Fyra timmar i tandläkarstolen - en kartläggning av min upplevelse

I förrgår spenderade jag fyra timmar i tandläkarstol. Idag bryter jag ner upplevelsen och går igenom händelseförloppet för att beskriva vad som fungerade bra och vad som kan fungera bättre i det som skedde.

För att strukturera den här långa beskrivningen tar jag hjälp av min egen upplevelsemodell AceAwe, som du även kan läsa om i min kostnadsfria bok.

Beståndsdelarna är:

• Attract — Attraktion till tjänsten (vad lockar mig till den)
• Clarify — Förtydligande av tjänsten (hur förstår jag syftet och förväntningar på mig)
• Enable — Vägledning (hur får jag hjälp att ta mig igenom tjänsten)
• Adapt — Anpassning (hur anpassas tjänsten till att passa in i min vardag)
• Wow — Wow-känsla (hur överträffar man mina förväntningar)
• Extend — Förläng relationen (hur får man människor att återkomma och även locka fler till tjänsten)

Attraktion till tjänsten

Vad attraherar människor till tandläkaren? Inte mycket vill jag påstå. Människor talar sällan om tandläkaren som en angenäm upplevelse, och inte ofta om något som man ser fram emot att återbesöka.

I mitt fall låg “attraktionen” i en molande tandvärk som till slut gav mig skäl att promenera in på S:t Eriks tandakut den 21 juni 2014. Den upplevda nyttan av en tjänst måste överträffa den upplevda smärtan av att använda den, och i det här fallet innebar den fysiska smärtan att det förmodligen var värt ytterligare “upplevd smärta” för att bli av med den.

— Jag har tandvärk, mumlar jag när glasluckan i mottagningen dras åt sidan. Den näppeligen förvånade receptionisten ger mig en hälsodeklaration på en A4-sida att fylla i. Hur många sådana har man inte fyllt i i sina dagar… jag inbillar mig alltid att det skulle ha räckt med en gång, och så kan man verifiera den då och då. Men nej, hälsodeklarationen är ett evigt pyssel vid varje nytt läkarbesök, samtidigt som jag upplever att alla läkare ändå ställer kontrollfrågor kring det jag fyllt i.

Som vanligt fastnar jag på rubriken hjärt/kärl-sjukdomar. Det har jag ju inte, utan jag har en missbildad hjärtklaff, men jag har en minnesbild av att det var något med tandläkare och mitt hjärta som de sa vid senaste ultraljudskontrollen.

När jag frågar receptionisten om detta vet hon precis: jag ska ha bedövning utan adrenalin, som annars kan sätta igång hjärtat att pumpa för snabbt. Hon säger att hon lägger till detta i min journal, men ber mig också samtidigt själv nämna det för tandläkaren.

Det åligger alltså mig själv att komma ihåg att säga detta till tandläkaren, trots att det står i journalen. Det kanske bara är första gången, tänker jag naivt.

Läxan börjar

Väl inne hos tandläkaren konstaterades att min tand i vänstra överkäken var i skriande behov av rotfyllning, med stora gapande hål som var tydliga på röntgenbilden.

Det kom tacksamt inga förmaningar om att jag besökt tandläkaren för sällan, det var ju så uppenbart. Men hon kunde inte låta bli att ge mig ett tjuvnyp: “Du får nog se det här som en läxa som får dig att gå oftare i framtiden.”

Och oj vilken läxa det skulle komma att bli.

Efter en temporär rotfyllning på ca 10 minuter (med bedövningsmedel utan adrenalin) får jag info om att nästa steg är att boka tid hos tandläkare, vilket jag sedan gjorde hos Folktandvården i Solna till ett par veckor senare då jag skulle vara tillbaka från solsemester. Det var alltså i tisdags, den 15 juli.

Även här förelåg attraktionen till att faktiskt boka tid i att undvika mer smärta. Jag frammanade inga bilder av att det skulle bli en påfallande trevlig visit.

