Den omöjliga översättningen

Den omöjliga översättningen

Min C-uppsats från 1994 i ämnet kommunikationsvetenskap. Jag diskuterar Catcher in the Rye och två svenska översättningar av boken.

C-uppsats
– Den omöjliga översättningen
Om den litterära översättningens anpassning till en ny kultur

Högskolan för lärande och kommunikation (HLK)
Högskolan i Jönköping
Kommunikationsvetenskap 41-60 poäng, Höstterminen 1994

Författare: Per Axbom
Handledare: Ebba Sundin
Examinator: Mohamed Chaib

Sammanfattning

I den här uppsatsen gör författaren en analys av ungdomsromanen Catcher in the Rye av JD Salinger (1951) och dess två svenska översättningar, av Birgitta Hammar (1953) respektive Klas Östergren (1987). Med hjälp av analysen och en inblick i två teorier som behandlar hermeneutik och kommunikation ämnar uppsatsen att identifiera och dra slutsatser om den problematik som uppdagas när en litterär text ska översättas till ett nytt språk och en ny kultur.

Uppsatsen visar hur litterära översättare har en förmåga att ändra innebörden i originaltexten. Den visar också hur de litterära översättningarna tenderar att sätta originaltexten i en kontext som är bekant för målkulturen, och därigenom minskar känslan av främlingsskap inför texten som målkulturen erfar. Översättaren sörjer för den kulturella behagligheten hos läsaren och utesluter eller broderar ut vissa stycken av källspråkstexten så att den överensstämmer med målkulturens preferenser.

Analysen tar vidare upp problemen med teoretiskt möjliga översättningar som väljs bort för att behaga målkulturen, problemen med verksamheter som inte har någon motsvarighet i målspråket, problemen med slang, problemen med flera möjliga tolkningar och problemen med egennamn, Uppsatsen visar sedan hur den litterära översättningen i slutändan speglar målkulturens språk och värderingar.

NYCKELORD: tolkning, kontext, kultur

Inledning

Majoriteten av den litteratur jag läser igenom varje år är skriven av utländska författare. Jag läser en mängd böcker intensivt och utan några som helst bekymmer. Precis som det ska vara. Eller? För visst är det fantastiskt att jag får ta del av ett annat lands kultur på mitt eget modersmål? Visst är det också fantastiskt att jag kan ta till mig den utländska författarens verk utan några uppenbara bekymmer; att jag aldrig tycks haka upp mig på några kulturella egenheter; att det trots allt inte tycks vara så stora skillnader mellan författarens kultur och min egen; och att jag får en sådan fin inblick i den skildrade kulturen?

Allt detta kan verka fantastiskt ända tills man börjar undra lite över hur väl den översatta boken har följt originalet. Varför är det så att jag sällan upptäcker eller besväras av en säregenhet som kanske borde förstås av de läsare som växt upp i författarens kultur och som läser boken på originalspråket? Finns det verkligen inga skillnader mellan den kultur som skildras och den kultur som texten översätts åt som borde orsaka problem för mig som läsare? Finns det verkligen ord på svenska för allt det som originalförfattaren väljer att skildra utifrån sitt lands specifika kultur och erfarenheter? Finns det inga språkliga typfall som jag borde ha svårigheter med att förstå?

Alltid när en författare skriver en bok finns det en samling redaktörer som klipper, censurerar och lägger till i texten innan den når marknaden och läsarna. Deras mål är ofta att anpassa boken till marknaden och se till att den uppfyller marknadens önskemål om litteratur. Detta undgår läsarna därför att de aldrig får ta del av författarens ursprungliga manuskript.

Då frågar man sig genast vad för krav som ställs på en utländsk bok som ska in i ett nytt land, in i en ny marknad, och läsas på ett annat språk av människor med ett annat kulturellt ursprung. Går boken igenom en formgivning och bearbetning som ska passa det nya landet? Vad väljer man bort, vad vill man ha kvar, och vad ändrar man på för att boken ska tas emot i det nya landet på bästa tänkbara sätt?

