Ajöss och tack för korven
Publicerad i tredje numret av Humanistiska Föreningens tidskrift Känguru (Stockholms Universitet) Jag skrev kåseriet som en kommentar till politrukernas debatterande om en korvkiosk på Frescati-området. Intressant var att de i efterhand aldrig kommenterade innehållet, utan ville bara veta vem som var vem.
Deep Throat om korvbråket på studentkåren
Hans kragar är uppfällda över ansiktets underdel och ögonen glänser av ångest i ljuset från en motorcykel som plötsligt varvar upp alldeles i närheten. Svetten blänker i hans bleka, orakade ansikte. För det dokument han nu med darrande händer överlämnar till oss har många av hans vänner fått betala dyrt. Bakbundna och fruktansvärt lemlästade har de hittats i skogarna bakom Nobelhusen, betongskrudade har de fiskats upp ur Brunnsvikens dyiga djup. Alla har de haft samma fasansfulla märke inskuret i sina pannor – den röda korvens märke!
Men den lille modige mannen riskerar ändå sitt liv, genom att möta oss i ett parkeringshus under universitetet. När han slinker ut vet vi att vi kanske aldrig ser honom igen. Vi har faktiskt aldrig sett honom sedan dess. Kanske är det hans minne vi hedrar, när vi nu trycker dessa rader.
På väg till redaktionen ser vi, genom ett fönster i Nobelhuset, hur gestalter i spetsiga mössor sammanträder kring ett runt bord. Facklorna kastar hemska skuggor över de underliga symbolerna på väggen. Den man som just har talat sträcker fram sin hand och håller den i lågan på en av facklorna för att ge eftertryck åt sina ord. Lukten av vidbränd korv sprider sig i rummet. Vi ryser och smiter snabbt därifrån.
Redaktionen
Det Konstantin höll i handen var inte en skön syn för trötta ögon. Den röde hade blivit upplockad, till synes sprattlande, ur en kokande kittel invid underjordens uppgång. Detta blott för att ge svar åt de aktuella frågor som brydde Konstantins huvud å det grövsta. Konstantin önskade snart att han inte funnits tillgänglig för att ta beslut i frågan. Det var för svårt. Den rödes magstarka odör letade sig fram och slet i näshåren.
– Fy fan.
Mötet gällde korv. Konstantin var inbjuden att tycka till om idén om en korviosk på Frescati. Representerar man studenterna måste man också göra sitt bästa för att förstå dem. Nu ville man förstå om en korvkiosk på Frescatiområdet passar inom studenternas verklighetramar. Är korvkiosk en framtida sanning? Det går naturligtvis att tolka viljor på flera sätt, muntligen ord-för-ord eller metafysiskt. Om man söker inom sig, finns det egentligen plats för korv? Inga förhastade beslut tas gärna när ämnet är känsligt.
Två timmar hade gått. Bordet var antagligen fortfarande runt men såg i all fall skevt ut. Flertalet hade flyttat sig en bit bort från bordet och vilade framåtlutade med armbågarna nerborrade i pappershögar vars krumelurer, först bokstäver och sedan förvridna ansikten, upphört att föröka sig för en halvtimme sedan. Den enda vars penna fortfarande for över arken var Kloker som flitigt antecknade: “Den röde möter Konstantin den store. Konstantin den stores reaktion: – Fy fan.”
– Stirra inte för länge på den röde, Konstantin. Han kan få dig i sin makt.
En enda sak for genom Konstantins huvud: Den röde är inte namnskyddad, han får innehålla delar av njure och hjärta.
– Om du inte har mod att svälja Den röde, Konstantin, så låt oss andra få visa vad vi går för.
Konstantin tog första tuggan. Fosterhinnan sprack och det mjuka innehållet fördelade sig snabbt i munnen. Hans käkar segade långsamt kring köttet och tungan gömde sig förskräckt i halsen.
– Som jag ser det, började Larsen, som var Konstantins vänstra hand och som snart blev mån om att få allas blickar bort från Konstantins desperata och högst otillbörliga grimaser och gester. Den stores gutturala ljud var dock alltför påtagliga och blickarna förblev fästa vid Konstantin medan Larsen talade.