Men det skulle faktiskt komma att bli ganska trevligt, och samtidigt alldeles alldeles eländigt.

Förtydligande av tjänsten

Hur bjuds jag som patient in att förstå vad nästa steg är och vad jag ska förvänta mig? Tja, inte vet jag riktigt vad jag ska förvänta mig när jag på tisdagmorgonen skyndar in till Folktandvården. En rotfyllning? Något jag aldrig fått tidigare. Det hade ju gått på 10 minuter hos akuten… kanske skulle det ta 30 minuter om man gör det ordentligt?

Ha. Med facit i hand kan jag hålla mig för skratt.

Men vi börjar med det SMS-meddelande jag fick dagen innan som påminner mig om tiden och också ger mig en portkod. Så smart, tänkte jag då.

Vid porten trycker jag in portkoden och ingenting händer. Jag trycker en gång till, som man gör, men det händer återigen lika mycket: alltså inget. Bredvid portkoden är en stor ringklocka som det står Folktandvården på. Jag trycker på den och porten öppnas direkt.

Så knäppt, tänkte jag då.

Det första som tandläkaren jag får träffa sedan frågar är huruvida jag fått SMS dagen innan. Jomenvisst, men portkoden funkade inte.

— Jo den funkar, men man måste trycka på en OK-knapp efter att man slagit in den.

Det var inte första gången hon hört om svårigheten att komma in med portkod. Knappen som det står Folktandvården på kan man inte alltid lita på, för ibland är receptionisten inte på plats.

Ett känt problem med att komma in alltså, men ingen insikt om att man borde ändra SMS-meddelandet för att förtydliga. Problemet drabbar ju framför allt patienten, och incitamentet för att fixa är förmodligen då särdeles frånvarande. Det har ju inget med kvaliteten på vården att göra kan man tycka.

Men många små frustrationer kan förstås avsevärt påverka humöret och förmågan att hantera påföljande frustrationer och motstånd. En stressad patient som inte känner lust inför besöket kanske gärna också letar efter första bästa ursäkt för att inte alls gå in.

Dra ut tanden hade inte föresvävat mig

Min tandläkare, låt oss kalla henne Sara, inleder sedan med att fråga om jag tagit ställning till om jag ska rotfylla eller dra ut tanden.

Hon insåg ganska snart att jag inte alls blivit informerad om att utdragning var ett alternativ. Jag var ju här för en rotfyllning, tänkte jag.

Nåja, vi kikar på tanden tillsammans med den tandläkarstudent, som här får heta Linda, som assisterar henne denna dag. Linda häpnar lite vid röntgenbilden över min bihåla (var den väldigt stor, hög… jag minns inte riktigt hur hon uttryckte det, men jag log åt att hon var så öppen med kommentaren). Detta slätas över lite av Sara, men det visar sig senare att observationen faktiskt var särdeles relevant.

Innan bedövningen sker påminner jag om att jag ska ha bedövning utan adrenalin vilket de inte alls hade koll på (borde inte det stå i min journal, försöker jag åminna mig. eller tar det kanske lång tid för journaler att föras över mellan olika enheter hos Folktandvården).

Ganska snabbt konstateras att rotfyllning inte är aktuellt. Det var en hel del karies kvar, hålen är stora, ligger nära nerverna och när Sara borrar lite ser hon också att den tandläkare som gjort den temporära rotfyllningen borrat lite för djupt, förbi två rotkanaler (?). Det verkar vara det som får henne att nu helt avråda från rotfyllningen.

(Uppdatering. Här är den tekniska beskrivningen av vad som hände: "perforation i furkationen vid trepanering av tanden på grund av pulpit")

I det här läget skulle jag ha haft fog för att bli upprörd, men eftersom jag sällan är upprörd i onödan köper jag läget. Även om Sara förstås hinner fånga min först chockade min när jag inser att tanden ska ut. Tanken på luckan i min tandrad skrämmer mig faktiskt.

