digital vägledning

Mobilförbud i skolan? Vi ställer fel fråga

Per Axbom

16 feb 2018

Sonen messar från skolan att han mår dåligt. Får han gå hem? Han sitter på lektionen och har förstås allt annat än fokus på läraren. Självklart skickar han bara till en av oss föräldrar. Vi får synka våra ställningstaganden i en ytterligare konversation, från våra respektive kontor och de möten vi sitter i för tillfället. Jag försöker förmedla att beslutet inte är upp till mig. I skolan är det andra vuxna som har ansvar. Det finns en skolsköterska.

Jag tänker: “Ser läraren att han sitter och messar? Hur tolkas det? Agerar läraren?”

Ett barn som mår dåligt. Den mest hjärtskärande av alla skuldfällor för en förälder. Det kräver styrka att klippa bandet. Att lämna över ansvaret. Det är inte alltid jag lyckas. Och det kräver ju att jag litar på den jag lämnar över ansvaret till. Jag slår ifrån mig känslan att det verkar som att alla famlar förvirrat kring rätt användning av mobilen. Passiviteten irriterar mig. Jag vill inte behöva vara del i frågan. Jag sitter på jobbet.

Är det bra eller dåligt, att kommunikationsvägarna blir osynliga och ostrukturerade? Att barnen kan skicka digitala lappar till varandra helt obemärkt om hur dum i huvudet någon är; att de börjar skratta i grupp plötsligt åt ett skämt som bara de invigda kan se; eller helt sonika väljer att titta på senaste avsnittet från IJustWantToBeCool i stället för att följa med i geografilektionen.

Men så värdefull mobilen också är för oss i familjen påminner jag mig själv. Kommunikationen som sker till vardags sker sömlöst och naturligt. Vi pratar om när vi kommer hem, vad vi ska äta till middag och delar små bitar av vår vardag eller roliga klipp. Ibland sker middagen i sällskap med apparaterna, när vi alla är trötta och inte så pratglada, och det känns bra att kunna vara överens om det. Men så tittar man upp och känner ett hugg av skuldkänsla när man ser sina barn djupt upptagna av att titta på någon annan som spelar ett spel. Gör jag rätt?

Jag tänker: “Jag tror inte det finns någon som behöver lära mina barn hur man använder en mobil. Men jag tror vi alla, vuxna som barn, behöver prata mer målinriktat om hur vi hanterar den i förhållande till vår omvärld.”

Det är komplexa förhållanden vi har till våra kommunikationsapparater. Inget känns självklart, allt är både positivt och negativt på samma gång. Vi mår dåligt av att inte veta om vi banar rätt väg för det viktigaste vi har. I Silicon Valley sätter några företagsledare sina barn i Waldorf-skolor med total frånvaro av digital teknik och det ses som tecken på att fler bör göra detsamma.

Men jag vet ju samtidigt att det inte är mitt jobb som förälder “att bana väg”. Det hjälper inte mina barn att bygga motståndskraft och ger inte förmåga att ta egna initierade beslut om jag tar ifrån dem deras verktyg med motiveringen att de kan göra sig illa.

Jag minns när barnen var små och jag besökte leklandet Junibacken på Djurgården. Det fanns en hörna med hammare och spik där. Min första reaktion var att skydda, tänkte att här kan de ju skada sig ordentligt! Jag sansade mig snabbt och insåg att om jag tar ifrån dem verktygen så tar jag ifrån dem förmågan att lära sig och förhålla sig till dem. I stället visade jag, “så här gör man” och lämnade över, lät dem skrattandes låtsas hamra sig själva på tummen.

Jag hör sonen en kväll öva på sina glosor i franska. Han spelar upp från sin mobil. På lektionen har de tränat uttal genom att läraren säger ord, barnen upprepar, och uppmuntras att spela in. När de sedan pluggar spelar de upp från mobilen och kan direkt höra om de säger rätt.

Jag tänker: “Briljant. Mobilen kan verkligen vara ett fantastiskt skolverktyg.”

Vad är problemet?

Barnen mår inte dåligt av själva mobilen. Det är en apparat. De mår absolut dåligt av vårt otydliga och tvetydiga förhållande till den. Hur vuxna beter sig. Hur vuxna kritiserar den, ställer krav, missförstår och ändå sitter där själva med näsan i skärmen. Gör inte som jag gör. Dubbla, trippla budskap når dem från alla möjliga håll. Även från skolan.

