Att älska en hund

När vi avslutar det tidiga telefonsamtalet med veterinären skriker jag rakt ut. Nu händer det. Det är chockartat. Hur snabbt det gått. Att inte få vara hos henne när hon somnar in. Hur min kropp reagerar. Okontrollerat. Spasmiskt. Ansiktet förvridet i bedrövelse. Ögon och näsa i en snorvattnig röra. Jag kippar efter andan…

Överallt runt oss är Rusas saker, hennes korg, hennes matskålar, hennes koppel, hennes gosedjur. Men Rusa kommer aldrig återvända till dem.

Det avgörande telefonsamtalet sker på torsdagen och då har Rusa varit dålig sedan i måndags. Hon fick tydligt ont och bakbenen hängde inte riktigt med. Hon satt, fick svårt att ligga. Blev rastlös, ville röra sig för att smärtan var obehaglig, men gå var svårt. Undvek våra beröringar. Ville gömma sig, som hon kunde göra när hon inte ville visa sin värk. Som om hon skämdes.

Älskade, älskade Rusa.

Hon har krävt en oerhörd närhet. Och vi har erbjudit den. Hon har sovit i vår säng, suttit i våra knän vid matbordet när vi spelat spel och umgåtts, legat på våra ben i soffan när vi arbetat och tittat på tv. Att lämna henne ensam har inte fungerat, så hon har helt enkelt följt med överallt. Tack vara en underbar dagmatte som också bidragit med närhet har vi fått vardagen att gå ihop.

Vi är fram och tillbaka till en djurklinik på måndagen. Rusa får smärtstillande. Först morfin och sedan starka tabletter av oss. Men det hjälper inte. Vi är tillbaka på tisdagen för en till morfinspruta. En liten strimma av hopp på tisdagkvällen när hon verkar må lite bättre, äter och kan slappna av lite grann. Men på onsdagen efter lunch, trots stora doser av smärtmedicin, är hon märkbart plågad. Vi förstår mer och mer det vi inte vill förstå. Säger det inte högt.

Rusa har alltid älskat att åka bil. Hennes första färd med hela familjen var många timmar från Värmland till Stockholm. I det lilla utrymmet har hon ju också koll på oss, vet att vi inte kan rymma. Som relativt liten hund sitter eller ligger Rusa med bilsele i baksätet, så du förstår, inte i bakluckan. Eller ja, i någons knä om det finns en människa där. Framför allt: hon är med. Och vid varje plötslig inbromsning, skarp sväng och oväntat potthål tänker jag på att hon sitter precis bakom mig.

På onsdagen hamnar vi hos nya Animed djursjukhus i Sundbyberg och får stort förtroende för veterinären. Tillsammans landar vi att försöka lindra hennes smärta. Underförstått för att kunna säga farväl. Men den här medicinen, fentanyl, är så stark att hon måste vara kvar och övervakas på sjukhuset. Hon stannar där.

Utan att veta vad som följer pussar vi henne försiktigt och tackar henne tårfyllt för all den glädje och kärlek hon gett oss. Sköterskan bär ut henne ur rummet och det är sista gången vi ser henne i livet.

Tio år av närhet påverkar hela vardagen, vilka vi är och hur vi beter oss.

• Hur vi sover, beredda att släppa ut henne vid kissbehov.
• Hur vi lämnar sovrumsdörren på glänt så att hon kan gå upp och dricka vatten.
• Skälet till att vi går från frukostbordet till soffan när hon blänger på oss både strängt och uppfordrande.
• Hur jag släpper ut henne så att hon kan springa och möta matte när hon kommer.
• Hur vi plockar upp och bär henne när vädret är för varmt och promenaden för lång.
• Hur jag bygger ramper för att hon ska slippa trappstegen utomhus när hon fått besvär med ryggen.
• Hur vi planerar varje vecka med hämtning och lämning hos dagmatte.
• Hur vi väljer restauranger och boenden på våra resor.
• Hur jag längtar efter det glada skallet när jag kommer hem och öppnar dörren.

Vi vaknar tidigt på torsdagen. Nu pratar vi högt om det som blivit en självklarhet. Det är dags att låta henne somna in. Kort efter, kvart över sju, är då veterinären ringer. Han berättar att Rusa en stund innan han kom till sjukhuset hade börjat krampa. Hon blev snabbt omhändertagen av nattpersonalen, och sederad. Men veterinären är orolig att hon ska vakna igen, krampa igen, lida. Han råder oss att låta honom ge sprutan utan väntan.

Det tar nog bara några sekunder att förstå och bekräfta genom chocken och gråten att vi håller med, men det sker i ett töcken. I slow motion.

Rusa var en oefterhärmlig hund när hon…

• Kastade sig ner på rygg för att gnugga sig i vårgräset eller för att vi skulle klia hennes mage.
• "Simmade" runt på mattor i butikerna på Bromma Blocks (ett köpcentrum där man får ta med hund) för att själv klia magen.
• Älskade att leda oss tillbaka till sängen efter morgontoaletten för att ligga kvar och mysa fram till 11 på helgerna. Oj vad den lilla svansen viftade när hon förstod att det var mer mys på gång!
• Stannade tvärt och inte ville gå i någon riktning och tog god tid på sig på promenaderna med att stanna och lukta på allt. Både gott och äckligt.
• Vägrade gå in för att hon hittat en liten solfläck som hon ville sitta på.
• Kom hem och sprang och letade i varje rum efter matte, oavsett om hon var hemma eller inte.
• Slet och drog för att hon ville gå till ett fik som hon trivdes på och visste att där finns det smulor på golvet och chans att få sitta i knä.

Visst var hon i många stunder krävande, men hon var vår kravfulla hund och vi hittade ett sätt att vara på som formade oss alla tillsammans och gav så enormt mycket ömhet och tillgivenhet och kärlek tillbaka.

Vi kom till sjukhuset efter att hon somnat in för att säga adjö. Hela förloppet var såklart inte alls vad vi en gång föreställt oss, men vi gjorde det som var bäst i situationen som uppstod. Det var viktigt och tacksamt att vi fick denna sista stund. Ett avslut. Ett tillfälle att börja dela minnen från hennes tid med oss.

Det kommer göra ont i kroppen länge och helt släpper det såklart aldrig. Jag ser hennes rörelser i ögonvrån och vänder mig om innan jag kommer på att hon inte finns där. Jag packar diskmaskinen och något känns fel och jag inser att matskålarna saknas. Jag sitter kvar vid frukostbordet och väntar på att hon ska hämta mig till soffan. Skallet som talar om att hon ska ha ett tuggben när vi äter middag uteblir. Jag bromsar bilen försiktigt i guppen men kommer på att hon inte sitter där bakom.

Jag sitter och skriver denna text och hon ligger inte på mina ben.

Det vill jag att du ska veta kära läsare, att i nästan tio år har Rusa legat på eller tätt bredvid mig när jag skrivit så gott som samtliga essäer och nyhetsbrev på den här bloggen. Hon påverkar mig och hon påverkar mina ordval. Hon tvingar på mig pauser för reflektion som gör texten bättre. Hon ger värme och trygghet som försätter mig i rätt sinnesstämning.

Nu lovar jag att anstränga mig för att ta vara på det hon lärt mig och framtvingat genom sin närvaro. Att skriva mer godhjärtat, och med än mer omtanke. Och jag vet, förstås, redan nu att hennes påverkan på mina texter kommer leva vidare till mitt eget sista ord.

För så stark är kärleken.