående hus. Det kan finnas tusentals hus som är byggda i stilen M, och tusentals hus byggda i stilen P. Jag kan flytta in i ett M-hus men fortfarande skicka brev till alla andra M och P-hus. Mitt M-hus kan ha sina egna förhållningsregler kring hur vi uppför oss och pratar med varandra, liksom alla andra hus har sina regler.
Om jag senare kommer på att jag vill flytta till ett annat M-hus så kan jag göra det utan att invändningar, och behöver inte tala om för mina ”följare” att de ska följa mig i det huset i stället. Mina brev når dem ändå. Det är svårare att nå dem i F-huset… Facebook.
Jag vet att det här kan låta svårt och främmande, men det gjorde Twitter och Facebook också för de flesta människor en gång i tiden.
Jag tror många idag glömt hur konstigt och obegripligt Twitter var i flera år, och fortfarande är för många. För 13 år sedan hånskrattade också de flesta åt personer som skulle dela bilder på sin mat på Instagram. Om det finns en plattform idag som kan vara jättestor om 3-5 år beror på hur nyfikna och öppna människor är för att prova något nytt, även om det kanske känns obekant och svårt i början.
Kanske är det nu viktigare att det blir rätt, än att det i första hand måste vara lätt.
Ställningstagandet underlättas säkert om man har en klick med vänner med sig. Och kanske bygger det första huset tillsammans, om kunskapen finns, eftersom material och ritningar är gratis (öppen källkod). Eller om man ”flyttar in” där det bor någon man redan känner.
Är användarbojkotter effektiva? Om tillräckligt många hoppar av från techjättarnas plattformar, skulle det ha någon verklig påverkan? Finns det exempel där användarnas konsumentmakt faktiskt har lett till förändring inom techindustrin?
Jag vet inte om det viktigaste är att tjänsterna måste fallera. Det viktigaste är nog först att du som individ ska känna att du mår bra och att du inte bidrar till att andra far illa. Och att du kan ta steg i en riktning som gör att du känner dig tryggare i den föresatsen. Vad som händer med plattformarna är sekundärt och kommer att utkristalliseras över en betydligt längre tidshorisont som är allt annat än förutsägbar.
En intressantare fråga är hur sårbar eller motståndskraftig du själv är när dessa förändringar äger rum, som de alltid förr eller senare gör.
Om du har valt ett hus hos Google, Facebook eller Microsoft så tillämpar de massor av knep för att det ska kännas svårt för dig att lämna. Du har ju också investerat mycket tid där. Om du däremot bor i ett hus där det alltid är fritt att flytta ut och ta med sig sina ägodelar för att lätt möblera ett nytt rum i ett nytt hus, då blir du mindre sårbar för förändringar. Du kan dessutom fortsätta umgås med alla vänner i huset du flyttade från. Något som de flesta stora plattformar vill försvåra för dig.
Din verkliga påverkan kanske inte är själva avhoppet från en plattform (att "flytta från ett hus" i min liknelse), utan hur du pratar med vänner och bekanta om de vägval du gör, och varför du flyttar. Det handlar om att öka kunskapen hos alla, att fler får möjlighet att ta självständiga beslut grundade i en förståelse för alla möjligheter. I ett större perspektiv handlar det om hur vi som medborgare påverkar genom opinion – och hur politiker i sin tur agerar med regleringar och insatser för att gynna vårt gemensamma välbefinnande.
Konsumentmakt är också ett vanskligt begrepp i det här sammanhanget. De flesta användare av dessa plattformar betalar inte med pengar, utan med osynliga valutor som integritet, privatliv och uppmärksamhet. Många har ingen uppfattning om hur omfattande den kostnaden kan vara för en själv och för ett samhälle. För att prata konsumentmakt skulle vi behöva nå annonsörerna, de som faktiskt skjutsar in pengarna, och övertyga dem om att de satsar sina pengar fel. Det tar tid men vi har sett exempel på annonsörers bojkott av Twitter.
Vi kan även söka efter lösningarna som inte är beroende av annonsörer och "osynliga valutor". Vilket då betyder att vi kan behöva vara beredda på att betala en liten summa riktiga pengar för deltagande.
Att det pågår mycket diskussion om de här frågorna just nu tycker jag indikerar att ett skifte är på gång. Var det skiftet landar är omöjligt att veta, men jag tror färre vill lägga alla sina ägg i en korg och förlita sig på att deras innehåll och vänskapsband ska hålla under den pågående turbulensen. Fler vill ta mer eget ansvar för sina relationer, för vidmakthållandet av sina egna bidrag och för sin konsumtion.
Kan vi tänka oss att EU eller andra demokratiska institutioner i ett motdrag skapar egna digitala plattformar med progressiva värderingar? Hur skulle en sådan plattform kunna se ut och vad skulle krävas för att den skulle slå igenom?
EU-kommissionen har redan funnits i några år på Mastodon. De har sitt eget ”hus” där, med en egen webbadress. Det betyder att det direkt går att se att informationen som publiceras där kommer från en tillförlitlig källa. Det var inte något som var krångligt eller kostsamt för dem att få på plats, och har också inspirerat fler myndigheter runtom i Europa till att ta steget.
