Hjärtoperationens logistik och therblig-moment

När jag skriver detta är det söndag och kvällen innan min öppna hjärtoperation ska äga rum.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår men det är också den svåraste att svara på, i alla fall på ett sätt som ger känslorna rättvisa. Att säga att det är många känslor blir fel också, för de är alla liksom ingjutna i varandra utan att bråka om plats. De fogas samman till en helt ny känsla. Det borde finnas ett ord för att härbärgera många känslor samtidigt, utan att vara särskilt uppjagad eller konfliktfylld.

– Hur mår du Pelle?
– Sammanflätad, får jag nog ändå tillstå.

Mycket tror jag handlar om det där att släppa taget. Att överlämna sig så hjälplöst till någon som bara vill ens bästa. Det är ju en enorm obeskrivlig tacksamhet jag känner för dessa främlingar som ägnar sitt yrkesliv åt att laga människor på löpande band. Och min operation är nödvändig.

Samtidigt finns en olust i behovet av att helt släppa kontrollen. En ovilja att bli så svag som jag kommer bli i många månader. En oro i ovissheten, såklart, kring hur det kommer gå. Och hur mitt liv förändras av detta.

Så jag fokuserar på kommunikationen, på logistiken, på bemötande och på design. Sån't jag kan. Allt jag går igenom blir en del av det som inom min bransch kallas användarresa. Var går det långsamt och var går det snabbt. Var i processen blir jag frustrerad, tacksam eller överraskad.

När vågar jag omfamna processen.

Placeringen av kirurgens verktyg är en designlösning

Jag vill ta tillfället i akt att berätta om en av mina förebilder. Hon heter Lillian Möller Gilbreth, levde under åren 1878 till 1972, och får alldeles för lite uppmärksamhet i näringslivet, inklusive min egen bransch. Hon råkar också ha haft ett stort inflytande över kirurgins arbetssätt, tillsammans med sin man.

Lillian M. Gilbreth arbetade med maken Frank inom ett område de kallade motion studies, eller rörelsestudier. Man kan säga att det var en vidareutveckling av den samtida Taylors tidsstudier. De observerade rörelser i kroppsarbete med fokus på att eliminera rörelser så att arbetet kunde effektiviseras. De ville särskilja sig från Taylor genom att fokusera på arbetarnas välbefinnande, och eliminera rörelser som bland annat skapade belastningsskador, och inte enbart på fabrikörernas och byggmästarnas vinstmarginaler.

Frank älskade teknik, och var tidig med att använda en filmkamera i deras gemensamma konsultfirma. Den blev ett viktigt verktyg i observationer av arbetarnas rörelser. Det gör också att det finns bevarat rörliga bilder från såväl familjelivet som det dagliga arbetet, och i det här gamla klippet från Frank Gilbreths egen filmkamera får du en förståelse för hur deras arbete gick till.

Notera att det finns en klocka med sekundvisare i bild, en mikro-kronometer, för att hjälpa till att spåra tidsåtgången för de olika arbetsmomenten. Frank använde på den här tiden nämligen en handvevad 35-millimers filmkamera, och hastigheten på det rörliga resultatet varierade då förstås. Enda sättet att exakt uppfatta hur mycket tid som passerar är den där klockan.

Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, finns ingen film från en operationssal bland alla de gamla klippen. Det arbete som de utförde för att effektivisera kirurgernas arbete var dock mycket framgångsrikt.

Lillian och Frank delade systematiskt in rörelser, eller arbetsmoment, i 18 olika element: bland annat sök, hitta, greppa, håll, planera, vila, undvikbart dröjsmål och oundvikligt dröjsmål.

Sammanställningen av alla dessa rörelser kallades för therbligs. Ordet therblig är alltså deras efternamn baklänges, undantaget th för läsbarhetens skull. Och listan över therbligs såg ut som följer, där varje therblig inte bara hade ett eget namn, utan också en symbol, särskild färgsättning och en bokstavsförkortning (förkortningen syns inte i bilden nedan).