— Vill du göra det nu direkt idag eller ska vi boka en ny tid?
— Varför vänta, tycker jag. Ska den ut så ska den. Vi kör.
— Okej, det är 45 minuter till nästa patient så vi kan börja på en gång.

Det har redan gått hela 45 minuter när vi nu börjar, med lite borrning och röntgenbilder, men ändå väldigt snabbt i mitt huvud. Det är mycket information att ta in i vändningen från rotfyllning till utdragning.

Okej, nu kommer det knaka och skrapa. Jag får några ytterligare förklaringar kring hur det hela kommer ske men jag tar inte in den särskilt bra, och så är det några ord jag inte förstår som jag inte orkar fråga om. Vill bara få det gjort och komma därifrån.

Det jag förstår är att det är ett pris om det bara blir en utdragning och ett dyrare pris om det dessutom blir en mindre operation. När man pratar kostnader lyssnar i regel människor.

Jodå, räkna med att jag får det dyrare priset.

Vägledning i tjänsten

Hur känner jag mig trygg med mina val framåt och att vi är på rätt väg?

Här ska nämnas att jag får ett väldigt starkt förtroende för både Sara och Linda. Trots orden jag ibland inte förstår är Sara oerhört självsäker och jag får intrycket av en stor erfarenhet i sättet hon beskriver vad som komma skall och vad som kan ske. Detta förstärks också av de frågor som tandläkarstudenten Linda ställer under tiden och som får tydliga, konkreta snabba svar.

Det kändes alltså inte som svårt att acceptera tandutdragningen som den rätta vägen framåt, och givet att jag redan satt på plats kändes det fånigt att vänta.

Okej, bortåt 70-80 minuter(!) tar nu själva tandutdragningen. Det centrala här är förstås att det är en ettrigt jobbig tand. Flera gånger under den här perioden får jag höra ur Lindas mun att “nu är det nära”, men det är det aldrig. Det slits och dras och borras med denna tand som på något sätt har hakat sig kring något annat.

— Glöm inte andas, får jag höra flera gången under denna process.

Sällan har jag känt mig så utlämnad. Under lång tid ligga och blunda med öppen mun medan Sara häver sin vikt fram och tillbaka för att få ut den förbannade tanden. Linda använder sug för att ta hand om överflödet av blod (bedövningsmedlet utan adrenalin dämpar nämligen inte blodflödet i samma utsträckning). Men att andas djupt och långsamt hjälper, och jag vet hur jag ska andas, men påminnelserna om att göra det behövs verkligen – så de är jag tacksamma för.

Hjälp att slappna av

Tidigt framkom också i deras diskussioner med varandra att Linda sjunger (i kör eller band minns jag inte) och hon har en benägenhet att sjunga med i låtarna som spelas på radion. Det hjälper verkligen när hon gör det, men det känns bara konstigt att försöka påpeka det, och min förmåga till tal är förstås ändå starkt begränsad. Det är som om reptilhjärnan slår på ordentligt i denna utlämnande position, sång och mänsklig beröring – då hon vid ett par tillfällen lägger en hand på min axel – hjälper mig att slappna av och gör Saras jobb lite lättare.

Det är något som slår mig tidigt också: Att man nämner att jag ska säga till när det gör ont eller när jag behöver vila och skölja munnen. Att “säga till” är fysiskt omöjligt tycker jag. Jag föreslår handsignaler, men det uppfattas mest som ett skämt. Och förstås verkar de förstå vad mina gutturala läten betyder trots att jag själv knappt gör det. Det är erfarenhet det.

Vägledningen i den mån att jag känner mig trygg funkar rätt bra i sammanhanget. I den mån den sätter rätt förväntningar på vad som komma skall så faller det inte lika väl ut.

