Låt inte bubblan uppsluka ditt jag, var den som lyssnar

När jag återvänder till historien om hur jag föddes på det lilla sjukhuset i Yekepa, i Nimba-området i norra Liberia, på Afrikas västkust, svävar mina tankar alltid iväg lite grann. I ett överfullt sjukhus på landsbygden fick jag sova i en skrubb mellan två svarta barn. Jag var det vita barnet som stod ut från de andra.

Jag försöker föreställa mig de tre bebisarna, jag själv i mitten, rosa hårlös och skrikande. Och mina sjukhussyskon, lika skrikandes, lika arga och förvånade över var de hamnat – plötsligt utanför den trygga varma bubblan som varit ett bekvämt hem i nio månader. Tre barn med med förväntansfulla ögon och med lika mycket rätt att förvänta sig ett liv som fylls med allt mindre skrik och med allt mer skratt och leenden och kärlek. men med väldigt, väldigt olika öden.

Några år senare bryter ett blodigt inbördeskrig ut i Liberia. Min familj lämnar landet. Jag, och min familj, har förmågan att förflytta oss snabbt i världen till platser som är trygga, där vi tas emot med öppna armar. Men det är en förstås en ytterst priviligierad förmåga och det tar nog några år innan jag inser att jag nog själv aldrig riktigt lämnade den trygga varma bubblan.

Jag kommer att tänka på hur min äldsta son kom hem från skolan när han var i sexårsåldern, pekade på sin hud och frågade lite besviket, “varför är jag så vit?”. Här i Solna gick han då i en skola där det var namn som Peter, Anders och Anna som var de ovanliga namnen. Han var det vita annorlunda barnet, och hans fråga gjorde mig glad på något sätt för den vände på en fördom, och den gav mig hopp om att det hos mina barn – även här i Sverige – kommer kunna befästas en insikt om allas lika värde, oavsett vilken hud man bär, oavsett vem man älskar, oavsett vilka motoriska eller kognitiva förmågor man besitter. Oavsett i vilken skrubb man föddes.

Jag har aldrig haft en svår uppväxt, utan jag är snarare särskilt gynnad och bortskämd. Och jag har gått på internatskola, och det vet man ju hur människor som går på internatskola är.

Men jag har sett tillräckligt mycket misär, hört tillräckligt mycket fördomar och läst tillräckligt många hatfyllda texter och läst tillräckligt mycket mellan raderna på vardagliga uttalanden för att förstå hur långt världen fortfarande har kvar till den där insikten som jag vill att mina barn får.

Ja, homosexualiteten får ta mer plats, men det gör också motreaktioner och homofobiska uttalanden tydligare. Ja, fler människor med blandade bakgrunder och hudfärger bor och jobbar i Sverige men det har gjort att fler blir tydligare med sina uttalanden med oförståelse för allas rätt att vara här som en naturlig delmängd av oss alla.

Konflikterna blir tydligare, starkare, mer framträdande. När den ena människan lämnar sitt gömställe (påtvingat eller självvalt) så kommer också den andra människan, motpolen, ut från sitt gömställe. Känner till synes ett behov av att väga upp. För vi kan inte dölja att många av dessa människor, oavsett övertygelser, har gömt sig för varandra länge av en anledning.

Nu står de här, representanter för de olika bubblorna, och skriker. Vill bli lyssnade på. Men utan att själva lyssna. De är ute i det fria, blir sedda, men fortfarande utan att egentligen ha lämnat sina bubblor.

Jag tror inte på att bemöta hat med hat. Öga för öga. Tand för tand. Hat föder hat och det växer sig starkt tills det befäster en oförmåga att någonsin kunna föra en dialog. Utvägen blir krig.

Jag tror inte heller på att vända andra kinden till. Att låta hatet passera förbi. Det har gjorts för länge. Medan de olika bubblorna gömt sig för omvärlden har vi blundat för deras existens. Inte pratat om det. Vi måste prata om det.

Det jag tror på är kommunikation. På att föregå med gott exempel. Att själv vara den jag tycker att andra ska vara. Ingen får någonsin ett öra hos sin motståndare utan att först ge sitt eget.

Jag hugger gärna snabbt och direkt när någon uttalar en fördom. Ifrågasätter varför de inte gillar människor. Nästan hånar. Men jag biter mig ofta i tungan lika snabbt. Med min attack bidrar jag till gapet mellan oss. Jag går in i anti-bubblan… du vet den där bubblan som inte har tålamod med att andra inte är lika toleranta som jag själv. Eller vänta nu…

Är jag då inte själv bara i en bubbla full av fördomar? Mycket så. Jag personligen är fördomsfull gentemot människor som röstar på Sverigedemokraterna, människor som har synpunker på andra människors kärleksliv, människor som förespråkar vapen och ja jag är även fördomsfull gentemot människor som utgår ifrån att alla människor är högerhänta, kan cykla på två hjul och läsa en ledarsida.

Och de fördomar jag har är ett hinder. De hindrar mig från att lyssna och förstå den egentliga anledningen till att någon skriker i motsatt riktning. Att två motpoler växer sig starkare, skriker allt hårdare mot varandra, är inte vägen till en balanserad samvaro. Och kan vi inte leva ihop vågar jag inte föreställa mig alternativet.

Just nu tar motpolernas allt starkare röster oss allt längre från fredliga svar på problembilden.

Och vem ska förändra? Vem ska man rösta på för att få bukt med detta? Vems ansvar är det då?

Jag återkommer i mitt liv ofta till en och samma insikt; den enda personen jag kan förändra är jag själv. Oavsett om det handlar om viktnedgång, säga ifrån på jobbet, påverka miljön eller bidra till en mer jämlik värld. Det är mig det hänger på. Det är mig jag kan förändra.

“Varför ska jag vara så förstående om inte dom är det?”. “Varför ska jag om inte dom?”.  Vi tycks aldrig för gamla för frågan även om svaret är så uppenbart: för att jag är jag och jag kan välja vem jag är och vad jag gör.

Det är en rätt schysst rättighet. Utnyttja den.

Idag är det Sveriges nationaldag. Sedan 2005 har det varit en helgdag. Enligt historieberättarna  så är en bidragande faktor till att nationaldagen kom till att invandrare ifrågasatte vår avsaknad av ett firande av Sverige. Ja, du hörde rätt, invandrare bidrog till att skapa lite mer stolthet för det som är Sverige.

Fler och fler bubblor blir mer och mer synliga , och det är ju i grund och botten bra. För bubblorna visar vad vi behöver prata om.

Men det är också dags att vi aktivt börjar välja vilka vi själva vill vara. En person som skriker för att skapa mer avstånd mellan bubblorna eller en person som lyssnar för att bubblorna ska närma sig varandra. Vi kan inte alla förflytta oss i världen och tas emot med öppna armar någon annanstans. Vi måste nu ut ur bubblorna och börja leva närmare varandra. Så jag börjar nu. Våga säg vad du tycker och känner till mig.

Jag lovar att lyssna.

Jag vill inte att krig vara skäl att fira nationaldagen.