Innehållet i apparaten, och som kommuniceras via den, kan också få oss att må bra eller dåligt. Den är sällan neutral. Men vi vet att variabla belöningar kan vara oerhört lockande. Denna gång jag plockar upp mobilen kanske är en av alla gånger jag mår bättre. Klart jag provar. Kanske skulle någon kunna hjälpa mig att förhålla mig till ambivalensen? Kanske någon som titulerar sig lärare?

Jag ser att debatten om mobilförbud är oerhört emotionellt laddad. Men jag ser inte någon bli hjälpt av polariseringen kring en apparats vara eller icke-vara i skolan. Det bidrar till, och ökar, i stället till allas vår stress och tvivel.

Det mest positiva med ett förbud skulle vara att det i alla fall är ett tydligt besked. Det mest negativa är att det skulle stänga en dörr till möjligheter som vi ännu bara har skrapat på ytan på. Det skulle också lära våra barn att vi inte litar på dem.

Att denna stress och tvivel finns inom skolorna, det hjälper inte våra barn. Att skolorna själva inte tar ansvar för frågan på riktigt hjälper inte barnen göra rätt. Jag förstår att barnen inte gör rätt när de inte får vägledning.

“Vi tillåter inte mobiler på lektionerna.” läser jag på skolans digitala lärplattform, samma plattform som de äldre barnen sedan ska lära sig att använda via mobilen. Nähä, tänker jag… onekligen så efterlevs inte det när barnen messar från lektioner. Varför efterlevs det inte? Och ibland, som på franskan, funkar det ju ypperligt för inlärningen. Att skriva “inte tillåta” är verkligen att fly ansvaret för den viktiga frågan: “vad lär vi barnen om hur mobilerna passar in i deras liv?”. För att inte tala om: “Vad lär vi oss om mobilerna från barnen?”.

Jag inser: att undvika frågan innebär att undvika dialogen och inlärningen om vår tids otvivelaktigt viktigaste kommunikationsplattform. Det kan omöjligt vara skolans uppgift att ignorera den.

Men vad säger forskningen?

Det finns ingen debatt i Sverige som inte innehåller de bevingade orden “Vad säger forskningen?” Jag får lite ont i magen varje gång jag hör den. Den mer relevanta frågeställningen skulle kunna vara:

“Finns det någon forskningsstudie som motbevisat eller bevisat en hypotes som kan vägleda oss i ämnet vi diskuterar?”

Sedan kan vi kanske vilja ställa oss frågorna vad den exakta hypotesen var, vem som genomförde studien, vem som betalade för den och hur tillförlitligt resultatet är. Men det blir är svårare att göra ”bra tv” av sådan tydlighet.

Viljan att vila sig på forskning är nämligen så stark att det inte är ovanligt att samma studie används av både de som bejakar och kritiserar, bara tolkad på lite olika sätt.

Vi får inte heller blunda för att forskningsvärlden lider av en replikeringskris, kanske speciellt då inom socialpsykologi. En forskningsstudies giltighet bevisas bäst genom dess förmåga att upprepas flera gånger med samma resultat av en oberoende forskningsgrupp. Under åren 2011-2015 genomfördes The Reproducibility Project där man upprepade 100 studier inom psykologi från tre av de främsta vetenskapliga tidskrifterna i ämnet. Färre än hälften gav samma resultat som originalstudien.

Jag säger detta för att jag i Sverige ser att man ofta vilar mot forskning på ett sätt som gör att den tolkas som absolut sanning på en nivå som inte alltid är rimlig. Jag är personligen övertygad om att forskning är den rätta vägen framåt, men en forskningsstudie är inte alltid lika med absolut sanning och ett samhälles övertygelse om att så är fallet kan vara farligt när regelverk och lagar baseras på resultat som inte är verifierade.

Studier bevisar eller motbevisar hypoteser under specifika förhållanden, vilket också innebär att resultatet kanske är irrelevant under de förhållanden du erbjuder. Eller så har du inte samma frågeställning. Forskning ger vägledning men det blir farligt om man inte förstår premisserna.