När tanden äntligen lossnar verkar det som att Sara pustar ut över att det inte ska behövas en operation. Men så tar hon en extra titt och visst behövs det en operation ändå. Hon förklarar men vid det här laget är jag så utmattad att det inte riktigt går upp för mig varför.

Vi fortsätter med operationen och till sist är det dags att sy ihop tandköttet ovanför hålet som tanden lämnat efter sig. Nu stöter vi på ytterligare patrull. Hålet är så stort att det inte finns tandkött så det räcker att täcka hålet.

Och nu börjar jag förstå varför de använder ordet kommunikation i varannan mening. De syftar på det som jag nu förstått heter sinuskommunikation och som innebär att roten de dragit upp gått ut i bihålan och att det nu finns en direkt koppling mellan hålet och min näsa. Det innebär risk för munhålebakterier att tränga in i bihålan och det är förstås viktigt att sy ordentligt tätt.

Men det går inte. Idoga försök att sy gör att tandköttet med fem stygn ändå endast täcker cirka hälften av hålet.

Nästa anhalt: tandkirurg

De låter positiva när tandköttet ändå täcker mer än de först trodde, men räcker det? Dags att koppla in en tandkirurg. Man försvinner ut ur rummet för att ringa och för mig är det aldrig ett bra tecken.

Efter 2,5 timmar i tandläkarstolen blir jag skickad till S:t Eriks tandakut, ja där hela den här historien började några veckor tidigare. Det går inte att uppbringa en tandkirurg på Eastmaninstitutet men på tandakuten ska en tandkirurg komma in kl. 14. Eventuellt finns även en annan tandläkare som kan hjälpa mig tidigare. Klockan är nu 10.15.

Jag får frågan om jag behöver vägbeskrivnng, men dels har jag ju varit där innan och så säger jag att jag kör motorcykel dit. När jag stannar förbi hemma så övertygar dock min fru mig om att det är en dålig idé, och hon skjutsar mig dit i stället. Hon är smart min fru, för om några timmar ska bedövningen efter ytterligare en operation komma att släppa.

Då ska man inte sitta på en motorcykel.

Anpassa till personen

En oerhört viktig del av att erbjuda en bra tjänst är att se människan, lyssna till dennes behov och förstå hur man kan få tjänsten att passa bättre i dennes vardagsliv, och även till exempel passa dennes sätt att ta till sig kunskap.

Några saker har vi stött på redan: påminnelse via SMS (även om den kan göras bättre) samt att jag får valet om jag vill göra tandutdragning direkt eller boka ny tid. Det visar på en vilja att underlätta för mig.

Ett par saker till har också hänt: Sara frågade om jag ville ha högre volym på radion, vilket jag absolut ville i brist på min förmåga att uttrycka att det vore trevligt om Linda sjöng mer under själva tandutdragningen.

Och något jag också uppskattade var när Sara skissade på ett papper för mig hur tandköttet bara täckte halva hålet. Skissen gör att jag får en bättre förståelse för vad som sägs, speciellt när det gärna slinker in ett och annat fackuttryck och jag är utmattad av den mentala ansträngningen att hela tiden försöka slappna av. Gärna mer skisser vid förklaringar, ett uttryckssätt jag förstås brinner för i alla sammanhang.

Personligen skulle jag inte heller tycka det vore dumt att spela in vissa av de förklaringar jag får för att kunna lyssna på dem i efterhand när jag har en bättre chans att förstå, i en mer rofylld miljö.

Tillbaka till tandakuten med nytt namn

När jag väl kommer till tandakuten igen sker några fler saker som påverkar hur jag tycker att jag behandlas som person, såväl bra som mindre bra.

Receptionisten vet direkt vem jag är när jag kommer och anmäler mig som ditskickad från Solna, och hon kallar mig för “Axbom”, vilket jag på något sätt gillar. Hon nämner något om att ladda ner min journal och ber mig samtidigt rutinmässigt att fylla i en hälsodeklaration. Men vänta nu, invänder jag, jag fyllde i en sådan sist jag var där. Hon inser sitt misstag, ber om ursäkt och skriver bara in mitt namn på lappen.

