Regeringen vill att det införs en särskild reglering som innebär att 13-åringar kan dömas till fängelse om de utfört brott, eller försökt utföra brott, som har ett straff på minst fyra år. De säger att åtgärden ska vara tidsbegränsad och gälla i endast fem år med start den 1:a juli 2026. Om mindre än ett halvår.
Förslaget saknar inte bara helt stöd i forskning, det går på tvärs mot rekommendationerna från en samlad expertis på landets brottsbekämpande myndigheter.
Det känns verklighetsfrämmande att förstå hur envist regeringen blundar för befogad, betonad kritik från sina egna remissinstanser.
Brottsförebyggande rådet (Brå) är den myndighet i Sverige som tar fram fakta om brottslighet. De skriver så här i sitt remissyttrande:
Brå avstyrker förslaget utifrån i huvudsak tre grunder: att det saknas stöd för att en sänkt straffbarhetsålder har någon brottsförebyggande effekt, att olika straffbarhetsålder för olika typer av brott kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem samt att en sänkt straffbarhetsålder strider mot barnkonventionen och FN:s rekommendationer.
Brå lyckas i denna mening direkt såga förslaget vid fotknölarna: det skulle sannolikt inte fungera som utlovat, det minskar förtroendet för rättsväsendet, det är problematiskt att omsätta i praktiken, det går tvärs emot våra egna lagar och är stick i stäv med råden från forskare och människorättsorganisationer. Ridå.
Kriminalvården, som tar emot Sveriges brottslingar och nu har tvingats diskutera om man ska tillåta gosedjur på avdelningarna, känner sig manade att förklara för regeringen att barn "inte [har] lika utvecklade förmågor till t.ex. impulskontroll eller konsekvenstänkande som äldre".
Läs det igen… Kriminalvården är så förbluffade över förslaget att de gör ett tappert försök att hjälpa regeringen förstå det mest grundläggande om barn. En förståelse som vi i Sverige i decennier har varit stolta över att ha införlivat, som grund för lagar och värderingar, upprepar alltså Kriminalvården i ett försök att folkbilda styrande politiker.
Deras slutsats blir självklar, målen måste uppnås på andra sätt:
Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd, men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.
Prevention och samhällsskydd, säger Kriminalvården, behöver självklart fungera. Men inte alls på det sätt regeringen vill. I yttrandet blir det också tydligt att de känner sig långt ifrån redo för att ta emot barn. De skriver så här (och understryker att de sagt det förut): Kriminalvården har i sitt tidigare remissvar framhållit att myndigheten inte är förberedd eller rustad för att ta hand om så unga barn som 14 år. Nu har regeringen bestämt att 13 är rimligt.
Det är talande att Kriminalvården, en central aktör när förslaget blir verklighet, så skarpt säger ifrån.
Även Åklagarmyndigheten har en hel del dubier. De efterfrågar bland annat en djupare analys av de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Och så här skriver de gällande betänkandets förväntade effekt:
Det kan vidare ifrågasättas om det är en träffsäker åtgärd att genomföra tillfälliga förändringar i en så principiell fråga som straffbarhetsåldern i syfte att ingripa straffrättsligt mot det fåtal barn som begår allvarliga brott. I detta sammanhang kan det noteras att allvarliga brott som begås av dessa barn i många fall redan idag blir föremål för en prövning i domstol inom ramen för en bevistalan.
Åklagarmyndighetens remissyttrande är ett skolexempel på strukturerad, kritisk granskning, även om det skulle må bra av lite lättare svenska. Myndigheten ger exempel på scenarier där lagförslaget leder till besvärliga konsekvenser i verkligheten. Ett sådant exempel är när barn måste ersättas ekonomiskt för olaga frihetsberövande varje gång ett åtal ogillas efter en rättegång. Det är sannolikt en kompensation varken allmänhet, brottsoffer eller förslagets anhängare hade i åtanke.
Lite enklare uttryckt: Det verkar dumt att göra de här sannolikt jättedyra förändringarna, som berör ett fåtal och bara ska gälla under en begränsad period, för att vi rättsligt ska kunna göra saker som vi i flera delar redan kan göra.
Åklagarmyndigheten pekar på "avsevärda tillämpningsproblem" och menar att även om förslaget blir verklighet så är det så illa förberett att det får flertalet struliga följdeffekter och att det ofta inte ens går att göra så som regeringen tror att deras eget förslag förordar.
Trots alla dessa förnuftiga påpekanden tuffar regeringen ivrigt på med tillgjord beslutsamhet och tanklös hybris. Röken från regeringens tuff-tuffhet lägger sig som en tjock dimma, men varje remissvar skingrar den.
