Steve Jobs och empati

Jag befinner mig lite mer än halvvägs genom biografin om Steve Jobs av Walter Isaacson. Jag konsumerar den som ljudbok, uppläst av Dylan Barker. Många i min bransch läser eller har läst den och temat i de diskussioner som uppstår kring boken är nästan uteslutande kring hur oförskämd Jobs kunde vara mot medarbetare och vänner. Detta har skavt i mina tankar eftersom det är en signal om brist på empati, vilket rimligen skulle leda till produkter med dålig användarvänlighet. Som designer utläser jag samtidigt att Steve Jobs förmåga till empati har varit överväldigande.

#blogg100 by axbom, on Flickr" href="http://www.flickr.com/photos/axbom/8410742361/">#blogg100" src="http://farm9.staticflickr.com/8471/8410742361_e6dbc6d961_n.jpg" />Walter Isaacson har onekligen gjort ett omfattande research-arbete till boken och jag betvivlar inte alls att många upplevde Jobs som oerhört svår att samarbeta med. Att lära känna en person via en bok är förstås inte det lättaste, särskilt när boken är skriven i tredje person och baserad på vittnesmål kring en period långt bakåt i tiden.

Det är intressant — och säljande — att han kunnat agera okänsligt och trots det, eller tack vare det, nå så stor framgång. Jag har också de senaste dagarna fått höra om chefer som läst boken och motiverar ett dåligt beteende med:

“men jag gör ju som Steve Jobs, det kan ju inte vara fel”.

Jag vill påstå att det är fel slutsats att Steve Jobs taktlöshet var en nyckel till framgång, och det grämer mig att den bilden får ett så stort övertag. Tvärtom tror jag att det var många andra egenskaper som gjorde att så många människor i slutändan kunde ha överseende med Steve Jobs ohyfsade stil. En bidragande faktor till beteendet som förs fram är Jobs frustration över att andra inte klarade av att se världen som han såg den.

Ironiskt nog så tyckte han själv att andra saknade empati.

Empati före funktion

När ett av de första användargränssnitten med så kallade fönster (rutor som man kan “dra-och-släppa” på skärmen) skulle utvecklas för den första Macintosh-datorn utspelade sig en scen som ger inblick i Jobs insikter om mänsklighet. Han tvingade ingenjörerna att ägna dagar åt att få rätt bakgrundsmönster på rubriken. Rätt i Apples fall innebar förstås ett godkännande från Jobs. Medan de inte förstod vad det spelade för roll så suckade Jobs: “Ingen kan tåla att stirra på den där bakgrunden dagarna i ända!”

När alla andra var nöjda med att saker bara funkade så fick Jobs gång på gång stå på användarens, människans, sida och argumentera för hur detaljerna, även de osynliga detaljerna,  påverkar upplevelsen; Han gjorde det med storleken på strecken och knappstorlekarna i datorns miniräknare, han gjorde det med de rundade hörnen på alla rektanglar, han gjorde det med utseendet på typsnitten, med datorns uppstartstid och han gjorde det med musens lättmanöverbarhet.

Steve Jobs förståelse för hur vanliga människor skulle komma att använda en dator var långt, långt före sina kollegors. Det han gjorde var att tvinga fram egenskaper hos datorerna som många idag har erkänt som faktorer som bidrar till:

• minskade belastningsskador,
• tillgänglighet för människor med kognitiva handikapp och synnedsätting,
• ökad tillfredställelse i arbetet och
• färre sjukskrivningar.

Det var Jobs övertygelse om att det han gjorde var för mänsklighetens bästa som skapade så mycket frustration hos honom. Hans vilja att göra det bästa för människors välmående bidrog till hans haltande empati för de som inte såg det han såg.

Men empati, det hade Steve Jobs verkligen inte brist på.