År 1973 skrev Ursula K. Le Guin sin prisbelönta novell De som går bort från Omelas. Denna korta science fiction-berättelse beskriver en idyllisk stad, Omelas, där alla människor är glada och vid god hälsa. Staden firar sin sommarfestival med blommor, utsökt mat, flöjtspel och barn som tävlar på hästrygg. Den lycka och hänförelse som förkroppsligar staden känns för bra för att vara helt sann.
Och det är den.
Det är nämligen så att medborgarnas välbefinnande och deras förmåga att blomstra är baserad på ett mycket specifikt fenomen: ett barns lidande. I ett källarrum hålls detta barn i mörker, skräckslagen och utan mänsklig kontakt, år ut och år in. Beskrivningen av barnets lidande är hjärtskärande och morbid.
Barnet är ingen hemlighet. Alla i staden vet. Det förklaras för dem mellan åtta och tolv års ålder. Och de vet att deras egen lycka, kärleksrelationer och prunkande miljö beror på barnets misär.
Det är många, inte alla, som tar sig tid att besöka och betrakta barnet. Många hamnar först i chock men lär sig med åren att förlika sig med nödvändigheten av arrangemanget – för att skydda sitt eget och stadens välstånd. Men då och då händer det att någon av dessa betraktare går iväg. Ut genom stadens portar för att aldrig återvända.
De går bort från Omelas.
Den här berättelsen finns ständigt i mig när jag bildligen ser "barnen i källarrummen" i den moderna teknikindustrin.
Barn och gravida i gruvor för att utvinna mineraler. Unga vuxna som bevittnar våld och övergrepp dygn efter dygn i sin roll som moderatorer och "AI"-arbetare. Personer med funktionsnedsättningar som möter en digital stoppskylt. Desinformation och bondfångeri som för med sig konflikt och utarmning. Våld som underlättas av fjärrstyrd teknik. Övervakning och biometriska övergrepp som fråntar människor deras självbestämmande.
När jag fortsätter höra och läsa otaliga berättelser om missförhållanden varje vecka, blir min övertygelse och min beslutsamhet att fortsätta skriva och prata om människorättsfrågor i teknikvärlden bara starkare.
De utsatta människorna i tech-världen är ingen hemlighet. De är kända men sällan omnämnda. Då och då besöker en journalist deras "källarrum" och rapporterar om upprörande nöd, slit och orättvisa. För ett ögonblick chockas läsare och tittare av att i andra hand bevittna den nakna sanningen om hur människor utnyttjas för att möjliggöra tillväxten av teknikindustrin.
Men upprördheten är kortvarig.
Människor återgår snart till att försonas med det faktum att deras lycka, relationer och blomstrande miljö kräver någon annan människas elände. Bakom kulisserna fortsätter arbetare att bidra med naturresurser och trauman som är nödvändiga för att tekniken ska funka för sina användare. Eller så skadar tekniken i sig självt av ren oaktsamhet, obetänksamhet eller överlägsenhet.
Le Guins berättelse känns korthuggen och lämnar läsaren omskakad efter de femton minuter det tar att läsa den. Vem är jag egentligen i den här berättelsen? Det är djupt obehagligt. Jag vill själv bara gå iväg från den rysliga skildringen – uppskattar att den snabbt tar slut.
Men de konträra perspektiven skaver. Det finns människor som stannar och omfamnar sitt eget välbefinnande, bygger vidare på väldet som omständigheterna vilar på, får svårare att bedöma vad som är orätt och vad som är värdigt. Och det finns människor som väljer att lämna, att gå därifrån.
Vem blir då kvar och förändrar?
Så länge jag orkar och så länge jag håller ihop, vill jag fortsätta förstå, uppmärksamma och förklara hur teknik är en kraft som genomgripande påverkar jämlikhet, maktstrukturer och universellt välbefinnande. Hur det är nu – och hur det kan bli när vi gör annorlunda. Plockepinnet av möjliga vägval. Det må vara en liten insats i en långsam förändring, men där gör jag mest nytta.
Tack för att du, som läser och peppar och bidrar, är med på resan.
Nu kan du som har möjlighet backa mitt arbete. Som Supporter bidrar du med 60kr per månad.
Intervjuad av tidningen Ingenjören
I denna artikel uttalar jag mig om hur AI används slentrianmässigt och inte är någon garanti för förbättringar.
Karin Virgin
Uppdaterat inlägg om QR-koder
Jag har fått anledning att uppdatera min varning om QR-koder så att du kan dela med dig av den för att hjälpa fler att bli mer försiktiga.
Per Axbom
Månadens skiss
Det finns en klassisk serieruta från XKCD som handlar om att huvudpersonen inte vill gå och lägga sig för ”någon har fel på internet”. Jag har alltid identifierat mig med den, men tänkte att om jag vill förändra mitt eget beteende kan jag använda samma bildspråk för att manifestera hur jag vill att det är istället. Så jag ritade den här rutan:
Svensk översättning:
– Är du redan i sängen?
– Ja.
– Jag trodde någon hade fel på internet?
– Massor. Men det visar sig att jag har mer utrymme för kärlek när jag inte bråkar. Jag skriver något utbildande imorgon… Kommer du?
Månadens citat
"Det som får språkmodeller att fungera är inte djupa neurala nätverk eller uppmärksamhetsmekanismer eller vektordatabaser eller något sån't.
Det som får språkmodeller att fungera är vår benägenhet att se ansikten i rostat bröd."
– Jason Gorman
(min översättning) Källa: mastodon.cloud
Nästa föreläsning
Den 3 juli föreläser jag i Manchester på Camp Digital. Och det är kanske inte ett ämne som de flesta förväntar sig av mig. Jag kommer hålla en avslutande keynote om de spektakulära lögnerna i kartor. Dagen äger rum på anrika Royal Northern College of Music och det finns ett fåtal biljetter kvar.
Hur är det med hjärtat?
Jag vill få tid att skriva lite mer om mina erfarenheter det senaste året, men det här är ändå den senaste uppdateringen som är värd att dela med sig av:
"Bäste Per Axbom, Skiktröntgenundersökningen 2025-04-30 visar på fint operationsresultat. Resterande delar av kroppspulsådern helt normala. Det finns inget ytterligare uppföljningsbehov avseende detta."
– Thoraxkirurgen.
Nu kan du som har möjlighet backa mitt arbete. Som Supporter bidrar du med 60kr per månad.
Kuriosa: Le Guin kom på namnet "Omelas" efter att hon såg en vägskylt i backspegeln med texten “Salem, O.” (Oregon).
Medlemsdiskussion