– Som jag ser det så behöver Frescati inte ett arkitekmissfall bland arkitektmissfoster. Att upprätta ett byggnadsverk enkom för Den rödes skull rimmar illa med det problem som byggnadsverket i så fall vore ämnat att lösa. Att instanser där man hastigt må äta sig mätt utan att trängseln och köandet bliver ansträngande är få i antal och behöver kompletteras – det är fakta. Men ett korvstånd, mina herrar, mitt i Frescati, mina herrar, det skulle verka för att fördärva aptiten innan man ens nådde fram till kön.
– Högst subjektivt, sa Gunnar.
– Subjektivt var ordet, sa Runar och bad få smaka på Den röde.
Frågan om ett korvstånd dök upp ur en bordsspricka på universitetet och parter meddelades och inbjöds att tycka till. Detta var inte en fråga man gärna förhastade sig i. Eftersom man gärna i alla frågor rådgör med studenterna innan man fattar beslut, måste man också låta visa att man rådgör med studenterna innan besluten fattas – speciellt i de fall då man verkligen rådgör med studenterna innan beslutsfattningen är genomförd. Konstantin den store, som naturligt faller sig vara studenternas remissinstans, tillfrågades och tyckte till. Denna morgon kände Konstantin avsmak för Den röde. I dessa tider taltes mycket om att åtgärda dilemmat med överrepresentation av onyttig förtäring vid Frescati. Att i samma stund säga ja till en korvkiosk föreföll att kunna bedömas som motsägelsefull anpassning, för att inte säga stövelslickeri.
– Ni gör en gris av en knorr, sa Kloker torrt och skrattade gott och antecknade flitigt sitt eget skämt.
– Tvärtom, tvärtom. En enstaka korv är folklig nog att engagera ett depressionsdrabbat samhälle. En korv är liten och försvarslös i dessa tider och att tycka till om den kan liknas med att tycka till om avrättningen av Nelson.
– Är Mandela död?
– Nej, noshörningen, för bövelen. När det här väl kommer ut kommer en ansenlig mängd tyckare att reagera då ämnet är oerhört simpelt att tycka till om. Opinionen kan vända på en femöring.
Det var Gunnar som hade talat. Gunnar var praktisk och förutseende. Han hade haft att göra mycket med människor. En gång hade han arbetat på ålderdomshem och en annan gång på psyket. Just därför var det kanske så att de andra sällan lystrade till hans lågmälda grumlande. Egentligen lyssnade de väl aldrig. Aldrig nånsin.
– Som jag sa, ni gör en noshörning av en gris.
Kloker skrattade gott igen.
– Var han inte flodhäst, undrade Konstantin?
Och nästa vecka rullade pressen i korvgyttjan och gottade sig och tyckte till om vad Konstantin den store tyckte i sin skrivelse. Konstantin sved och led och utdelade bannor. Den egna pressen hade tagit skriften på ordet och tillät inte utrymme för flerfaldig tolkning. I sådana här känsliga ämnen kan det vara destruktivt att inte låta upphovsmannen och ämnet skriva om sig själva. Korv är känslig och späd och sådant här måste gå rätt till. Det var ju, trots allt, ett oerhört simpelt ämne att tycka till om. Och framför allt ett ämne som gärna engagerade flertalet tyckare. Opinionen vände på en femöring.
Klokers penna bröts itu med en knäpp. Han fiskade obemärkt upp en ny ur skjortfickan. Rutin, kallade han det.
– Jag hoppas att församlingen är enig om att en fråga bör ha ett svar. Min erfarenhet säger mig att vi bör se över de motiveringar som finns på båda sidorna och sedan välja den sida – ja eller nej – som har flest motiveringar. Vad kan ja- sidan tänkas ha för motivering? frågade Konstantin som gärna brukade långa och omständiga formuleringar.
– Tja, det är väl det att den nuvarande längden på köerna inte är tillfredställande och bör kortas. Ett korvetablissemang kan verka för detta syfte.
– Förakta inte att studenterna skulle få en större variation och förbättrade valmöjligheter, grumlade Gunnar men det var inte särskilt många som lyssnade. Ingen alls egentligen.
– Skrattretande på min ära. Nå, låt höra nej-sidan, brummade Konstantin.
– En korviosk är ful och förfular Frescati.
– Antagligen är korven godare på Café 6:an. Antagligen skulle endast de som egentligen inte är hungriga, lockas in av Den röde och göra av med pengar som bör göras av med på nyttomål och inte skrovmål.
Larsen var väldigt nöjd med den formuleringen och gjorde en konstpaus och tappade tråden helt.