Många medier har dessutom en fäbless för att förenkla studier och extrapolera oerhörda fakta ur inte lika tydliga forskningsresultat. Det är ofta dessa artiklar, filtrerade och rubriksatta för att maximera lösnummer och annonsförsäljning, som sedan används av debattörerna som bevisföring. Inte de faktiska rapporterna.

Förbudssidan citerar ofta och gärna studier om hur datorer och mobiler hämmar inlärning, därför att den stör och uppmuntrar “multi-tasking”. Det finns också studier som pekar på att mobilförbud har lett till förbättrade skolresultat. Inte sällan, och med all rätt, hänvisas också till att alla barn inte har tillgång till smarta telefoner.

Ambassadörerna för mobilerna tar stöd av forskningen som säger att stigmatisering av mobiler skadar mer än det hjälper och gör våra barn sämre rustade för framtiden. De förlorar en del av sin motståndskraft om det måste finnas förbud för att “skydda”. Det saknas inte heller vittnesmål från lärare som höjer mobilerna till skyarna som framgångsrikt verktyg för uppgifter, research, kommunikation med klassen och ett lärande anpassat till den enskilde eleven. Forskning finns som visar hur inlärning gynnas av interaktivitet, spel och rörlig media.

De som argumenterar för ett förbud har identifierat specifika problem: de kan störa lektioner, bidra till mobbning och distrahera. Och mobil-bejakarna har givetvis också rätt i att mobilerna, använda på rätt sätt, kan gynna snarare än skada inlärning. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och ställa oss frågan, hur hittar vi vägen framåt som tar oss starkare ur problembilden? Vi måste kunna minska det störande momentet samtidigt som vi förbättrar undervisningsstödet.

Det är lätt att få uppfattningen att debatten handlar om dessa två vägar:

Förbjud mobilen för att den stör och alltför få klarar av att hantera den i samband med inlärning. Vi accepterar att vi utesluter potentialen att förbättra inlärningsprocesser med mobilerna. Konsekvens: Vi överlåter åt barnen att lista ut på egen hand hur mobilen bäst används socialt och för kunskapsinhämtning.
Tillåt mobiler och ändra inget annat. Vilket skulle innebära: fortsatt otydliga regler och brist på vägledning för lärare och elever; panikhantera varje konflikt och problem när de dyker upp på ett sätt som står var och en fritt, eller ignorera dem; klaga då och då på att mobilerna utgör ett problem, men prata inte om hur våra egna fördomar och eget agerande (eller brist på detsamma) bidrar till det som upplevs som ett problem.

Det finns självklart en tredje väg, där vuxenvärlden visar vägen till ett sunt förhållningssätt. I detta scenario arbetar vi fram strategier som hjälper barn och lärare att inte bli störda, samtidigt som vi vägleder i hur vi använder mobilerna på ett positivt sätt, där vi kan hitta resurser för lärande och ifrågasättande som passar varje individ. Om vi lyckas med det skulle vi då inte rusta våra barn på ett bättre sätt för den verklighet de lever i, än om vi förbjuder verktyget och bestämmer att skolan inte ska hjälpa i just denna fråga?

Om vi tror att förhållandet till mobiler kommer att spela en central roll i barnens framtid, har vi då inte redan bestämt att de även måste lära sig hantera den i skolan?

Den tredje vägen kan se ut så här:

Lärare får mandat och förmåga att driva lektioner med stöd av mobiler när det är relevant, och verktyg för att lära barnen hur de kan agera så att mobilen inte stör när den INTE ska användas. Barnen får stöd, av vuxna, i att hantera mobilerna så att de mer sällan blir källa till konflikt och nedstämdhet.

Jag tror att mobilen kan omdefinieras från “störande apparat” till “flerdimensionellt verktyg för individuellt lärande” och växla mellan att ibland arbetas in i lektionerna, ibland vara avstängda.

Vi behöver flytta perspektivet från apparaten till mänskliga relationer.

Tänk om det inte är mobilerna som orsakar vånda (handen på hjärtat kan det ju inte riktigt vara det, eftersom de är ett dött ting) utan skolornas bristande förmåga att på ett tydligt sätt förhålla sig till mobilerna. Skapar mobilen ett problem eller skapas problemet av hur människor väljer att agera, eller inte agera, när mobilen är närvarande.

