Strategi för trygg offentlig kommunikation

När det är svårt att nå riksdagens webbplats uppmanas besökare idag att följa riksdagens arbete via en proprietär amerikansk plattform som kräver konto för att läsa inlägg och som 15% av Sveriges befolkning använder (5% dagligen). Det är en plattform som uppmärksammats med anledning av hur lätt dess användare skapar 'AI'-genererade bilder på barnövergrepp och vars ägare regelbundet publicerar vit makt-främjande inlägg. The Guardians senaste granskning visar att Elon Musk gjorde X-inlägg i ämnet under 26 av 31 dagar i januari i år.

Svaret är dock inte så enkelt som att regeringen i stället ska välja att publicera på Bluesky. Det skulle vara att repetera samma misstag. Den svenska riksdagen ska absolut aldrig hänvisa till en enskild aktör i tredje land som det enda omnämnda alternativet. Det är bräckligt, ger oförtjänt legitimitet till plattformen, och är dessutom kostsamt för det egna förtroendet.

När kritisk information behöver nå ut till människor är tillförlitlighet och redundans avgörande. Redundans innebär att samma information publiceras på flera ställen samtidigt, så att ingen enskild teknisk störning eller något plattformsbeslut kan förhindra att informationen når ut.

Digital självständighet och motståndskraft

Det borde vara självklart att Sveriges riksdag ska äga sitt eget distributionslager och behandla alla externa plattformar som kanaler för vidarepublicering, aldrig som primära källor. Riksdagen ska inte ta ställning för en viss plattform över en annan. Det är en fråga om sårbarhet.

Jag ser framför mig tre tydliga lager för information:

Första lagret: En obestridd, trovärdig källa

En webbplats på myndighetens egen domän bör alltid vara den primära källan. Om webbsidan är överbelastad eller onåbar ska den hänvisa till en minimalistisk reservwebb med samma domännamn, precis så som stora tidningar agerar. Riksdagens skulle till exempel kunna heta justnu.riksdagen.se.

Reservwebben får gärna fungera och vara aktiv och nåbar alla dagar dygnet runt. Inte sällan ger sådana webbar en mer fokuserad tillgång till aktuell information.

Notera särskilt att webbsidor på det egna domännamnet är det enda som någonsin bör kommuniceras som "den officiella källan" i digitala kanaler. Medborgare ska inte på en myndighets uppmaning uppmuntras till att välja en extern part. Och sannerligen inte en i tredje land (!)

Det ska inte finnas krav på att registrera ett konto för att ta del av information. Amerikanska X kräver inloggning, med långa användarvillkor och en komplex integritetspolicy, som Sveriges riksdag inte hjälper någon medborgare att förstå när de hänvisar dit.

Offentlig information ska också uppfylla krav på tillgänglighet och nå alla oavsett funktionsnedsättning, enhet eller uppkopplingshastighet. Det här är något som myndigheten själv kan garantera när informationen tas om hand på den egna domänen.

Andra lagret: Standard för distribution

Ett så kallat RSS-flöde på webbplatsen bör vara den tekniska ryggraden på alla offentliga webbplatser. Från ett enda flöde, på egen domän och egen infrastruktur, automatiseras publicering till många kanaler.

RSS gör det möjligt att publicera en gång och nå ut överallt. Och överallt är faktiskt inte en överdrift. RSS-standarden har funnits i 27 år men är allt annat än en föråldrad teknik. Det är en öppen standard som stöds av alla moderna plattformar, verktyg och läsare. Självklart har även denna blogg ett RSS-flöde.

RSS används till exempel för att distribuera podd-radio. Podden publiceras på ett ställe men når ut till alla olika typer av appar, klienter och mjukvara som människor använder för att lyssna. Den som lyssnar behöver såklart inte ha en aning om vad RSS är eller ens att det används.

Till sist gör RSS också att andra lätt kan hantera informationen och bygga egna tjänster för att göra den läsbar i helt nya format, något som ytterligare gynnar dess spridning.

Tredje lagret: Externa kanaler

Plattformar som Bluesky, LinkedIn, Facebook, Mastodon, Pixelfed och många fler kan och bör användas. Innehållet i RSS-flödet bör helt enkelt nå dit också, vilket kan vara automatiserat.

Till skillnad från idag ska dock externa kanaler, när de används, explicit vara inramade som kanaler som kan användas på läsarens eget bevåg, av bekvämlighetsskäl. Aldrig som officiella källor.

• FEL FEL FEL: "Följ Sveriges riksdag på X (före detta Twitter) för att få uppdateringar om riksdagens arbete."
• RÄTT: "Officiell information finns alltid på domänen riksdagen.se och via vårt RSS-flöde. För din bekvämlighet publicerar vi även vidare till andra plattformar, men du hittar alltid originalet här."

Faran med att hänvisa till annan ort

Att peka ut en enskild utländsk plattform som informationskälla vid teknikstrul skapar ett ansvarslöst beroende. Det är raka motsatsen till suveränitet och motståndskraft. Om plattformen stänger, blockerar, censurerar, köps upp eller ändrar sina villkor kan myndigheten förlora förmågan att nå alla människor de själva hänvisat till att lyssna just där.

Om riksdagen verkligen, verkligen måste hänvisa till en annan aktör på en annan domän så är det såklart oändligt mycket rimligare att länka till en annan svensk myndighet än att länka till en privat tjänst i ett annat land. Att det finns ett uppenbart behov av att förklara känns närmast surrealistiskt.

Checklista för offentlig verksamhet

För att realisera det jag beskriver i checklistan krävs några viktiga åtgärder för att den tekniska infrastrukturen ska möjliggöra en säker drift och möjlighet att snabbt styra om trafiken när en webbplats inte går att nå. Även inom detta gäller redundans; välj rådgivare med omsorg.

1. Bygg och underhåll en minimal, statisk webbplats som kan aktiveras som reservwebb (tänk: reservkraft) på verksamhetens egen domän. Om den ordinarie webbplatsen blir onåbar ska det ta några minuter att styra om och en felsida ska alltid hänvisa till reservwebben. Tips: Låt reservwebben alltid vara nåbar.
2. Publicera ett öppet RSS-flöde, på den egna domänen, som den enda officiella källan. Informationen i det flödet bör såklart också synas direkt på reservwebben, och eventuellt skapas via den. Det kan också vara aktuellt med fler RSS-flöden, om de har sina egna tydliga inriktningar.
3. Använd RSS-flödet för att automatiskt vidarepublicera till exempel till Fediversum, e-post och sociala medier. Poängen är att du publicerar endast en gång, på den egna webben, och övrig publicering baseras på denna.
4. Kommunicera alltid den officiella domänen som den primära källan, aldrig en extern plattform.
5. Behandla alla sociala medieplattformar som sekundära, valfria kanaler. De kan underlätta för läsaren, men ska aldrig vara ett krav för åtkomst. Sociala medier ska inte heller vara en ursäkt för avsändaren att falla till föga för slapphet och slarv med säkerhet.

I min värld borde det sedan länge redan se ut så här i offentliga verksamheter. Det är grundläggande beredskap, och betydligt viktigare än att alla myndigheter på måfå måste börja använda "AI" i någon form. Men om det inte ser ut så här, börja arbetet nu och inte nästa månad.

Du som arbetar på myndighet får gärna berätta hur det går och vilka utmaningar ni stöter på. Ni kan knappast prestera sämre än Sveriges riksdag gör idag i alla fall.