Mentalt instabila kreativa människor och deras älvor

Elizabeth Gilbert är författare till den enorma världssuccén Eat, Pray, Love. I denna TED-presentation bearbetar hon vår syn på kreativitet. Att kreativitet föds ur lidande har vi hört så många gånger… att de riktigt kreativa människorna är deprimerade, alkoholiserade och bearbetar sin ångest genom ett utlopp av konstnärlig produktivitet. Men behöver det verkligen vara så? Gilbert ser den bilden som en oerhört farlig föreställning som närts alltför länge. Låt oss fördriva den. Med älvor.

“…it’s better to encourage our great, creative minds to live!”

Överförd prestationsångest

Hur fortsätter vi vara den vi är och göra det vi älskar utan att utmanas av den ångest det innebär att tänka på omvärldens bild av den egna framgången? Elizabeth Gilbert skapar en psykologisk struktur.

I antikens Grekland var kreativitet inte något som kom från människor. Det var en helig ande som kom till människor från en avlägsen, okänd plats av okänd anledning. Det kallades daemon. Romarna kallade det för genier — gudomliga varelser som är närvarande i varje människa, plats och tingest… och ger dem deras förmågor. Fördelarna:

• Om du skapade något fantastiskt kunde du inte ta hela äran. Du blev inte narcissist.
• Om du misslyckades med en kreation var det inte heller helt ditt eget fel. Du blev inte deprimerad. Alla visste att ditt geni helt enkelt var en rätt banal varelse.

Tyvärr, lite senare i vår världshistoria, började människor hänvisa till människor som varandes genier, istället för att ha ett geni.

Att ålägga en enskild människa att ensam vara budbäraren för gudomlig kreativitet och okänd mystik är att lägga lite väl mycket börda på den personens axlar. Det snedvrider egon och ställer helt ohanterliga förväntningar på prestationer.

“The pressure of that has been killing off our artists for the last 500 years…”

Älvstoft för bättre mental hälsa

En tanke som i princip går ut på att älvor kommer och strör älvstoft över dig vid speciella tidpunkter för att förstärka din kreativa förmåga känns ju inte helt moderiktigt. Men jag känner igen så mycket av det Gilbert beskriver, de här stunderna av uppenbarelse, plötsliga insikter och känslan av att man förmedlar någon annans ord när man skriver — jag har känt allt det, och oftast förstås i mina skönlitterära alster.

Tanken på älvorna kan ironiskt nog vara ett bättre sätt att få oss att behålla vår mentala hälsa, än att ålägga oss själva att gång på gång prestera och skapa något som ska förundra omvärlden.

Din älva kan också få ha en dålig dag.