Det goda våldet i Svenska Agabladet
Sara skrev igår om den kolumn i SvD i onsdags som minst sagt rörde upp känslor i mig; Elise Claeson kåserade kring det goda våldet mot barn. Det är nästan grund för att säga upp prenumerationen på papperstidningen. Spridda citat ur kolumnen:
Därför är det skönt att kunna fly från dagens söndagsskole-Sverige där allt våld är ont. […] Men snäll-Sverige med Bris i spetsen krävde rättvisa. […] [Min gode vän] företräder förmodligen en tyst majoritet som aldrig har övergivit sin tro på det goda våldet. […] Den svenska hurringen lever.
På något kryptiskt vis hävdar Elise Claeson att om vi vågar använda våld i barnuppfostran så kommer vi att våga använda våld mot våldsmän och ingripa i skolbråk. Hon får givetvis inte ihop det men håller man med om det ena ska man alltså hålla med om det andra.
Men det är en väldig skillnad på att slå ett barn och återupprätta den civilkurage som långsamt försvinner ur vår begreppsvärld.
När Elise Claeson så glatt utbrister “Den svenska hurringen lever” har hon nog inte tänkt längre än just sida två i SvD; Indirekt så verkar hennes inlägg, som fått bästa plats i SvD, till att uppmuntra och rättfärdiga våld mot barn – något som säkert en och annan tveksam förälder gärna använder sig av framöver för att lugna sig själv, och kanske redan har gjort:
“Äh, ryck upp dig, stumpan, det finns ingen anledning att gråta; Det handlar om att du måste lära dig. Det är det goda våldet, det stod i svenskan.”
Usch och fy för att ha något sådant på sitt samvete.
Vill ni läsa hur vettiga människor skriver så läs hellre kommentarerna på Saras inlägg (där jag också hämtade ordvitsen Svenska Agabladet).