Föräldraledighet, nu eller aldrig

Tro mig, jag är emot allt vad tvång heter när det gäller barnledighet och vill inte på något sätt att någon del av föräldraledigheten ska vikas åt den ena eller andra parten.

MEN…

Så ofta som vi talar om hur lyckligt lottade vi är i Sverige med den generösa föräldrapolitiken så måste till slut även papporna, och ja vi blir bättre och bättre på det, inse hur lyckligt lottade vi är som har möjlighet att vara tillsammans med våra småbarn på heltid.

Och jag förstår endast till en viss gräns de pappor som åberopar familjeekonomiska skäl till att avstå från föräldraledigheten. Ska vi behöva sänka männens löner för att de ska vilja vara hemma? För till sist verkar det handla om i fall det är värt två eller tre tusen kronor i månaden för en människa att lära känna sitt barn, och då frågar sig vän av ordning: är det en svår fråga?

För en akademiker, som det så ofta handlar om när löneskillnaderna påtalas, som levt på studiemedel och festat varje helg: är det verkligen så svårt att få pengarna att räcka till; eller är det för lång uppsägningstid på mobiltelefon – kabeltv – bredbands – dagstidnings – abonnemanget?

Å andra sidan är också jag ju så innerligen trött på det bidragsberoende som gör att vi måste ha den här diskussionen över huvud taget, något som uttrycktes i enkla ordalag på SvD:s ledarsida i går:

Staten och kollektiven har fått för stor makt, medan enskilda individers och familjers möjligheter att styra sina egen tillvaro har beskurits. Vore skattetrycket väsentligt lägre skulle det också ge väsentligt större möjligheter för normala barnfamiljer att organisera sin tillvaro utan att vara beroende av omfattande offentligt stöd i olika former.

Och vill du läsa mer kring familjeslaveri så läste jag med stor behållning Elise Claesons krönika på samma plats.

Som en tankeställare ska jag avsluta med ena rösten i ett mobilsamtal jag råkade höra på tunnelbanan för någon månad sedan:

Ja… näe… jag står på tunnelbanan… jag är på väg in.. jag är väl där om en kvart tjugo minuter. Jo Emma var ju sjuk i morse så vi höll på att bråka om vem som skulle stanna hemma med henne. Ja, precis… ja och jag förlorade.

Du får aldrig en andra chans att vara hemma med ditt barn. Och vill du inte det borde ingen kunna tvinga dig; bara tycka synd om dig.

P.S. Lite kul: Bebisen (på affischen) har fått en egen bebis D.S.