När det gäller översättningar så finns en möjlighet till analys som inte annars finns när man vill ta reda på hur en text anpassas till en målkultur. Är man kunnig i det utländska språket så finns både originalboken och dess översättning tillgänglig för läsning och jämförelse. Möjligheten att tyda och dra slutsatser om förändringarna som resultat av översättningen innebär att man kan få en inblick i de svårigheter som översättaren ställs inför och de ändringar som görs vid översättandet av litterära verk. En sådan inblick kan förhoppningsvis leda till en större förståelse för de problem som uppstår och de lösningar som erbjuds när två skilda kulturer möts samt en förståelse för konflikter som har sitt ursprung i språkets och kulturens skillnader över gränserna.

Som det är nu i Sverige svämmar marknaden över av översatt litteratur, och man kan läsa romaner från hela världen på svenska, utan att tänka på att översättning kanske inte alls är möjlig. Visst verkar det då ganska paradoxalt at det över huvud taget finns teorier om oöversättbarhet.

Översättning existerar onekligen, oavsett tron på dess egentliga omöjlighet. Vad som intresserar mig är genast frågor som hur översättning existerar, hur man går till väga när man översätter, vad man tar hänsyn till, varför det är svårt eller omöjligt, om och när man måste ändra information, och ökar eller minskar förståelsen för andra kulturer?

Översättandets bakgrund

Kommunikation över språkgränserna har förekommit sedan urminnes tider, sedan människan först utvecklade ett medium för kommunikation. Man kan påstå att översättningskonsten – först den muntliga och därefter, som en följd av skrivkonsten, den skriftliga – i stora drag är lika gammal som språket.

Den vetenskapligt baserade översättningsteorin håller dock fortfarande på att ta sina första stapplande steg. Översättningsteori, som en beteckning på ett ämne som uppmärksammade de svårigheter som uppstod vid översättning, blev inte ens ett begrepp förrän under 1950-talet. Nu finns även översättningsvetenskap som begrepp, och syftar då på hela det spektrum som översättningsforskningen konstituerar och översättningsteori utgör där ett delområde som behandlar och utvecklar översättningsvetenskapliga teorier.

Den vetenskap som behandlar översättning är uppbyggd av element från flera vetenskapsområden, främst filologi, lingvistik och informationsteori men också litteraturvetenskap och filosofi. (Ingo 1991)

Översättningsteorin har hittills varit ganska anonym. Det sker nu en ökning i litteratur och forskning som behandlar översättningen som ett eget ämne och teoretiskt problem. Inom den akademiska världen betraktas översättningsteori som en mindre viktig disciplin men kommer i framtiden antagligen att bli mer central för alla som arbetar med att tolka litteratur.

När fransmannen André Lefevre beskriver översättning bryter han ner översättningsteori i tre huvudområden: intralingvistisk översättning, en omskrivning av tecken i ett språk med tecken från samma språk; interlingvistisk översättning, en tolkning av tecken i ett språk med tecken från ett annat språk; och intersemiotisk översättning, överförandet av tecken från ett språk till icke-verbala teckensystem (från språk till konst eller musik). Bland dessa områden hör litterär översättning till den interlingvistiska och gör gällande att meddelandet (informationen) i originaltexten är det som ska översättas. (Lefevre 1992)

Det finns de som talar både gott och ont om översättning av litterära texter. Detta för att översättare under 1900-talet har fått allt större påtryckningar när det gäller att förmedla svårfångade kvaliteter hos främmande kulturer i sitt arbete. Översättarnas situation blir heller inte lättare av att de endast får uppmärksamhet när deras översättningar skiljer sig markant från originalet och inte har lyckats följa originaltexten särskilt väl.

Problemet med översättning diskuteras intensivt bland översättare, författare, språkvetare, filosofer, m fl. Den centrala frågan tycks vara om man kan ge rättvisa åt en litterär text i ett annat språk än dess originalspråk.