Det här med egen webbadress tycker jag är en viktig aspekt för förtroende, trygghet och säkerhet. Myndigheter och andra organisationer ska självklart använda sig av sina officiella domännamn i sin kommunikation. Och även individer har förstås möjlighet att säkra sin identitet och bli mer motståndskraftiga över tid genom att köpa och använda egna domännamn. Det minskar också riskerna med bedrägliga konton som utger sig för att vara någon de inte är.
Att våra svenska politiker alltjämt använder Facebook, Instagram och Twitter som officiella kanaler för sina uttalanden tycker jag är direkt pinsamt. Det hade varit mer förståeligt om de samtidigt publicerade uttalandet på en kanal/webbsida/plattform som ägs av en svensk myndighet och länkade dit, men nej, den amerikanska plattformen, som de själva kritiserat, får originalet.
Jag tror inte heller att det är en enstaka plattform, ett hus, som bör eftersträvas. Det är när vi bygger många hus som vi blir mindre sårbara, både som individer och samhälle. Det viktiga är att husen har valt samma tekniska lösning för att kommunicera, en öppen standard, så att alla kan nå varandra.
Jag kan se många potentiella framtidsscenarier för hur alla dessa hus ska byggas men låt mig exemplifiera med ett som ligger mig varmt om hjärtat. Vi har nämligen idag en institution som står nära medborgarna och stöttar dem med kunskap och instruktion för att hantera en alltmer digital vardag: våra ovärderliga folkbibliotek.
Om varje bibliotek skulle ha ett eget digitalt hus, en egen instans av ett socialt nätverk, så skulle man tillsammans med sitt lånekort också kunna få ett konto som ger tillgång till det där sociala nätverket. Det där kontot ger möjlighet att prata med alla andra som också har konto i hus som tillåter kommunikation över husgränserna. Man kan också följa världsnyheter, kommunal info, museum, konserter och alla andra organisationer som vill delta. Och varje hus skulle vara oberoende av tredje land.
För att öppna sociala nätverk ska slå igenom krävs i grund och botten att myndigheter, kommuner och föreningar på riktigt förstår värdet och går i bräschen för att publicera sin information i ett standardiserat format. De behöver då inte mer än fortsätta publicera nyheter på sina egna webbplatser och så sprids dessa automatiskt till alla som valt att följa dem. Organisationerna behöver alltså inte aktivt gå ut och publicera samma nyhet i en massa separata amerikanska plattformar.
Biblioteken kan också vara en del av svaret gällande kulturåtkomst via internet. De lånar idag redan ut filmer och musik. Men alla möjligheter finns förstås också för fler aktörer att i egen regi streama innehåll live och på beställning. Flertalet oberoende streaming-tjänster finns såklart redan. En utmaning i detta är det stora skapade begäret efter ”det senaste” och mest populariserade.
Utbudet av mer lokal kultur syns mindre på plattformar där den som betalar mest syns mest. Kanske kan ett skifte i hur vi använder sociala nätverk också bidra till ett skifte i vilken kultur vi värderar och får utbyte av. Något jag personligen tror har stor potential att stärka civilsamhället.
Tips för en normbrytande och hållbar online-närvaro
Jag tillåter mig själv att sväva ut lite med ett potpurri av idéer, som förstås också bara är en bråkdel av alla möjligheter som ligger framför dig.
- Skapa en blogg hos write.as (eller installera själv Write Freely) – ett verktyg för att skriva ner och dela dina tankar och idéer på ett hållbart sätt. Stöd finns för ActivityPub vilket till exempel gör att alla på Mastodon lätt kan följa bloggen.
- Skapa ett Mastodon-konto hos något av de svenska "husen", eller instanserna, mastodon.nu eller mastodonsweden.se.
- Ladda ner en app för att lättare använda Mastodon. Exempelvis:
- Testa indie-filmtjänsterna Criterion Channel och Mubi. Eller hyr film på biblioteket.
- För att läsa e-böcker kan du välja en läsplatta från Kobo.
- Glöm inte bort att du kan lyssna på all världens utbud av poddar med en app som Pocket Casts.
- Använd appen Signal för säker chatt och samtal med vänner. Det är numera också den app som rekommenderas av Försvarsmakten.
- Skapa ett regelbundet mötesschema för en grupp vänner eller personer med liknande intressen, som en bokklubb. Växla online och fysiska möten när det är möjligt.
- Håll koll på kommunens evenemangskalender – varför inte lägga den som bokmärke i din mobil.
Läs också
Kristofer Ahlström Text
Per Axbom
Per Axbom
Per Axbom
Lyssna
Per Axbom
Fler framträdanden
Jag blev också nyligen intervjuad i podden AI för Folket om AI-bias. Även här skrev jag ett gediget underlag som stöd för mig själv, och det delar jag med mig av i kommande nyhetsbrev. Podden kan du förstås lyssna på redan nu:
