Idag träffade jag ingen mindre än Kevin Kelly på en lunch meet up för Quantified Self Stockholm. Kevin är grundande redaktör för Wired, medgrundare för Quantified Self och helt enkelt en världskänd smartskalle som varit med länge. Förutom att jag passade på att berömma Kevin för hans senaste bloggpost där han föreslår en affärsmodell för att få betalt för att läsa böcker, så handlade mycket förstås om tankegångar kring alla nya sensorer och mätinstrument vi vurmar för i rörelsen Quantified Self, där vi går på djupet med möjligheterna att logga och visualisera data om den egna kroppen och alla tänkbara medvetna och omedvetna aktiviteter.

Ett enkelt sätt att tänka kring Quantified Self är alla dessa mät- och loggningsinstrument för fysiskt aktivitet som Fitbit, Withings, Fuelband, Digifit och diverse appar för loggning av mat, längd, restid och egentligen alla valfria mått som påverkar dig.

Kevin Kelly

Det finns all anledning att se hela Kevin Kellys presentation från onsdagens Webbdagarna i Stockholm. Det jag vill dela med mig av idag är dock en avgränsad spaning från lunchen som ofta glöms bort i vårt jakt på omvälvande design och användarcentrerade lösningar: vikten av att ibland utveckla teknik och experimentera bara för att det går.

Jag klipper in mitt videoklipp av Kevin Kelly här – i samtal med Henrik Ahlen, där han börjar med att prata om hur han håller med Freeman Dyson om synen att det är verktygen som drivkraften bakom framsteg inom vetenskapen:

Här är några av de huvudpoänger som jag lyft ur videon:

  • Framsteg inom vetenskapen kommer från att uppfinna nya verktyg (och nya sätt att mäta saker)
  • När vi hittar på nya sätt att mäta saker så öppnar det upp en rad nya frågor som vi aldrig tänkt på… vi funderar på vad mer vi kan mäta, vad händer, vad ser vi egentligen?
  • I vetenskapens begynnelse provade man bara saker för att se vad som hände, det fanns ingen tydlig avsikt (som kanske avkrävs på ett mer formellt sätt idag)
  • Grejen med amatörernas Quantified Self och att mäta saker med stegmätare, vågar, gps:er, gyron med mera är att man bara kan börja mäta saker utan att egentligen leta efter något specifikt. Det är ett experimenterande för att se. Alla blir forskare och vetenskapsmän och delar med sig av sina resultat. Och så upptäcker vi samband! I efterhand.
  • Internet ger oss de perfekta verktygen för att göra dessa experiment och dela dem med världen.
  • Vi bör framdriva att de som gör hårdvara bara skapar en massa nya mätinstrument och se vad människor gör med det, istället för att försöka utröna behov och krav i förväg.
  • Gör en cool pryl och låt människor lista ut vad de ska göra med den.

Syftet med ny teknik kan omformas eller skapas i efterhand

Jag känner så väl igen tanken att vi inte alltid vet vad teknik kan vara bra till förrän vi har fått peta på den, undersöka den, leka med den. En hel del utveckling drivs av en ingenjörsmässig passion för att utmana och testa vad som är möjligt. Användarna och användningsområdena är då sekundära, men produkten eller tjänsten kan ändå sedan visa sig vara revolutionerande när användarna hittar oväntade tillämpningsområden.

Krut, teflon, gaffatejp post-it lappar, ja även Twitter är exempel på skapelser som hade helt andra tillämpningsområden än de senare fick när människor fick börja experimentera med dem. De är inte skapade för det behov de tillfredställer, men är framgångsrika just för att de av sin natur tillåter experimenterande.

Du kan inte bestämma vad människor ska göra med din pryl

Ibland spelar det ingen roll om du skapar något som har ett tydligt syfte och en genomtänkt manual, kreativa människor kommer alltid hitta fler användningsområden. En av mina favoritsajter är ikeahackers.net – där vanliga människor delar med sig av hur de skapat något nytt av vanliga IKEA-möbler.

Jag kom också att tänka på hur min 8-åring satt i bilen förra veckan och hörde en låt han gillar på stereon. För att kunna lyssna på den själv om och om igen senare satte han snabbt igång filmkameran(!) på sin iPod Touch, det snabbaste sättet han visste för att spara musik. Vi människor är hårdkodade för att hitta kreativa användningsområden för verktyg vi behärskar.

Insikten om detta är faktiskt en grundpelare för ett av världens mest innovativa företag:

”People are inherently creative. They will use tools in ways the tool-makers never thought possible.” Steve Jobs

Relaterat

Tänka vänta fasta 1995 var jag med och återupplivade Humanistiska föreningens tidskrift Känguru på Stockholms universitet. Min roll var som layout-ansvarig men det händ...
Trafikplanerare älskar din smartphone Jag är besatt av fenomenet lifelogging, det vill säga våra möjligheter att mäta, logga och dokumentera våra egna aktiviteter dag-för-dag, ibland minut...
Steve Jobs och empati Jag befinner mig lite mer än halvvägs genom biografin om Steve Jobs av Walter Isaacson. Jag konsumerar den som ljudbok, uppläst av Dylan Barker. Många...

7 svar till “Kevin Kelly om nya verktyg i nyfikna händer”

  1. Lysande skrivet! Håller helt med dig om din analys och behovet av fritt experimenterande.

    Får jag citera din post? Vi ska skriva en sammanfattning av eventet till quantifiedself. com

    Förresten, hänger du med till QS Europe i Amsterdam i maj?

  2. Bra skrivet.

    Hela QS-rörelsen ger lite vibbar av hur hela persondatorrevolutionen med Homebrew Computer Club började (som om jag var där). Det är mycket entusiasm, mycket idéer och framförallt mycket experimenterande. Ingen visste riktigt vad det skulle användas till, eller så hade alla helt olika idéer – från idealism till världsherravälde.

    Jag hade gärna sett mer av en etisk diskussion också, när det gäller vem som äger data, vem som får använda datat till vad och så vidare. Det kanske är ett ämne för ett QS-möte när det börjar mogna lite (kanske igen med Health2.0).

    Det som är intressant är hur man senare knyter ihop det här med att faktiskt skapa någon typ av (clinical) outcome och värde för både användare/patienter och tex läkare, eller en vårdorganisation ( om man fokuserar på hälsosidan av det).