Filosofen Tore Nordenstam beskriver översättandet som ”Det omöjligas konst” och fångar översättandets problem så här:

“[…] alla översättare strandar antingen på den klippa som utgörs av att man håller sig alltför tätt till originalet på bekostnad av den egna nationens smak eller på den klippa som utgörs av att man beaktar de nationella säregenheterna på bekostnad av originalet.” (Nordenstam, 1993)

När det gäller den omöjliga konsten så består den enligt Nordenstam i:

“[…] att finna tecken i de två språken som framkallar samma tankeföreställningar i läsarens medvetande.” (ibid.)

De flesta översättare är ense om att översättningsproblematiken ligger i översättningen av interkulturella fenomen som inte uppfattas på samma sätt i ett nytt land och på ett nytt språk. Dilemmat är då var gränsen för artistisk integritet går, vad man ska få/måste förändra, vad detta innebär för originaltexten och hur läsarna då uppfattar målspråkstexten i förhållande till hur de skulle ha uppfattar originaltexten. Över huvud taget så tycks mottagandet av texten i målspråket vara av största vikt, och därmed de kulturella erfarenheterna hos mottagarna av målspråkstexten.

Om kulturens roll i en lyckad översättning skriver amerikanen John T. Brewer följande:

“Att överföra kulturer genom litterära översättningar är en svår och nödvändig uppgift. Läsarnas växande medvetenhet om världen och deras intresse för kulturer i världens alla hörn ökar trycket på att presentera korrekta återgivningar av den vardagliga kulturen […] hos de mest avlägsna människorna på jorden.” (Brewer, 1988, egen övers.)

Men samtidigt skriver han:

“[Översättaren] måste vara bestämd i sina möten med förläggare vars första principiella funktion är ekonomisk vinning hellre än artistisk integritet.” (ibid., egen övers.)

I en tydligt interkulturell kontext, som översättning ju är, är det uppenbarligen den stora kulturella klyftan som nödvändiggör en kommunikationsprocess genom översättningen. Men oavsett “läsarnas växande medvetenhet” så tycks det vara en konflikt mellan ekonomisk vinning och artistisk integritet. En helt igenom textenlig översättning lämpar sig tydligen inte för ekonomisk vinning. Läsaren skulle möjligen då få svårare att förstå texten på grund av de kulturella egenheterna, och därmed ogilla boken.

Alltmer tycks översättningsteorin röra sig från en diskussion om begränsande distinktioner som rätt och fel, litterärt och fritt, konst och vetenskap, och synen på översättning som ett lingvistiskt fenomen, för att i stället behandla översättning som ett föränderligt kulturellt fenomen. Därmed borde också synen på översättning som ord-för-ord process börja vittra bort och ersättas av en mer transformationsinriktad föreställning, det vill säga en situation där man inriktar sig på att återge innebörden och stilen i originaltexten på målspråkets kulturella villkor. Naturligtvis bäddar man då för en debatt om hur innebörden och stilen bäst återges.

Syfte & Frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att skapa en djupare medvetenhet om och förståelse för de kommunikativa aspekter som bidrar till formandet av den litterära översättningen. Genom att analysera ett litterärt verk och dess översättningar, med hjälp från teorier om tolkning och kommunikation, avser jag att försöka dra slutsatser om problematiken kring litterära omskrivningar. De verk som ska genomgå analysen är The Catcher in the Rye av JD Salinger samt dess två översättningar av Birgitta Hammar respektive Klas Östergren.

Jag vill också här återknyta till några av de frågor jag ställde inledningsvis, och som härleder syftet med uppsatsen, det vill säga frågor som: Varför är så att jag så sällan upptäcker eller besväras av en säregenhet som kanske bara borde förstås av de infödda läsarna av boken – på originalspråket? Finns det verkligen inga skillnader mellan kulturerna som borde orsaka problem för mig som läsare? Finns det verkligen ord på svenska för allt det som originalförfattaren väljer att skildra utifrån sitt lands erfarenheter? Finns det inga språkliga typfall som jag borde ha svårigheter med att förstå?

