Åter i tjänst
På måndag, den 14 oktober, har det gått åtta veckor sedan min öppna hjärtoperation. Det betyder att min sjukskrivning tar slut och jag börjar arbeta som vanligt igen.
“Som vanligt” kanske är att ta i. Det är klart att jag känner mig lite ringrostig och fundersam kring hur det kommer upplevas. Jag har de senaste veckorna i alla fall börjat känna mig väldigt uttråkad, och jag förstår att det är ett friskhetstecken. Att vilja tillbaka och delta och skapa.
Och oj vad jag har historier att berätta. Om borttappade blodprov, borttappade remisser, schismer mellan vårdgivare och en allergi mot kontrastvätska som glömdes bort. Men det får komma i lagom doser i mitt skrivande framåt. Det ligger mycket i uttrycket att man måste vara frisk för att vara sjuk. Min “användarresa” både innan och efter operation har varit upplysande.
Men operationen har ju ändå gått bra! Och det är förbluffande vad vården kan åstadkomma idag. Med mekanisk hjärtklaff och ett aorta-graft har jag nu ett friskare hjärta än jag någonsin haft. Jag kan redan märka att jag lättare tar mig uppför backar utan att krevera av utmattning.
Och vet du vad? Hjärtat tickar. Jag menar alltså inte att det slår, för det gör det ju självklart. Det låter… som min stora gamla väckarklocka jag hade som barn. Om det är tyst i rummet så hör jag tydligt det regelbundna ljudet från protesen: tick… tack… tick… tack. Det var jag inte beredd på. Men det känns ändå betryggande. Gediget.
Såklart ska jag inte sticka under stol med att det har funnits mycket tid att tänka. Fylla 50, semester, hjärtoperation, sjukskrivning. Tid att tänka på var jag vill lägga mitt fokus. Vilka personliga projekt jag vill realisera. Vad jag måste välja bort. Även detta kommer nog utkristalliseras över tid i mina nyhetsbrev.
Att komma i form är dock viktigast just nu. Från och med nästa vecka så ska jag, förutom att börja jobba, också gå igång med regelbunden träning under övervakning av en fysioterapeut. Det handlar om att bygga upp konditionen men också om att skapa nya vanor för att hålla hjärtat friskt.
Jag äter ju det som kallas blodförtunnande medicin nu också. Som ju inte alls gör blodet tunnare. Det bara förhindrar det från att koagulera lika snabbt. Så nu vet du det. Det kommer jag göra resten av livet, och det gäller att regelbundet ta blodprov för att alltid få rätt ordination. Ett fruktansvärt fult halsband med information om detta fick jag också för att ha på mig om olyckan skulle vara framme. Jag fick beställa ett eget.
Och kroppen i övrigt då? Kvar att läka är ju framför allt bröstkorgen, som kan ta någon månad till att växa ihop helt och hållet. Armhävningar får jag alltså vänta lite med, men jag lovar att bjuda på en uppvisning när jag det blir dags.
Tack för allt stöd och varma hälsningar före, under och efter den här upplevelsen. Jag har inte haft förmåga att svara personligen till alla, men jag läser så klart ALLT! Nu går jag in i en ny fas i livet, tiden efter hjärtoperationen.
Det känns som det kommer bli en bra fas. ❤️
