Någon stal min trygghet
När jag skrev min nyårshälsning på min blogg var det med en insikt om att livet inte är förutsägbart mer än att vi vet att det erbjuder ett smörgåsbord av skräp och skönhet. Det kommer under året vara mycket som är skit. Och en hel som är underbart. — Var inte rädd, skrev jag. Föga anande att jag så snart in på det nya året själv skulle bli så väldigt rädd.
I onsdags kom jag hem efter två timmars pingisträning med sönerna till ett hjärtskärande kaos. Varenda låda och skåpdörr var utdragen eller stod öppen och kläder, pinaler och prylar låg spridda i alla rum. I vardagsrummet stod fönstret mot balkongen på vid gavel, uppbrutet med en kofot.
Konsten att anklaga sig själv
Jag tror det är tusentals frågor som passerar pannbloben inom sekunder från den skräckfyllda insikten om inbrott, som i sig tar förvånansvärt lång tid att komma till — den första synen i hallen avfärdade jag skrattande: “Vad slarvig mamma har varit!” fast jag egentligen visste att hon inte varit hemma…
Några av tankarna: — Är någon kvar här inne? — Är det ett skämt? – Vad är borta? — Vad är sönder? — Hur skyddar jag mina barn? Vad kan jag säga till dem? Vad har egentligen hänt här? Hur såg de ut? Jävla idioter! Helvetes jävla skit! Fan, fan, fan. Jaha, datorerna är borta, men vafan, är det verkligen alla rum de hunnit vara inne i? Varför släckte jag när vi gick? Varför kunde jag inte skydda mig? Varför satte jag inte upp kameror? Varför är jag så dum! Skit skit skit!! Är alla kort borta? Åh, vilken jubelidiot jag är!
Som brottsdrabbad landar man fruktansvärt snabbt i att beskylla sig själv för att ha gjort något fel. Och när man senare läser polisens papper: “Tillfället gör tjuven” så är det ju som en bekräftelse på denna tanke: jag lät alltså tillfället uppstå. Men kom ihåg att det aldrig är ditt fel. Aldrig.
Stölden är inte brottet
Och det är inte prylarna som är borta som är det egentliga brottet, det förstår jag snabbt. Grov stöld nedtecknas enkelt i en polisrapport, men det psykiska våld som jag utsatts för kommer aldrig någon åtalas för. Sömnlöshet, överkänslighet för ljud, att se hur barnen brottas med sina känslor när de inte vill sova i sina sängar och inte vågar röra sig fritt i sitt eget hem. Och även det jag just nu hatar mest hos mig själv: misstänksamhet mot helt oskyldiga människor.
Jag ska säga att de fyra poliser jag träffat hittills kring detta har varit oerhört duktiga på att prata om de känslor som kan uppstå, barnen, gett oss adresser till brottsofferjourer, med mera. Men den emotionella skadegörelsen har ingen straffsats. Känslorna är verkliga, det är till och med väldigt känt och dokumenterat hur brotten påverkar människor psykiskt, men det är inte en del av brottsrubriceringen.
Skapa insikt hos gärningspersonerna
Jag vill se inbrottstjuvar höra att de döms för att ha skadat människor, inte för att de stal. En dator hit eller dit skapar få ångerkänslor — “det där får de ju ut på försäkringen”. Jag skulle vilja att fler döms för det som är det egentliga brottet, det som påverkar mest: den kränkning som människor utsatts för. Det som barnen just nu genomlider. Den påfrestning som gör det svårt att sätta nyckeln i låset när man kommer hem. När barnen inte vill vara ensamma hemma längre, eller gå själva hem från skolan.
Men jag ämnar lyda mitt råd. Jag tänker absolut inte vara rädd. Jag tar bestämt tillbaka de delar av mig och min familj som de stal. Men det skulle sitta fint med lite skönhet nu, eller vad säger du livet?
