Intervjuad om sketchnotes

Jag blev intervjuad av David Stark för konferensmagasinet Svenska möten nyligen angående mina skisser som arbetsverktyg. Som vanligt släppte jag loss och skrev betydligt mer än spaltmillimetrarna och horungarna mäktar med, så jag återger mina svar här. — Om du grinade illa vid ordet horunge så är det nog lämpligt att läsa på först så att du inte tror jag har verbala tics. Det tar förstås emot att först vara ordvitsig och sedan behöva förklara, men de som ingår i mina kommunikatörsnätverk uppskattar det nog ändå… 😉

1. Hur började det? När kom du på att det här var ett bra sätt att summera ett möte?

Som kommunikatör har jag alltid gillat det visuella språket utan att egentligen ha tillämpat det i någon större utsträckning själv. När Svenska Dagbladet flera gånger vunnit internationella priser för sina piktogram och infografik har jag slukat deras bilder och tänkt hur viktigt det är med bilder för förståelsen. Samtidigt har jag suttit fast i den vanliga, vansinniga föreställningen om att jag själv inte kan rita, detta trots att jag nog varit duktig på att rita av föremål och andra bilder. Jag har tänkt att man måste ha utbildning.

Jag har också velat teckna serier, köpt böcker, men aldrig riktigt känt mig bekväm med att ta steget fullt ut. Scott Adams, Dilberts skapare, har dock varit en stor inspiration för tanken om att man helt kan byta spår om man vill. Och serien xkcd, en framgångsrik serie där enbart streckgubbar utgör karaktärerna, har ju egentligen visat med all önskvärd tydlighet att man inte måste kunna rita som Da Vinci för att kommunicera intrikata budskap i skisser.

“Har inte riktigt vågat tro på mig själv…”

De gånger jag provat att rita serieliknande alster har det ändå känts hyfsat bra, men jag har på något sätt aldrig vågat tro på att det här är något jag kan, det är bara något som jag lekt med vid sidan av arbetet. “En vuxen människa kan ju inte lära sig rita serier”, har suttit som en bromskloss i hjärnan, och framför allt: vem tar det på allvar? Det har senare visat sig vara det bästa någonsin för att bli tagen på allvar, och för att göra ett bättre jobb.

På senare år har jag också förundrats av den växande företeelsen att rita så kallade sketchnotes på konferenser och föreläsningar, alltså illustrationer i samspel med text. Men istället för att själv försöka så avundades jag länge dessa personers förmåga. och tänkte, nå’n gång… nå’n gång ska jag också.

“Back of the Napkin var vändpunkten.”

Sedan för två år sedan när jag startade eget läste jag äntligen boken Back of the Napkin av Dan Roam. Den kom att förändra helt hur jag antecknar på möten, hur jag antecknar vid föreläsningar och hur jag skissar upplevelsekartor i mitt yrke. Det mest fascinerande är att det också förändrar alla i min omgivning. Förståelsen för en företeelse blir oändligt mycket större med bilder, och det skapar också ett engagemang och ett intresse som ingen av mina klassiska rapporter har kommit i närheten av.

Dan Roam påminner också om hur skolan systematiskt förstör vår förmåga att rita. I förskoleklass kan alla rita; Men ju högre upp i årskurserna vi kommer desto färre är det som räcker upp handen på frågan “Hur många här inne kan rita?”

“Det är magi”

Det Roam gör i boken är att visa hur man kan rita allt om man bara kan rita några grundläggande figurer. Men boken handlar ju också om hur man dokumenterar idéer och tankar med hjälp av diagram, med problemlösning som syfte. Jag leder en hel del workshops och det är nu en självklar del att låta alla deltagare rita. Att sätta pennan mot pappret för att rita figurer stimulerar både kroppen och hjärnan på nya sätt och och gör ofta att idésessionerna blir oerhört framgångsrika; något magiskt lossnar och frigörs. Otroligt nog går det också att få alla att känna sig bekväma med att rita något.

