Kommunikation ger kloka barn

Vår nyblivna sexåring har fått krav på sig att somna själv, från att vi som curling-föräldrar befunnit oss i rummet fram till insomnandet. Men kravet kom utan tydlig förklaring, varför det först funkade halvdant.

När jag gick från sovrummet igår var det med kommentaren: “nu är det dags att somna själv, nu har du faktiskt fyllt sex år”. En kort stund senare kom han uppsmygande lite försiktigt, smög in i köket och spionerade på oss som satt i soffan.

Vikten av att ge en helhetsbild

Efter att ha lett honom tillbaka till sängen insåg jag att inga förmaningar i världen kommer bita. Han är orolig och det av en anledning: han förstår inte varför vi plötsligt förändrar våra krav på honom och det känns orättvist. Mycket lägligt så avslutade tvättmaskinen precis en centrifugering och jag förklarade: “Jag vill kunna ta hand om tvätten nu. Om jag måste vänta här tills du har somnat måste jag ta hand om tvätten efteråt, och då tar allt mycket längre tid för mig. Det förstår du väl?”

Och sannerligen: han förstod. Efter att jag gått från barnens sovrum hördes varken rop eller trippande steg.

Jag påminns om hur viktigt det är att inte behandla barn som barn. Det låter kryptiskt men är egentligen enkelt. Barn är individer, tänkande människor och de förstår. Det är orättvist att ställa krav på dem utan att förklara bakgrund och sammhang till ett beslut eller en förändring. Får man en förklaring kan man acceptera, hantera och förhålla sig till en företeelse på ett mycket bättre sätt. Det här gäller förstås i alla högsta grad även i vuxen-till-vuxen kommunikation, där jag så gott som dagligen ser missar i att förklara sammanhang.

Läs dig klok om barn

Redan från fem års ålder bör barn aktivt delta i beslut som berör familjen (ska vi flytta, ska vi köpa en ny bil) och framför allt hållas informerade om sådant som påverkar den vardag som de är bekanta med (byte av jobb, eller någon närstående som är sjuk).

Mer värdefulla tips hittar du i den ovärderliga boken Livet i familjen av Jesper Juul. Med massor av vardagsexempel i denna lättlästa pocketbok får man mängder av tankeställare kring hur olika man kan bemöta barn i olika situationer, och vilka signaler man skickar.

Som en ytterligare påminnelse fick min fru i morse ta en batalj med vår yngste son som envist skrek, protesterade och slingrade sig då det var dags att gå till förskolan: “Nej, jag vill inte gå till förskolan!”. Efter en hel del resonerande och ordväxlingar i den klassiska genren ‘trotsigt barn mot trött vuxen’ utbrast han till slut: “Nej, jag vill inte gå till förskolan! Jag vill bara gå till dagis!”

Så var det med det.