Genom att filma och i detalj dokumentera kirurgiska ingrepp med den här metoden så kunde de upptäcka vilka moment som tog tid i onödan eller skapade särskild frustration. I mitt yrke idag kallas det alltså för användarresor, att kartlägga var i en process som man stöter på hinder för att med design kunna fokusera på att förbättra särskilt viktiga eller särskilt illa fungerande moment.

I paret Gilbreths fall ledde det till att man observerade att kirurgerna ägnade mer tid åt att leta efter rätt instrument än att utföra själva operationen. Ett av flera råd de gav var att kirurgerna skulle ha en assistent som lägger alla verktyg i en viss ordning och hela tiden står redo att lämna över rätt verktyg. Något som ledde till det vi är vana att se på tv idag, en kirurg som ropar ”skalpell!” och genast får en sådan i handen.

Tillsammans författade paret flertalet böcker om sitt arbete, men det var endast Franks namn som hamnade på bokomslaget. Förlaget var oroliga för att böckerna skulle tappa i anseende med en kvinnlig medförfattare. Till saken hör då också att Lillian hade en doktorsexamen i tillämpad psykologi medan Frank aldrig gick en dag på universitet.

Även om de länge arbetade tätt ihop så fick Lillian en betydande solokarriär. Frank avled 1924, av hjärtbesvär, redan vid 55 års ålder. Och Lillian levde vidare i 48 år efter det, förbättrade en rad olika arbetsplatser och hushållsaktiviteter med den metod hon ständigt förbättrade med att bland annat ta hänsyn till fysisk utmattning och psykiskt välbefinnande. Hon blev som första kvinna invald i Society of Industrial Engineers, och har tilldelats oräkneliga utmärkelser för sina prestationer. Hon har ocskå kallats världens första industriella psykolog.

Jag observerar och antecknar

När jag nu går in i en period av att vistas på sjukhus så låter jag mig inspireras av paret Gilbreths arbete med rörelsestudier och Lillians knivskarpa fokus på människans välbefinnande. De visade hur det gick att förbättra både arbetsliv och vardagssysslor på ett sätt som gynnar individer, organisationer och samhälle.

När jag i torsdags blev inskriven på Karolinska sjukhuset hade jag självklart synpunkter på den enkät jag svarat på som en del av processen, och delar av kallelsen. Specialistsjuksköterskan jag träffade fångade detta direkt och undrade om jag kunde ställa upp på en intervju om mina upplevelser om några veckor. Självklart! Får jag ge förslag på hur kallelsen skulle kunna se ut. Jajamen!

Och det som for igenom mitt huvud var att jag genast vill prova nya designlösningar på informationen i utskick, på plats och förstås såväl i digitalt format som på papper. Jag har redan skisser i mitt huvud på ändringar i flöden och lite ny stödinfirmation, sådant som underlättar för såväl patient som sköterskor, och skapar trygghet.

Jag sitter och identifierar therblig-moment i kommunikativa processer!

Så det är där försöker jag befinna mig mentalt just nu. Jag fokuserar på det jag är bra på och vårdspecialisterna fokuserar på det dom är bra på. Det känns som en schysst fördelning.

Då blir det genast lättare att omfamna processen.

En film om hur operationen går till

Tema Hjärta och Kärl på Karolinska universitetssjukhuset har en tydlig och bra film om hur operationen går till och vad som händer efter. Det är delen om aortaklaffsjukdom som är relevant för mig. Jag har bland annat fått en mekanisk aortaklaff och bytt en del av aortan. Filmen är 10 minuter lång.

Nyfiken på vad de gjorde med mitt hjärta?

Min aortaklaff har bytts ut mot en protes. Aortahjärtklaffen från On-X ser ut så här:

Jag fick också en interpositionsgraft i aorta ascendens. Jag ska inte chocka dig med bilder men det finns massor på nätet. 😉

Jag är ärligt talat imponerad av tekniken, hur allt är möjligt och av människorna som arbetar med att få allt att hända.

Ta hand om dig ❤️ Jag kommer fokusera på min återhämtning ett tag nu, men kommer tillbaka.
Per