Det blir en stunds väntan. Efter cirka 10 minuter ropar receptionisten till mig att den tandläkare jag ska träffa håller på med en operation och att hon inte vet hur lång tid det tar. Återigen använder hon namnet “Axbom” när hon ropar.

När så sedan namnet Per-Erik sedan ropas upp ett par gånger så reagerar jag först inte. Och det är väl inte så konstigt, för jag heter inte Per-Erik. Jag anar dock en gnutta oråd för på morgonen hade jag ropats ut som Per-Henrik. Det är närmare sanningen eftersom jag heter Henrik i andranamn, men det är inget namn jag använder.

Tandläkarassistenten går in till receptionen för att fråga om mig och jag har gissat rätt, för min favorit-receptionist öppnar luckan och ropar “Axbom” igen.

Tandläkarassistenten möter upp mig och frågar “Per-Erik?” igen varpå jag förklarar att det är fel. Det här blir ett stående inslag under den kommande operationen, och de kallar mig några gånger för Erik på “skoj”.

Men det är inte skoj. Att kalla någon vid fel namn är sällan något som fungerar som en isbrytare eller som den utsatte uppfattar som särskilt roligt alls. Det slår tyvärr oftast helt fel, för mitt namn är en oerhört stark del av min identitet och användning av fel namn får mig inte att känna mig sedd. Om man har glömt vad personen heter så borde det väl ändå stå i journalen, tänker jag.

Men ack, denna journal.

Patientsäkerhet?

Inför min andra tandoperation för dagen, just som jag ska få bedövning, påminner jag igen:

— Jag ska ha bedövning utan adrenalin.
— Jaha, varför det?
— För att jag har en missbildad hjärtklaff.
— Jaha, vad bra att du säger det.

Tandläkarassistenten får ta fram det andra bedövningsmedlet.

Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det här det som oroar mig mest i hela ärendet, att ingen har koll på det här med bedövningsmedlet utan adrenalin, trots att jag fått info om att det står i min journal och trots att man påpekat hur bra det är att man inom Folktandvårdens olika enheter har tillgång till hela journalen.

Ska det verkligen vara patientens ansvar att påtala detta gång på gång?

Trots dessa små fadäser får jag även här stort förtroende för tandläkaren och hennes assistent. De skämtar en hel del, och oftast funkar det även om jag är osäker på att alla skulle uppskatta det.

— Nu ska vi sy några miljarder stygn.

— Vad bra att du blundar, vi vill ju inte att du ska behöva avsluta med att dessutom gå till ögonakuten direkt efter detta. (Ögonakuten ligger 100 meter bort.)

— Det här blev ju riktigt fint, säger de när operationen närmar sig sitt slut. Men jag är inte säker på att patienten skulle hålla med om han fick se det. Vi har nog lite olika referensramar.

Men de visar också att de hör mig, och att de förstår hur ansträngande det är att nu vara inne på den tredje, snart fjärde, timmen i en tandläkarstol denna dag. Jag tror inte man kan överskatta hur viktigt det är att bekräfta och vara lyhörd inför hur patienten uttrycker sin upplevelse, visa att man förstår. Förståelse för mina känslor lugnar mig.

En aspekt av att ligga och bli “ompysslad” i en tandläkarstol under fyra timmar som det nu totalt blev är till exempel de delar av kroppen som inte fått bedövning. Och det som gör ondast är onekligen kinden, för det är både fingrar och verktyg som konstant drar i mungipan för att skapa bra sikt åt läkaren. Tänk tanken att någon drar i din mungipa i fyra timmar. Jag kan konstatera att den idag, dagen efter, minst sagt ömmar och är lite sårig.

Även här visar tandläkaren direkt förståelse för mitt uttryck för hur ont det gör i kinden när man drar.