För att få en inblick i svaren på dessa frågor måste jag först besvara den övergripande frågan: Hur anpassas en litterär text till en ny kultur? och jag utgår då ifrån följande frågeställningar:

• Går det att vara objektiv när man översätter litterära texter?

• Hur ser kommunikationssituationen ut vid litterär översättning?

• Vilken roll spelar mottagarnas kulturella referensram i litterär översättning?

• Vilka översättningssvårigheter går att utläsa i en litterär text?

• Vilka lösningar erbjuds vid litterära översättningsproblem och varför?

Tolkningsteorier

Objektiviteten vid översättning

Hermeneutiken handlar om att tolka och förstå språk på nivån av sådana produktioner som dikter, narratives och uppsatser, vare sig de är litterära eller filosofiska. Hermeneutikern Ricoeur tar upp bland annat tolkningen av litterära texter och beskriver hermeneutiken i termer som kan liknas vid översättning när han talar om tolkning som en undersökningsväg för att nå förståelse av något främmande.

Ricoeur använder i sin beskrivning av hermeneutiken begreppen “appropriation” och “distanciation”. Appropriation, det vill säga tillägning, innebär att man gör “ens eget” det som var “främmande”. Tillägningen innebär ett distansieringsproblem. Distansieringsproblemet ligger i det faktiska avstånds- och tidsmässiga gapet mellan källkulturen i en text och målkulturen som den ska tolkas åt. I och med detta gap uppstår ett kulturellt främlingskap.

Själv skriver Ricoeur:

“Distanciation is not a quantitative phenomenon; it is the dynamic counterpart of our need, our interest, and our effort to overcome cultural estrangement. Writing and reading take place in this cultural struggle. Reading is the pharmakon, the ‘remedy’ by which the meaning of the text is ‘rescued’ from the estrangement of distanciation and put in a new proximity, a proximity which suppresses and preserves the cultural distance and includes the otherness within the ownness.” (Ricoeur, 1976)

Genom att ersätta ordet “reading” ovan med “translation” så kan man se hur hermenutiken är relevant för översättningsteorin. Översättningen menad åt de som inte kan ta till sig originaltexten på annat sätt. Översättningens uppgift blir då att minska “distansieringen”, att minska det avstånds- och tidsmässiga gapet mellan originaltexten och mottagaren. Översättaren gör detta genom att innesluta originaltexten i sin egen text. Detta innebär att med egna ord och tecken som mottagaren lättare förstår, som ligger inom mottagarens referensram, återge de ord och tecken som är främmande för mottagaren.

I tolkningsprocessen ingår även en syn på skapandet av det tolkade meddelandet som en användning av en kulturell kod som är inmutad i mottagarens tänkande. Meddelandet är intentionellt; det är menat av någon, men den kod som tolkaren (översättaren) använder sig av är resultatet av strukturellt och kulturellt omedvetet. Ricoeur menar att ett meddelande är individuellt och dess kod är kollektiv. Koden bör ses som den uppsättning tecken och begrepp som översättaren använder sig av för att kontextualisera originaltexten; alltså sätta den i en familjär kontext som förstås av mottagaren. Därmed når man lättare den ”närhet” mellan målspråkstexten och mottagaren som är eftersträvansvärd. Även om det kanske inte anses troligt att en litterär tolkning kan vara objektiv, så kan översättaren alltid sträva efter att “distansieringen” i översättningen ska bli så liten som möjlig.

Kommunikationssituationen vid översättning

Jag ska här uppmärksamma Jakobsons kommunikationsschema så som Nordström uppmärksammar den när han vill beskriva kommunikationen i ett konstverk – bilden (Nordström, 1989). I den här diskussionen drar jag vissa paralleller och använder schemat för att förklara den litterära översättningen.

