Journalistens klagovisa baserat på slumpmässiga personers Twitter-svammel
Gårdagens politiska debatt utlöste en känslostorm på Twitter. Jag räknade till minst 20 personer som Twittrade kritiskt och det kan vara bortåt 60 personer, och kanske möjligen även 120 personer som retweetade det någon annan skrev. Det motsvarar ju 0,000012 procent av Sveriges befolkning så nog tycker jag det finns fog för att citera några av dem här.
Jag tänker att jag kastar ut lite citat från Twitter, inte baserat på att de på något sätt är representativa för någon form av helhet bland befolkningen men de kan ju uppfattas som ganska uppseendeväckande i sig själva så vi kör på. Jag har ju inte heller någon aning om vilka de flesta av de här personerna är, eller om de använder sina riktiga namn, men nog borde det ligga i allmänhetens intresse att också få bli upprörda över dessa icke-representativa kommentarer. Jag vet att jag åtminstone sett flera av namnen förut.
Sent igår var jag själv på en fest och jag träffade flera salongsberusade personer som hade synpunkter på debatten. Jag tänker självklart inte sänka mig till nivån att citera dessa personer här… jag kommer nog inte ihåg ord för ord vad de sa och det vet jag ju med säkerhet med dessa Twitter-citat. Personerna som skrivit dessa kan ju förstås också ha varit drängfulla eller drogpåverkade eller bara allmänt oseriösa men det är ju knappast relevant för min artikel. Inte heller om flera av dem är samma person, vilket förstås skulle vara möjligt.
För att ge ett någorlunda seriöst skimmer över min artikel tänkte jag att jag varvar Twitter-citaten med mina egna kommentarer på respektive citat, oftast upprepningar av citatet omskrivet med andra ord – jag är ju trots allt lite av en ordkonstnär. Det skulle ju kunna ses som att jag ger oförtjänt utrymme och omdömeslös spridning åt människor som sprutar åsikter utan att ge närmare bakgrund och sammanhang. Men jag tänker att om jag ger illusionen av en djupare analys av en bredare datamängd (flera enskilda, overifierade inlägg på Twitter) så kan jag trots allt komma till en slutsats som stämmer överens med läsarens fördomar. Och, handen på hjärtat, de här människorna gör ju inget jag själv inte skulle göra.
Genom att på det här sättet grundlöst plocka de fulaste maskrosorna från ängen och sätta ihop dem till en gräslig Twitter-bukett kan jag ju visa hur illa det är ställt någonstans, på något eventuellt vis i något av flera tänkbara sammanhang. Viktigare än så, nu får jag mer tid åt att skriva en eller två emotionellt laddade rubriker som tveklöst kommer bidra till visningar av annonser som ger oss möjlighet att fortsätta redaktionens arbete i samhällets tjänst. Jag lägger nog en länk eller två på min personliga Facebook och Instagram också.
Kom nu inte och säg att detta inte lever upp till kraven på vad som kan anses vara god journalistik. Jag vet ju att människor klickar så det är onekligen detta de vill läsa. Jag har nu mångårig och dokumenterad erfarenhet av att möta det skriande behovet hos människor att få bekräftat det man redan tror. Påstå inte att journalistkåren har problem. Vi anpassar oss. Kram och sov gott.
PS Nej det var ingen debatt igår, eller så var det kanske det när du läser det här. Texten är en ironisk kommentar till den växande del av journalistiken som helt omdömeslöst bidrar till fördomar, helt saknar kritisk granskning och skjuter i sank allt förtroende för det vi ambitiöst benämnt den tredje statsmakten, men som allt mer börjar likna den fjärde kretsen i helvetet.