Är “mobilförbud?” ens den rätta frågan att ställa?

Är vi redo att basera våra regelverk i skolan runt mobiler på forskning om mobilförbud, där hypotesen är att mobilförbud förbättrar skolresultat? Tänk om hypotesen i stället är “En skolövergripande strategisk användning av mobiler förbättrar barnens förmåga till kunskapsinhämtning.” Tänk om det finns en hypotes om att mobilen kan öka innovationskraften hos ungdomar, eller att individuellt lärande kan stärkas? Vill vi kanske se resultatet av den forskningen? Forskningen är relativt omogen, kan upplevas motsägelsefull och den är alltid genomförd i en begränsad kontext. Samtidigt är tekniken föränderlig i en takt som regelverk har svårt att hålla jämn takt med.

Betyder ett mobilförbud idag att vi även förbjuder digitala glasögon om 10-15 år? Även om de digitala glasögonen är det enda korrektiva paret som eleven äger?

Det enda vi vet med säkerhet är att förbud stänger dörren till möjligheter. Det stänger dörren till lärande. Det skjuter något som vi kan bygga strategier för idag till något som sannolikt måste hanteras akut i framtiden.

Det är nu, när vi är mitt uppe i det, som vi måste lära oss tillsammans. Visa för barnen att vi vuxna kan hantera frågan, inte springa ifrån den.

Jag betvivlar starkt att vi kan titta på den nuvarande forskningen och bestämma ett regelverk som ska gälla i många år framåt i alla våra skolor. Mer sannolikt är detta rätt tillfälle att hitta metoder för att regelbundet utvärdera välmående i skolan, med aktivt stöd av forskningsmetodik.

Är det något som förbättrar skolresultaten så är det närvaro i skolan. Och inget ökar närvaro lika mycket som välmående. Mår jag bra så går jag dit.

Mobilförbud är inte ett rättvist sätt att beröra ämnet välmående i skolan. Det gör att vi debatterar fel sak och försöker finjustera ett enskilt symptom snarare än system- och strukturfrågor. Frågan är självklart inte om vi behöver ett mobilförbud. Frågan är hur våra barn och lärare mår från dag till dag, termin till termin.

Vi löser inte välmående med att justera tillgång till verktyg, annat än möjligen kortsiktigt. Vi löser välmående genom att hjälpa människor må bättre. Genom att lyssna till dem, förstå roten till deras utmaningar och stärka deras förmåga att göra bra saker. Genom att stärka deras motståndskraft när beslut alltför lätt styrs av känslor och extern påverkan.

Frågan är alltså egentligen hur skolan ska arbeta inom ramarna för den verklighet barnen befinner sig i, och stärka både lärarnas och elevernas förmåga att navigera den verkligheten. Det är en ledarskapsfråga.

Varför forskningen är viktig

Vi kan, och bör, ta hjälp av forskningsmetodik för att hålla koll och utvärdera skeenden i skolorna. Men vi måste vara bättre på att bestämma vad frågan är. Om frågan är “mobilförbud?” så kommer vi att få svar på den enda frågan. Men om frågan i stället är “välmående?” så kommer vi att få helt andra svar. Sannolikt kan vi i frågan om välmående få bättre information om hur mobilerna passar in i den ekvationen.

Vi får inte heller blint lita på fristående forskningsstudier – eller medias sammanfattning av dessa – för att fastställa regler som ska gälla i många år på våra skolor. Dessa studier kan dock vara vägledande för metoder som vi prövar och utvärderar regelbundet för att hela tiden justera riktningen. Forskningsmetodiken, och ett tätare samarbete med forskare, kan hjälpa skolorna att justera riktning oftare med hjälp av begripliga insikter.

Varje gång vi ändrar något i en skola så utför vi ett experiment på våra barn. Skillnaden är att de etiska bedömningarna saknas och det sällan är uttalat hur och när man förväntas upptäcka om förändringen ger önskad effekt. Där kan den vetenskapliga metoden ge vägledning. Skolorna kan systematiskt visa hur deras åtgärder, i deras kontext och med deras premisser, ger effekt. Det blir ett oerhört tydligt hjälpmedel som skapar förståelse och engagemang, i stället för gissningar och antaganden som skapar konflikt.