Roman Jakobsons beskrivning av kommunikation utgår ifrån en tredelad relation mellan en sändare, en mottagare och ett meddelande. Han lägger sedan till ytterligare tre faktorer, det vill säga kod, kontakt och kontext. Koden är det teckensystem som är gemensamt för både sändare och mottagare. Kontakt är den kanal som innebär att kommunikationen blir möjlig. Kontexten är den referensram som mottagaren är bekant med och som ligger inom hans/hennes räckhåll för förståelse.

Med dessa sex faktorer som bas konstruerar Jakobson ett schema med funktioner år varje faktor. Sändaren motsvaras av den emotiva funktionen, mottagaren av den konativa (målinriktade), och meddelandet av den poetiska funktionen. Koden anger den metaspråkliga funktionen. Metaspråklig innebär en förmåga att upprepa och förtydliga meddelandet för att försäkra sig om att inget har gått förlorat. Kontakt och kontext bär på den fatiska respektive referentiella funktionen. Fatisk innebär att sändare och mottagare utbyter vedertagna, rotade begrepp och uttryck med avsikten att bibehålla kommunikationen. Referentiellt innebär att kommunikationen relateras till ett sammanhang som förstås av mottagaren.

Det finns inga kommunikationssituationer som bara fyller en funktion. Snarare är det så att i olika kommunikationssituationer försöker man med hjälp av Jakobsons schema (Nordström, 1989) etablera var tyngdpunkten eller tyngdpunkterna ligger:

sändarekontext
meddelande
kontakt
kod
konativ

Dessa faktorer motsvaras av följande funktioner:

emotivreferentiell
poetisk
fatisk
metaspråklig
konativ

En kort förklaring av händelsernas gång i schemat – Sändaren sänder ett meddelande till mottagaren; För att fungera kräver meddelandet en kontext att referera till, som är inom mottagarens referensram; en kod som både sändare och mottagare känner till (oftast ett kulturellt rotat språk); en kanal, förbindelse, mellan sändare och mottagare som möjliggör kommunikationen.

I en litterär översättningssituation, från till exempel engelska till svenska, handlar kommunikationen om att översätta tecken i ett språk till tecken i ett annat språk. Översättaren är sändaren och läsaren är mottagaren. Den gemensamma koden är det svenska språket och kanalen är den översatta texten.

Inom litterär översättning undermineras dock den fatiska funktionen i och med att kontakt är något som är typiskt för verbalt samtal. I och med att kontakten mellan översättaren och läsaren saknas förloras också den metaspråkliga funktionen, det vill säga möjligheten att genom upprepningar (samtal) förtydliga meddelandet. Översättaren är underordnad meddelandet eftersom det är skrivet av någon annan i form av en originaltext. Mottagaren av den översatta texten är inte i förväg vald, ingen fysisk kontakt mellan sändare och mottagare existerar, utan vilken svenskspråkig person som helst har möjlighet att ta till sig översättningen.

Inom översättningsteorin, i och med att översättaren skriver en ny text på målspråket, vilar alltså tyngdpunkten på meddelandet, den teckenkonstellation som översättaren väljer att använda i sin text. Tyngdpunkten ligger också till en del på den referentiella funktionen, det vill säga en kontext som är inom räckhåll för mottagaren, eftersom läsaren utöver språket behöver en referensram som han/hon är bekant med för att minska känslan av främlingskap inför källkulturen. Målet blir, när det gäller översättning från engelska till svenska, att överföra teckenkonstellationen i det engelska språket till en teckenkonstellation i det svenska språket, samt att sätta teckenkonstellationen i en kontext som är tillgänglig för en svensk person.

Detta resonemang går att jämföra med översättaren Pramod Talgeris syn på översättning:

“Litterär översättning rör sig i grund och botten kring semantisk kongruens gentemot avsikten med originaltexten. När en översättare översätter ett litterärt verk, avkodar han avsikten med källspråkstexten och återkodar detta i sin översättning. När han gör detta så återskapar han den litterära erfarenheten hos källspråkstexten i en ny kulturell och språklig miljö.” (Talgeri, 1988, egen övers.)

