Den långsamma hissen
Då och då stöter jag på situationer i gränssnitt då jag aktivt gör det svårare för användaren att slutföra sin uppgift. Svårare kanske är fel ord, jag vill i alla fall inte göra det så lätt att personen i fråga riskerar att ta fel beslut i all hast. Det kan handla om situationer som påverkar en persons hälsa (beställning av läkemedel), ekonomi (man ingår ett avtal eller pengar dras) eller relationer till andra (ett meddelande som publiceras publikt). Det kan också handla om att ett specifikt val gör att företaget som anlitar mig förlorar mer pengar. Det blir då viktigt att alternativen känns mer attraktiva.
Det kan ibland kännas motsägelsefullt att jobba med användarvänlighet och bygga in ett visst motstånd i ett gränssnitt, men det illustrerar också på ett bra sätt hur viktigt det är att jobba med det mänskliga behovet på en högre nivå än att slutföra uppgiften, och ge användaren tillräckligt med stöd för att aktivt välja rätt.
Det är nog därför jag älskar historien om den långsamma hissen. En historia jag första gången hörde talas om i slutet av 90-talet.
En hiss för alla syften
När ett nytt flerbostadshus skulle byggas en timmes resa från Tokyo började de blivande bostadsinnehavarna bråka om huruvida en hiss skulle installeras. Några argumenterade för att hissen konsumerar för mycket elektricitet, och att människor kommer åka hiss i onödan samtidigt som de behöver motion för att må bra, medan andra påpekade att hissen behövs för de äldre och människor med funktionsnedsättningar. Efter en tids debatterande kom de fram till en gemensam, genial lösning; en mycket långsam hiss.
Eftersom de flesta kan gå i trapporna snabbare än hissen så tar de inte hissen i onödan. Samtidigt så finns det fortfarande en hiss för de som verkligen behöver det.
Att nå resultat snabbt är inte alltid den bästa vägen. Långsamt är också användbart. Vad skulle hända om vi lät alla rulltrappor i Stockholm rulla hälften så fort?