– Köerna skulle antagligen inte förkortas i längd vare sig på kort eller lång sikt.
– Korvstoppning är vad det skulle bli! skrek Kloker och grät en stund av ren, pur glädje åt hur lyckat det skämtet blev.
– Korv är äcklig också, påpekade Konstantin. Det ser då ut som om vi har fler nej-argument än vi de facto har ja-argument. Vilket av dessa argument är vettigt och går att spinna vidare på Larsen?
– Tja, skönhetsaspekten, jag tvivlar. Äcklighet, tja, bespara studenterna äcklighet, fast annorlunda formulerat, spela på någon sorts matideologi, moderskänslor, men korvförsäljningen är knappast obefintlig som det är nu, jag sitter så smått och tänker på frömjölsspridningen och det öppna rummet.
– Frömjölsspridningen?
– Javisst, gammalt knep. Det fungerade när de skulle bygga geovetarhuset på Gärdet. Argumentet var att bygget skulle förhindra den naturliga spridningen av frön. Det öppna rummet skulle förstöras.
– Du menar att bygger man någonting i ett tomrum så förstör man det öppna rummet.
– Javisst.
– Bra som fan. Är det mycket frömjölsspridning på Frescati?
– Nja. Nä. Nej, det är det väl inte. Men det är ett beprövat argument.
– Det fungerade som en nyslipad kniv, inflikade Gunnar, man högg ner en halv skog och började bygga på Greens kulle i stället. Trädspridningen blev obefintlig.
Ingen lyssnade på Gunnar.
– Om vi kör på matlinjen i stället då? Dålig mat, dåliga tankar, dåliga studieresultat.
– Kanske. Det slog mig just – De blinda studenterna.
– Vad är det med dem?
– Ja, de blir väl något desorienterade om det dyker upp ett nytt byggnadsverk. Skall det tillåtas? De kan skadas.
– Även en blind student kan hitta en korv! skrek Kloker och föll ner på golvet med svåra kramper.
– Bra. Nu har vi ett antal punkter. Om vi gör ett potpurri av dem måste det väl ändå finnas en som håller. Få se på Klokers anteckningar.
Publicitet fick alla parter. Snart blev många studenter varse att studenterna blir tillfrågade i alla frågor. Framför allt är studenternas svar högt respekterat. Konstantin den store var tveksam och byggplanerna avbröts abrupt med motiveringen att man inte kan förakta studenternas vilja. Alla aspekter måste ses över. Huruvida universitetet själv verkligen var intresserat av bygget från början visste man inte. Av betydligt större vikt måste betraktas studenternas vilja. Universitetet vann loppet och studenterna kurade ihop runt Södra husets spenar. Nu får det bli någon ordning. Korv är inte att leka med. Opinionen vände på en femöring. Det är ju trots allt så, att detta ämne engagerar många intresserade och det är ett oerhört simpelt ämne att tycka till om.
Konstantin den stores uppbåd ansträngde sig i ett antal timmar med att tyda Klokers skämtanteckningar som annars brukar vara så tydliga att de kopieras upp och klistras in i allas prydliga pärmar. Det var något i den här frågan som fick Kloker att uppträda konstigt. Han satt mest bara och ruvade i ett hörn och kläckte skämt efter skämt om Stockholms universitets studentkorv tills han somnade. Till slut blev det en skrivelse. Ögon hängde ur vätsketömda hålor, halsar sved, Klokers pennor var söndertuggade och korven var slut. Det var dags att klubba igenom svaret och Konstantin den store viskade hest:
– Då, om jag förstår det rätt, så har vi beslutat att vi vill erigera en namnskyddad korvkiosk på Greens kulle. Är alla i styrelsen eniga?
– Jäpp.
– Häpp.
– Visst.
– Mmm.
– Kloker?
– Zzz.
– Då tycker jag att vi ajournerar mötet.
– Jäpp.
– Häpp.
– Visst.
– Mmm.
– Kloker?
– Zzz.
Anm 1: Konstantin den store, romersk kejsare 306-337, känd för att ha förbjudit hedendom och korv.
Anm 2: Konstantin den store är ett fingerat namn.
Anm 3: Alla andra namn är förresten också fingerade.
Pelle Axbom var Kängurus första layoutare. Han har pluggat kommunikationsvetenskap, kriminologi och skrivit en roman på engelska. Hans farfars kusin Sven spelade 1958 högerback i finalen i fotbolls-VM mot Brasilien.