Man kan tyda direkta samband mellan en “kulturell och språklig miljö” och den referentiella respektive poetiska funktionen. Talgeri antyder också att det kan föreligga problem med att “återskapa” en text i en ny miljö då en sådan anpassning kan gå stick i stäv med bevarandet av originaltextens meddelande. Så fort originaltextens meddelande inte är återgivet som det först stod, i en ny språklig miljö, så måste också meddelandet vara förändrat. Så fort meddelandet är återgivet i en ny kulturell miljö, så är det också förändrat.

Analys av Catcher in the Rye

JD Salingers Catcher in the Rye utspelar sig i USA: dels på en internatskola på high-school-nivå i Agerstown, Pennsylvania, och dels i staden New York och ett antal av dess barer. Huvudpersonen Holden Caulfield blir underkänd i så gott som alla sina ämnen och tillåts inte gå kvar efter jullovet. Han beslutar därför att lämna skolan några dagar innan jullovets början och reser till New York. Boken skildrar sedan sextonåringens kringströvanden och tankar i New York under två dygn.

Catcher in the Rye är en typisk outsider-roman. Huvudpersonen är missnöjd med sin miljö, tycks inte platsa in någonstans och flyr. Boken har haft sin största framgång hos en ung, manlig publik.

När man jämför översättningar med original är det ofta titeln som bäddar för den första reaktionen. The Catcher in the Rye, som i Sverige har fått titeln Räddaren i nöden, är inget undantag. Ofta bestäms titeln av förlaget som ger ut boken och inte av översättaren själv. (Liungman, 1991) Anledningen till detta är ofta att förlaget insett att titeln på en bok kan betyda en hel del för försäljningssiffrorna. En roman som ska säljas i Sverige behöver en titel som är gångbar, enligt förlaget, i Sverige. Därför får filmer, böcker och andra konstverk ibland titlar i sitt nya land vars innebörd kan skilja sig avsevärt från originaltitlarna. Detta uppmärksammas ibland i debatter, som i sig ofta blir gratisreklam för verket som ligger bakom den “dåligt” översatta titeln.

Varje titel är förstås unik men har på något sätt anknytning till bokens innehåll. När det gäller “Catcher in the Rye” så har detta begrepp sin grund i en dikt av Robert Burns. Bokens huvudperson, Holden, missförstår en rad – “if a body meet a body coming through the rye” – och tror att det ska vara “if a body catch a body coming through the rye”. Ur denna rad bygger han upp en filosofi om sitt livsmål. Han föreställer sig att han står i ett stort rågfält vid ett stup och fångar barn så att de inte faller från kanten. Detta gör honom till en “Catcher in the Rye”. När både Hammar och Östergren översätter citerar de från Robert Burns dikt på engelska men när Holden fångar barn tappar de anknytningen till dikten:

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all. (Salinger, s.180)
Och så fort nån håller på att ramla utför stupet, så fångar jag dom – om dom springer, menar jag, och inte ser sej för, så rusar jag fram och fångar dom. Jag gör bara det hela dan. Jag skulle vara en räddare i nöden. (Hammar, s.160)
Min uppgift är att se till att ingen ramlar utför det där stupet. Jag måste rädda alla som springer omkring utan att se sig för. Det är vad jag håller på med, från morgon till kväll. Jag står där som en räddare i nöden. (Östergren, s.165)

Östergren, i sin översättning, är antagligen påtvingad denna tolkning eftersom man väljet att ha kvar den titel som Hammars översättning fick. Att ersätta “catcher in the rye” med “räddaren i nöden” ovan innebär att man har gjort ett val. “Räddare i nöden” återger inte den exakta innebörden av originaltexten men det begreppet ligger närmare en svensk referensram och går lätt och snabbt att ta till sig i en svensk kultur. Det är alltså lättare att förstå för mottagaren. När det ska stå på omslaget är detta naturligtvis speciellt viktigt.