Polismyndigheten anser att förslaget skulle orsaka betydande praktiska svårigheter för myndighetens verksamhet. De skriver att en generell sänkning av straffbarhetsåldern riskerar att leda till en ökad brottslighet bland barn. Och även Polisen påpekar att förslaget inte är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.
Ekobrottsmyndigheten avstyrker och konstaterar att förslaget har tillämpningsproblem, och hänvisar till Åklagarmyndighetens genomgång.
Tullverket avstyrker förslaget om sänkt straffbarhetsålder och anger som skäl att "utredningen inte bedöms ha presenterat tillräckliga skäl som talar för förslaget".
Institutet för mänskliga rättigheter framhåller att "i samband med att FN:s barnrättskommitté granskade Sverige 2023 så fick Sveriges regering en särskild rekommendation om att inte sänka straffbarhetsåldern".
Sveriges Domareförbund konstaterar att "en generell sänkning på ett år från 15 till 14 år innebär att en hel ålderskull till kan bli föremål för brottsutredningar som kan leda till rättegångar där försvarare ska förordnas. Kostnaderna för det allmänna inklusive domstolarna kommer att bli betydande." Notera: Regeringen väljer efter detta påtalande att sänka till 13 år(!)
Advokatsamfundet konstaterar krasst: "Samtliga förslag synes vara politiskt motiverade och bygga på en hårdare retorik om brott och straff, snarare än på forskning och beprövad erfarenhet."
Rädda barnen skriver:
Utredningen gör bedömningen att inkapacitering är ett viktigt verktyg för att barn inte ska begå nya brott. Samtidigt redogör man för forskning som visar att inkapacitering av barn som begår denna typ av brott inte har en brottspreventiv effekt, eftersom det finns en konstant ström av andra barn som kan begå handlingarna i stället. Mot bakgrund av denna kunskap är det anmärkningsvärt att utredningen ändå anser en sänkning av straffbarhetsåldern välavvägd.
Det i många avseenden vårdslösa förslaget från regeringen är alltså tänkt att visa på beslutsamhet och handlingskraft. Det blir istället bevis på en besvärande oförmåga att förstå och agera på verklig kunskap. En kunskap som erbjuds i drivor av de instanser som regeringen själva har frågat om återkoppling.
Det krävs högfärd och ett omfamnande av faktaresistens för att helt avfärda all denna kunskap från så många specialister och sakkunniga som alla ger stöd åt varandras argument. Den samlade kåren som ansvarar för frågorna är rörande överens och regeringen säger med sitt agerande att den samlade kårens kompetens är irrelevant.
Ett maktfullkomligt beteende som borde få fler att häpna.
Punkterna som förslaget brister på
En övervägande majoritet av de remissvar som inkommit pekar på allvarliga tillkortakommanden som kan sammanfattas i följande nio punkter.
- Underlaget är inte tillräckligt utrett och belagt. Ett exempel är Socialstyrelsens observation: Utredarens främsta skäl för en sänkning av straffbarhetsåldern är att den pågående utvecklingen anses vara ett hot mot det straffrättsliga systemets legitimitet, men redogör inga belägg för att det skulle vara på det viset.
- Förslaget strider mot barnkonventionen, en konvention som Sverige antog som lag den 1 januari 2020.
- Det saknas en fullgod barnkonsekvensanalys.
- Det finns inget stöd i forskning för att fängelse för barn är avskräckande.
- Fängelse stärker barnens identitet som kriminella. Risken för återfall ökar snarare än minskar med den påverkan som fängelse för med sig.
- Fängelse för 13-åringar riskerar leda till att gängen utnyttjar ännu yngre barn.
- Det saknas en fullgod ekonomisk kalkyl för hela satsningen, till exempel för de resurser som krävs för Kriminalvården att ta hand om barn, och hur hela regelverket ska avvecklas efter fem år.
- Förslaget går inte att tillämpa så som det beskrivs. Tillämpningsproblem är identifierade och beskrivna av flera instanser.
- Detta förslag är ett i raden av många hämmande åtgärder och det går svårligen att förutse eller följa upp effekterna av varje insats.
Den här omfattande kritiken känns inte betryggande för ett så viktigt område där regeringen själva säger sig agera med kraft. Att envist traska vidare trots detta regn av tillrättavisningar ingjuter inte förtroende för landets ledarskap. Tvärtom.
