Idag är det ett år sedan jag vaknade upp på Karolinska sjukhuset ur min narkos och försökte sortera i bruset av aktivitet. Runt omkring mig vårdpersonal, måna om att jag mår bra. Ställer kontrollfrågor. Vill förstå om jag vet var jag är. Berättar att allt gått bra. Jag tror jag har ett dimmigt minne av att jag fick ringa min fru ganska snabbt… det är lite av ett töcken. Men jag minns hennes röst.

Jag frågar innan jag publicerar den här texten och hon kollar tillbaka i sin telefonhistorik. Ja, vi pratade. Och hon läser upp några av de meddelanden hon skickade till föräldrar, syskon och vänner. Jag hade helt glömt hur många hon hörde av sig till. Lugnade. Återgav berättelser. "Mörbultad" var visst ett ord jag använde.

Jag skulle förflyttas från sängen till en stol. Jag minns att jag hade läst hur viktigt det var att jag snabbt kom upp och satt när jag vaknade. Att mina lungor får börja jobba igen. De tar mycket stryk när man ligger sövd. Såklart ville jag till stolen.

Ett par sköterskor fick hjälpa mig till möbeln som stod precis bredvid sängen. Vid ett avstånd på några centimeter. Det var inte mycket kraft i mig. När en av dem är noga med att hålla undan slangarna så att de inte trasslar in sig blir jag medveten om allt som sitter fast i och på mig. En maskin på golvet tar emot slaggprodukter från min kropp. Jösses… här var jag både utlämnad, hjälplös och lite äcklad av mig själv. Ville inte tänka på snittet längs bröstkorgen.

Och ändå, när jag stolt och malligt satt där i stolen (vilken jävla bedrift!), så djupt tacksam.

”Att just du, som har så mycket hjärta, skulle ha hjärtproblem”, sa en vän. Jag blev innerligt rörd.

En vecka innan operationen ritade jag om logotypen för mitt företag. La in ett hjärta som ”o”:et i Axbom. Och kompletterade hjärtat med symbolen för RSS, ett filformat som bakom kulisserna används för hämtning och spridning av information på Internet. Har du lyssnat på en podcast har du använt RSS – men det är inget du behöver bry dig om.

Men för mig är RSS ett öppet format som används för att obemärkt dela med sig till så många som möjligt på deras egna villkor. Och min logotyp blir ett öppet hjärta som vill dela med sig till så många som möjligt på ett sätt som passar dem själva. Utan att tränga sig på. För mig själv blir det en sinnebild för vad jag står för, och vad jag därför också står emot.

Jag har länge tyckt det är lite fånigt att ha ett hjärta som symbol. Det är ju väldigt ”In your face”. Övertydligt på något sätt. Så jag undvek det. Nu kan jag inte tänka mig något annat.

Tick tack låter mitt hjärta nu. Ja, jag kan faktiskt höra den mekaniska klaffen när det är tyst omkring mig.

Det tog två månader sjukskrivning och rehab och sedan var jag åter igång med arbete. Men det är fortfarande svårt att avgöra om jag är riktigt samma människa.

Jag orkar både mer och mindre. På promenaderna häpnar jag över hur lätt jag går fort, och uppför rejäla branter. Skrattar nästan över att det kan kännas så obehindrat. Känner mig 20 igen. När jag böjer mig för att plocka upp något från marken värker det rejält i lederna. Långsamt, långsamt reser jag mig upp. Känner mig 70. Vissa mediciner har sina biverkningar.

Men det är också det där med vad som studsar runt i huvudet. Vad som är viktigt. Hur jag prioriterar. Vad jag vill. Såklart förändras också det.

Skrivandet. Det här. Det här som du läser precis just nu. Det är ju det jag älskar att göra allra mest. Beröra. Förklara. Hjälpa med ord. Kan jag snälla få göra mer av det.

Vi mår nog oftast bra av att göra det vi brinner för. Så enkelt är det, tänker jag. Så vad hämmar mig? Jag går och drömmer om mer handlingsutrymme. Att orden får mer spridning. Att fraserna hinner få omsorg. Mänsklig omsorg, för tydlighetens skull. Jag vill ju känna på orden, bråka med dem, väga och vakta dem. Grädda orden över öppen eld och skrapa bort de brända ytorna. Det ska inte gå fort, det ska vara en prövning.

När jag stiger ur kroppen och vänder mig för att syna de kedjor som tyglar och bromsar mig så är de ihopfantiserade knutar. Tolkade förväntningar. Hittepå-snören.

En hjärtoperation senare förstår jag att det enda person jag kan be om lov för att skriva mer av det jag vill–är mig själv. Pretentionen är självförvållad.

Efter att ha tuggat sig igenom ödesmättade tankar och slängt resterna i papperskorgen blir det otydliga tydligt. Jag både är precis där jag vill och vill mer. Men polariteten är inte alls en slitning. Det är en kram.

Pressen att prestera kan kväva de bästa av intentioner. Att då tvingas ta det lugnt för att kroppen–och knoppen–ska läka bidrar till en enorm ödmjukhet. Lugnet blir lärare. Måttfullheten blir mentor. De inbillade kraven är orimliga påfund. Det som förväntas är bara en förmodan. Alla idéer om hur det måste vara är uppdiktade sagoväsen.

Tänk vad mycket roligare med det ovissa. Att inte förvänta det ena eller andra utfallet. Bara andas. Följa med på färden. Att prova är så mycket roligare än att prestera. Och mer klädsamt.

"Ännu mer hjärta!" tänker jag och döper om mina nyhetsbrev. Det blir på svenska Mitt nästa hjärtslag. Och på engelska My Next Heartbeat. Personligt. Jag. Och mer regelbundet. Ja, såklart som hjärtslag bör vara.

💌
Jamen prenumerera om du inte redan gör det! Och gör du det, skicka vidare 😀

I min dagdröm möter jag nu en ung, 20-årig Per komma gående mot mig. Vi vet ju såklart båda två vad han är på väg att säga, så vi skrattar till, samtidigt. Du vet nog också. Jag ser att han håller vår poesibok under armen.

Precis när han passerar vid min sida, på väg mot den stora, leende dörren bakom mig, möter han min blick. Han nickar knappt märkbart och blinkar till med de där blå ögonen.

”Varsågod…" säger han tydligt, "och skriv.”

Han öppnar dörren och går rakt ut i en böljande skog med färgsprakande växter och fantasieggande varelser. Jag sitter kvar i stolen och styr hela uppenbarelsen med orden som leker kull med varandra.

Jag ser förväntansfullt fram emot uttrycken som får liv i nästa hjärtslag. Och att höra min frus röst–när hon korrläser mina ohämmade utkast med omutbar och kärleksfull omsorg.

p.s. Häromdagen skrev jag en opinionstext till Dagens Arena. Läs gärna den om du vill förstå mer om varför det är så vanskligt med makthavare som använder så kallad "AI" utan att förstå vad det är.