Översättarna väljer bort den direkta anknytningen till Robert Burns dikt. Att Holden tänker på ett rågfält är en ledtråd men uppfattas inte av de läsare som inte vet att “rye” betyder råg. Istället väljer översättarna att fånga andemeningen med uttrycket och anpassa detta till en svensk kontext så att den svenska läsaren känner igen sig.

I USA är internatskolor på “high school” och “college”-nivå vanligt förekommande. En avsaknad av en sådan internatkultur i Sverige tycks också innebära en avsaknad av en naturlig jargong som motsvarar den engelska; När Salinger skriver “It was only a quarter to nine when we got back to the dorm.” (s.40) så är ”dorm” den naturliga förkortningen för “dormitory”, det vill säga studenthem. Birgitta Hammar, i sin översättning utesluter helt något motsvarande begrepp och skriver helt enkelt: “Klockan var bara en kvart i nio när vi kom tillbaka.” (s.38) Klas Östergren i sin översättning, skriver: “Klockan var inte mer än kvart i nio när vi kom tillbaka till logementet.” (s. 38) och använder sig av en jargong naturlig för militärer.

De båda översättarna är konsekventa i sin övertygelse. Hammar försöker genomgående undvika att behöva använda något motsvarande begrepp. När Salinger ger en specifikation av studenthemmet så använder hon sig ibland av begrepp som “i mitt rum” eller “på rummet” och förutsätter att läsaren då förstår att detta innebär studenthemmet. Östergren i sin tur, använder genomgående “logement” som beteckning på samma lokaler. Jämför: “He never smoked in the dorm.” (s.45) – “Han rökte aldrig på rummet.” (s. 42) – “Han rökte aldrig själv på logementet.” (s.43)

När någon har gått på Pencey (namnet på internatskolan) så skriver Salinger “[…] this guy Ossenburger that went to Pencey.” (s.20); Hammar: “[…] en kille som hetter Ossenburger och som hade gått på Pencey.” (s.19) Östergren: “[…] en viss Ossenburger som legat vid Pencey” (s.19) Östergren använder då återigen en jargong bekant för militärer.

I avsaknad av en naturlig jargong väljer Hammar att antingen undvika ett försök till motsvarande begrepp, eller att hålla sig till ett mycket neutralt, bekant begrepp, det vill säga “rummet”. Därmed har hon löst problemet med referens utan att introducera något nytt begrepp för läsaren. Östergren, å andra sidan, använder sig av en militaristisk jargong som inte finns i originaltexten. Detta kan vara ett försök att fånga den strikta attityden hos internatskolan med en jargong som känns igen av läsaren. Den militaristiska jargongen ligger inom målkulturens referensram lättare än en internatjargong och Östergren väljer att använda den i sin tolkning.

Ingen av de två översättarna väljer att skriva “studenthemmet” som i teorin skulle vara en korrekt översättning. Att ordet finns innebär alltså inte att det ligger nära till hands i mottagarens kulturella erfarenhet.

Detta dilemma illustreras också av Salingers genomgående hänsyftningar till “football” vilket inte har mycket mer än bokstäver gemensamt med svenskans “fotboll”. Ändå väljer både Hammar och Östergren att genomgående använda sig av “fotboll” som översättningsbegrepp hellre än “amerikansk fotboll”, vilket ju i teorin skulle vara den korrekta översättningen. Jämför:

“[We] were chucking a football around, in front of the academic building.” (Salinger, s.8)
“[Vi] dribblade omkring med en fotboll framför skolhuset.” (Hammar, s.8)
“[Vi] lirade fotboll framför skolhuset.” (Östergren, s.8)

Både Hammar och Östergren har beskrivit något som inte alls ägde rum i originaltexten, trots att texterna inte ser alltför olika ut. I originaltexten kastar man runt en amerikansk fotboll i luften. I båda översättningarna så sparkar man runt en rund boll på marken.