Det som lyfts av flera aktörer är hur många repressiva åtgärder som redan tillkommit och planerats inom kriminalpolitiken de senaste åren, något som gör det oerhört svårt att förutse eller utvärdera vilken åtgärd som ger vilken effekt. För att nämna en handfull: ungdomsövervakning, längre maxtid för sluten ungdomsvård, utvidgat ansvar för både föräldrar och socialtjänsten, åtstramningar avseende ungdomsreduktionen, ny fängelselagstiftning samt utökade möjligheter till hemliga preventiva tvångsmedel.
För att bedriva en ansvarsfull kriminalpolitik måste den gå att utvärdera och justera. Att vrida på alla rattar samtidigt och hoppas att någon av dem ställer in rätt effekt, utan att kunna veta vilken, är en vådlig hantering av landets resurser – och framtid.
Det går snabbt bakåt nu
Straffbarhetsåldern har varit 15 år i Sverige sedan 1864. I etthundrasextiotvå år. Hur kan det vara okej att sänka den till 13 – när så gott som all forskning länge talat för att det tvärtom är en höjning vi måste sträva efter? Det är för mig en spegling av ett samhälle som söker enkla, snabba svar utan tid och lust att fördjupa sig. Och som inte lyssnar.
Det borde oroa oss alla.
Regeringen ställer nämligen inte bara tillbaka klockan på straffbarhetsåldern. Regeringen backar också klockan på hur mycket hänsyn som tas till de remissvar som kommer in på ett betänkande. Alltså hur välgrundade och förankrade beslut man tar. Tack vare att vi har rätt till insyn så kan vi upptäcka det. Men såklart bara om vi också tar del av dem.
Att öva sig i att tänka kritiskt är viktigt för en demokrati. Det handlar om att kunna samla in kunskap och begrunda olika perspektiv.
Många sitter ändå nu och tänker att jo, vi måste nog sätta 13-åringar i fängelse för att få bukt med problemen.
Ska det inte bli några konsekvenser när barn begår allvarliga brott?
Remissinstanserna menar inte alls att barnen inte ska tas om hand. Flertalet tar upp att en förbättrad hantering behövs, och att samhället självklart ska skyddas, men att de specifika åtgärder som föreslås är fel väg.
Vems är ansvaret? Någon måste väl straffas?
Det är vuxenvärlden som sviker barnen och det är samhället som har ett ansvar för barn som begår brott. Barnen som begår de här allvarliga brotten är förövare, men ofta är de samtidigt också själva brottsoffer. Föreningen Sveriges socialchefer skriver: "Att straffa barn i 13-årsåldern innebär att lägga ansvaret på dem som samhället inte förmått skydda. "
Det har inte gjorts tillräckligt, vi måste ta i med hårdhandskarna!
Många är redan överens om att det åtgärder som vidtas idag inte är tillräckligt, och det står att läsa i många av remissvaren hur allvarligt man ser på utvecklingen. Men hur åtgärden ser ut måste vara grundat i allt det som expertis inom barnpsykologi, brottsbekämpning, juridik och socialtjänst med flera kan lära oss utifrån forskning och beprövad erfarenhet.
Att bortse från fakta är inte att ta i med hårdhandskarna, det är att kapitulera och ge upp arbetet man förväntas ta sig an som ledare. Vi kan inte låta våra politiker hitta på och implementera skadliga åtgärder, som dessutom är kostsamma, bara för att de känslomässigt låter bra och kortsiktigt vinner röster. I Sverige har vi har alla förutsättningar för att agera klokare än så.
Alla remissvar
- 2025-09-24: Remiss av utkast till lagrådsremiss Sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott, Diarienummer: Ju2025/01945. Remissvar från 99 svarande remissinstanser gällande lagrådsremiss. Gällande sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år. Det här är alltså det förslag man gick vidare med efter att kritiken kom på den första remissen nedan.
- 2025-02-13: Remiss av SOU 2025:11 Straffbarhetsåldern. Remissyttranden från 95 svarande remissinstanser gällande SOU:2011 om sänkt straffbarhetsålder. I detta fall var det tal om sänkning till 14 år.
Alla remissvar i ett dokument
Jag satte ihop dessa filer som samlar alla remissvar i ett enda dokument för den som vill ögna igenom remissvaren på ett enklare sätt.
Utöver ovanstående remissvar kommer det alltid in ytterligare yttranden från civilsamhället, men dessa listas tyvärr inte publikt på regeringen.se av någon anledning. Det behöver det förstås bli ändring på.
Vidare läsning
© UNICEF/UNI908511/Rasnat
SVT Nyheter
Medlemsdiskussion