– Ja det är tyvärr alltid det som är värst. Det säger alla. Men man måste ju dra för att kunna se något.

Men jag reagerar nästan som med SMS-meddelandet tidigare. Här är uppenbart många som uttrycker ett problem (smärta i mungipan) men det tycks inte finnas incitament för att förbättra. Jag märker själv hur det i vissa vinklar, man drar snett uppåt i mungipan, känns betydligt bättre. Och jag tänker att det måste gå att finna ett verktyg som fördelar trycket över en större del av kind och mungipa, så att det inte behöver göra så ont.

Jag har hellre den runda delen av en sked i mungipan än en fiskekrok.

På tandakuten tar man bort de tidigare fem stygnen, slipar ner benet invid hålet och vid de intilligande tänderna där det finns höga skarpa kanter. Detta för att tandköttet ska kunna räcka till att täcka hålet, vilket det efter elva nya stygn till slut gör.

Nu får jag inte snyta mig, inte skapa tryck när jag nyser, inte pilla med tungan i hålet… ja, det är minst sagt en del att tänka på för att undvika att de små stygnen i det tunna tandköttet inte går upp och att området inte blir infekterat. Mitt incitament för att ta till mig information är på topp… det här är operationer jag verkligen vill undvika att göra om.

Jag laddar med antibiotika, starka värktabletter och slemlösande mediciner från Apoteket inne på ögonsjukhuset mitt över. Efter rådet att ta värktabletterna direkt gör jag det och inser verkligen hur fel det hade varit att själv köra till akuten. Smärtan stiger när bedövningen avtar, de starka tabletterna gör mig lite yr och jag somnar snart i soffan när jag kommer hem, fortfarande på fastande mage sedan gårdagens middag.

På vägen hem läser jag på de papper jag fick med mig att jag inte ska dricka den första timmen. Och blir osäker på om vattnet jag tog för att svälja tabletterna innebär att jag brutit mot den första regeln. Jag rycker på axlarna, läkarens råd måste väl gå före lappen bestämmer jag även om det gnager lite i mig.

Och så funderar jag förstås lite extra på det faktum att jag på två olika kliniker, båda Folktandvården, fått med mig helt olika papper om “Efter tandoperation” med mig hem. På det andra papperet står att jag inte får dricka på två timmar. Informationshantering är verkligen svårt.

Wow-känsla

Det finns alltid möjlighet att överträffa förväntningarna, och även att bidra till positiva upplevelser i något som annars kan uppfattas som i huvudsak obehagligt.

I mitt fall var en sådan känsla när jag på sena eftermiddagen blev uppringd av tandläkaren Sara. Hon ville höra hur det var med mig och hur det hade gått. Oerhört trevligt! Jag berättade om de nya stygnen och var noga med att påpeka att även de på tandakuten tyckt att Sara gjort ett jättebra jobb utifrån de förutsättningar hon hade.

Sedan sa Sara också att hon pratat med sin arbetsledare om det här att hon upptäckt att det borrats för djupt i min tand när jag fick den första temporära rotfyllningen den 21 juni. Hon hade förberett papper som jag skulle skriva på för att få ut viss ersättning från patientförsäkringen.

Att Sara tagit sig denna tid trots att jag inte gjort en stor affär av det gjorde mig verkligen glad och tacksam. Min oförmåga att hetsa upp mig brukar annars leda till att folk väljer att dra fördel av mitt tålamod och ovilja att ta konflikten.

Förläng relationen

Jag fick ett stort förtroende för Sara och när jag nu ska börja gå mer regelbundet till tandläkaren så vill jag att det ska vara hos någon som jag verkligen litar på.

När jag lämnade henne på morgonen så frågade jag därför om att boka en tid för undersökning framöver. Då visade det sig att hon snart ska byta arbetsplats. Hon avslöjade inte vart hon skulle och som själv varandes konsult blev jag osäker på om det är så att hon inte får försöka ta med sig kunder till den andra kliniken. Annars är ju det ett ypperligt tillfälle att säkra den långsiktiga relationen, att se till att boka in en ny tid. Jag är ändå såpass nöjd att jag förstås kommer luska ut varthän hon ska.