Det vi egentligen behöver

Tydlighet. Skolan behöver förklara för alla intressenter, föräldrar, lärare och elever, hur mobilen passar in i skolan och vilka förväntningar man har på alla parter. När olika föräldrar och olika lärare kommer med olika och motsägelsefulla budskap har barnen inte en chans att hantera frågan på ett vettigt sätt. Om man som rektor inte klarar av detta, kräv hjälp. När jag läser vittnesmål från lärare som hör Netflix-filmer spelas på en mobil på en lektion så vill jag att läraren ska veta hur hen agerar i situationen. Det är den vuxnes ansvar och saknas förmågan att hantera situationen ska hen söka hjälp. Att detta fortfarande är otydligt – att lärarna saknar processer och rutiner för hur de snabbt ska agera – är förstås ett större problem än själva mobilen. Jag kan inte tänka mig att mobilen är det enda som orsakar störningar i klassen.
Utbildning. Lärare måste ha insikter om hur och när mobilen kan användas till fördel för pedagogiken. Någon måste ta ansvar för fortbildning av lärare i metoder som gynnar lärande, men också i förmågan att vara tydlig i situationer när mobilen inte ska vara med. Om en skola inte vill att dess lärare alls ska använda mobiler som stöd för inlärning så bör skolan vara tydlig med det och helt enkelt bestämma att ett fokus på mobilen som verktyg inte är med i skolans åtagande. Då kan föräldrar och barn välja skola därefter.
Förhållningssätt. Vi behöver prata öppet och tydligt om när det är rimligt att ta en paus från aktiviteter, oavsett om de är skärm-relaterade eller vid sidan av skärmen. Det är en dialog där vi alla kan lära oss av varandra (föräldrar, lärare och elever) hur vi agerar, vilka knep som finns och förstå vad som får oss, på individuell basis, att må bättre eller sämre.
Utvärderingar. Skolorna måste kunna visa hur de regelbundet utvärderar välmående och hur de agerar på resultaten. Det är här samarbetet med forskningsvärlden kommer in. För välmående är den viktigaste frågan för alla intressenter i skolan. En person som mår bra kommer alltid att kunna hantera konflikter bättre än en person som får olika budskap från olika parter och blir handlingsförlamad och mentalt utmattad på kuppen. Jag lider verkligen med de lärare som får klara sig helt utan vägledning i fråga om mobilen, och tvingas navigera en arbetsplats där alla vuxna gör olika.

Att barn skriver lappar och skickar runt i klassen har inte åtgärdats med att förbjuda penna och papper, utan med att angripa och hantera beteenden och förhållningssätt. Att skolor saknar metoder för att hantera beteenden och förhållningssätt när det gäller mobiler – och andra upplevda avvikelser – bör rimligtvis inte leda till krav på att förbjuda mobilen. Skolansvariga måste ta sig i kragen och arbeta fram strategier och vägledningar som ger både lärare och barn förmåga att skapa en positiv – och potentiellt mycket lukrativ – relation till mobilerna.

Jag ställer mig därför frågande till en strategi där ett av nutidens otvivelaktigt viktigaste arbetsverktyg ska vara något som eleverna får lista ut själva, på fritiden. Om det är något alla exempel på konflikter belyser så är det att merlärande behövs i denna fråga, inte mindre.

Debatten bör handla om hur vi maximerar välmående i skolan för att skapa förutsättningarna för lärande som gör mobilerna till ett icke-problem. Inga upplevda problem har blivit bättre för att vi gömmer undan dem och slutar prata om dem. Det är snarare ett vinnande recept för psykisk ohälsa.

Komplexitet är inte heller något en modern människa flyr. Ryggradsreflexen, att springa iväg från det som är främmande och som vi ännu inte vet hur vi ska bemöta, får inte vara det rätta vägvalet. Det är det sista jag vill att barnen lär sig i skolan.

Per Axbom är kommunikationsvetare, 43 år gammal och har två söner i grundskolans senare del. Han började använda datorer i sitt skolarbete 1984 då han skrev en uppsats om “Bigfoot” på sin Atari 600XL och använde en matrisskrivare för utskrift. Han har arbetat professionellt med användbarhet, tillgänglighet och inkluderande design för digitala tjänster sedan 1998.