Sedan, förra året, på konferensen UXLx i Lissabon, hade den vackra appen Paper för iPad kommit ut och jag hade börjat försöka rita lite mer på paddan. Så jag tänkte att det vore ypperligt att börja prova lite i samband med föreläsningarna. Det resulterade i att jag skissade mig genom hela konferensen på 3 dagar. Jag skissade allt live och skickade sedan upp bilderna direkt på Flickr efter avslutad föreläsning. Jag fick enormt mycket positiv respons vilket självklart gav bränsle för att fortsätta. Bilderna jag skissade ut på UXLx la jag senare ut i en Slideshare. Den har nu fått över 34 000 visningar! Det säger något om kraften hos skissade bilder.

 2. Hur gör du, hur väljer du så snabbt ut de viktigaste punkterna som ska avbildas?

Övning, övning, övning, Och en smula galenskap. När jag sitter och skissar ut en föreläsning på en Ipad så är jag ju begränsad både i yta och tid. Ärligt talat förstår jag knappt själv hur jag kan avsluta med en fylld skärm när klockan är slut. För er som inte sett så försöker jag oftast alltså endast ha en föreläsning på en skärmbild. Undantaget är seminarier som spänner över väldigt lång tid, mer än 45 minuter.

En grej jag gör är att under de första 3-4 minutrarna bara skissa en avbild av personen. Samtidigt som jag då lyssnar sker nog en första undermedveten bedömning av hur många citat eller visdomsord eller humoristiska inslag som personen förväntas ge. Jag tror det är farligt att börja skissa ut citat eller idéer direkt, för då börjar man måla in sig i ett hörn… bokstavligt talat, haha.

“Jag lyssnar på talaren, men också väldigt mycket på publiken.”

Men jag väljer ju inte ut de viktigaste punkterna. Det gör publiken, eller deltagarna. För mig handlar det om att lyssna till publikens respons på det som sägs. Det som får mest sus, viskningar eller skratt är det som ska med. Lite maggropsskänsla förstås, det är inte alltid publiken är så tydlig.

3. Vad är själva tricket? Hur gör du för att få ihop det?

Jag tror det är framför allt två saker: Att inte tveka och att våga sudda. Får jag en idé till en bild så gör jag ut den direkt. Men om jag senare vill göra något som inte får plats på skärmen så suddar jag också något. Det är ju faktiskt en aspekt av mina bilder som ingen ser, att jag har ritat och skrivit saker som jag sedan suddat ut. Det är ibland ett tufft beslut, men jag tror resultatet blir bättre. Se det som en webbsida där man bara lägger på och lägger på. Det blir aldrig bra. Vi kan omöjligt ta till oss hur många idéer som helst på en gång och det tror jag också är en av styrkorna i min metod att rita på en begränsad yta på iPad.

Sedan finns det en hemlighet till: mycket av det jag ritar är text. Men text i färg och form med bakgrundsfärger och handritade bokstäver får större genomslag, och uppfattas ofta som en teckning!

4. Missar man inte detaljer och kan du fokusera på vad som verkligen sägs?

Absolut så missas detaljer. Men det är inte poängen med det jag gör. Jag vill ju ge en snabb inblick i vad som sagts, och att bilderna ska ge ett stöd för att minnas det som sades. För många är det en visuell stimulans som ger inspiration att fördjupa sig. Framför allt hjälper det mig att minnas.

En aspekt av detta är också att jag blir en bättre lyssnare, och lär mig mer, om jag samtidigt ritar, vilket jag skrivit om i inlägget: Återerövra klottrandet.

5. Vad ser du för användningsområden?

Att bilderna får uppmärksamhet är ju ingen hemlighet. Jag är mest lycklig över att jag hittat något som jag älskar att göra, som är roligt för mig och andra, och som är till så stor nytta i mitt arbete. För mig som frilansare har det blivit alltifrån en marknadsföringsgrej, en konkurrensfördel och en inkomstkälla.

Många jag möter som vill prata om mina skisser lyfter gärna fram den gamla devisen: “En bild säger mer än tusen ord.” Men så är det inte alls när det gäller sketchnotes. En skiss säger inte mer än tusen ord, men den gör orden begripliga och intressanta.