Ny tid har jag förstås också hos tandläkaren på tandakuten, låt oss kalla henne Erika. Nästa vecka ska stygnen kollas upp så att de sitter som de ska. Efter sommaren ska de ut.

Så mina timmar hos tandläkaren blir många till antalet i år. Jag ser det som kompensation för alla de timmar jag missat.

Mest av allt är jag tacksam för att det finns människor som verkligen gillar, ja i princip älskar, att pilla med små verktyg och sy med tråd i andra människors munnar.

En attraktion som inte bara drivs av rädsla för smärta

Och jag tror nu faktiskt att det går, trots sådana här historier om olycksaliga tänder, att se fram emot att gå till tandläkaren. Som alltid handlar det om att få en bra relation till tjänsteutövaren. Ett stort förtroende och ett starkt gillande är det som alltid vinner i längden.

Det är inte rädslan för dåliga tänder som ska driva oss till tandläkaren, det är insikten om hur otroligt omhändertagande många tandläkare och deras assistenter är, duktiga på att få mig avslappnad och väl till mods. Och att det finns bedövning och starka värktabletter att tillgå vid behov!

Goda slut och goda erfarenheter ska man också se till att människor delar med sig av. För att förlänga relationen ska man inte bara boka in fler tider, man ska se till att det finns fler vittnesmål från nöjda personer och ge dem verktygen för att åstadkomma det.

Tyvärr är till exempel inte S.t Eriks tandakut hjälpt av att när man checkar in på Facebook så står det “Per Axbom är på St Eriks tandakut. Aj aj aj!” Sinnebilden av den skrikande patienten förstärks och avskräcker. Den här ofta förekommande visualiseringen av tandläkare bidrar till att fler hellre stannar hemma för länge, med onödigt stora tandbesvär när de väl kommer iväg, ofta när det faktiskt gör mer ont att stanna hemma än den sinnebild man har av hur “ont” det gör att faktiskt gå dit.

De bästa tandläkarna kan faktiskt få dig att skratta och må bra samtidigt som de syr ihop ditt tandkött. Det är en otroligt värdefull förmåga att ta till sig och lära sig av. Men tandläkarna kan också bli bättre på att förmedla denna förmåga i sin marknadsföring, och kanske även med den miljö de skapar i tandläkarstolen, där även lugnande färger, musik och fysisk beröring sannolikt kan och bör spela en större roll.

Att jag kan komma ur en så’n här upplevelse med en hel del positiva känslor och trots allt ett starkt förtroende för, och tacksamhet till, de tandläkare och assistenter jag träffade, säger en hel del om hur skickliga de var.

Jag står nu fast besluten att mina kommande årliga besök hos tandläkaren inte ska drivas av rädsla, utan av beundran inför människor som verkligen jobbar i motvind med att få andra människor att må bättre. Här finns mycket att lära sig.

Kommentarer

Hilda, 18 oktober 2023:

Hej Per!
Snubblade över detta inlägg och läste det med stort nöje! Jag är själv tandsköterska och tycker alltid det är lika intressant att ta del av en välformulerad upplevelse från andra sidan, för även om vi förstås har utbildning i att empatisera med patienten så glömmer man lätt och behandlingarna går på rutin där fokus kanske snarare blir på själva arbetet i sig än den människa med känslor och tankar som faktiskt är ens arbetsfält. Som sköterska ser man ju en del skillnad på olika behandlares tankesätt här, även om jag upplever att de flesta tandläkare idag (och hygienister och sköterskor) är väl medvetna om vikten av att involvera patienten i behandlingen och visa förståelse för oro, smärta och ifrågasättanden.
Tar med mig dina tankar och dessutom ditt beröm till vår yrkeskår. Tack!