Salinger refererar till “football” vid en mängd tillfällen, vilket är naturligt eftersom amerikansk fotboll är en stor del av den amerikanska sportkulturen. Lika många gånger refererar Hammar och Östergren till “fotboll” vilket naturligt ligger närmare till hands i en svensk sportkultur, i en svensk kontext.

En ytterligare aspekt är att begreppet “amerikansk fotboll” skulle vara otympligt i en svensk översättning. “Kasta runt en amerikansk fotboll” eller ”Vi gick på en amerikansk fotbollsmatch” låter fel och är inte trovärdigt i en litterär översättning eftersom en amerikansk pojke aldrig skulle säga “amerikansk fotboll”. Det finns alltså inget naturligt begrepp för “amerikansk fotboll” i det svenska språket, om man inte väljer att använda just “football”.

Bokens huvudperson, Holden, förälskar sig sedermera i en flicka som har en säregen kvalitet som Salinger återkommer till i sin text. Hon brukar nämligen rada upp sina kungar längst bak på schackbrädet. Men om det är dam eller schack hon spelar beror på vilken bok man läser.

”You used to play what with her all the time?”
“Checkers.”
“Checkers, for Chrissake!”¨
“Yeah. She wouldn’t move any of her kings. What she’d do, when she’d get a king, she wouldn’t move it. She’d just leave it in the back row. Then she’d never use them. She just liked the way they looked when they were all in the back row.” (Salinger, s.35)
“Vad brukade du spela med henne sa du?”
”Dam.”
”Dam – nej håll i mej!”
”Hon ville aldrig flytta sina damer. Så fort hon fick en dam vägrade hon att flytta den. Hon lät den stå kvar i bakersta raden. Hon radade upp allihop i bakersta raden. Hon tyckte att dom var så söta när dom stog i en lång rad.” (Hammar, s. 33)
”Vad satt ni och spelade för något?”
”Schack.”
”Schack, jag dör!”
”Kan du ge dig fan på. Hon vägrade flytta kungen ett enda steg, vad som än hände så vägrade hon flytta kungen. Han fick bara stå där längst bak. Hon radade upp sina pjäser på rad längst bak. Utan att använda dem. Hon gillade att titta på dem helt enkelt.” (Östergren, s.33)

I originaltexten är det onekligen dam som spelas, och I Hammars översättning likaså. Hos Östergren spelar man schack, vilket spelas på samma bräde, men inte med samma pjäser. I Sverige heter det “schackbräde”, medan det i USA heter “checkerboard” – vilket kanske kan peka på vilket som anses vara det vanligaste spelet i respektive land.

Östergren gör den bedömningen att schack skulle passa en svensk publik bättre än damspel. Eller så vill han ha kvar syftningen till “kungen” som finns i originaltexten men inte existerar i svenskt damspel. Han kan inte ha båda. Dock är han tvungen att behålla den speciella egenheten hos flickan som beskrivs, eftersom Salinger återknyter till den vid flera tillfällen. I dam så är damerna – “the kings” – de starkaste pjäserna med vilka man vinner spelet. I schack så är kungen den svagaste pjäsen och ska helst stå längst bak. Att flickan då vägrar flytta kungen är inte alls lika konstigt som det är i damspel. Att hon sedan “radar upp sin pjäser längst bak” är ju en förutsättning för att hon ska påbörja spelet, och efter det så kan hon inte rada upp dem längst bak eftersom schackbönderna inte kan gå baklänges. Flyttar hon aldrig så har de aldrig spelat.

Kanske ligger schack närmare en svensk referensram men detta förutsätter också att mottagarna har en större erfarenhet av schack och vet mer om spelet. Det är då troligare att man reagerar som jag just beskrivit. Hammar väljer att översätta spelet med dam, behåller trovärdigheten i flickans speciella egenhet, men förlorar syftningen till “kungarna”. Östergren väljer schack, behåller syftningen till kungarna, kommer närmare en svensk referensram, men förlorar trovärdigheten i flickans speciella egenhet. Det är översättaren som måste göra bedömningen om vad som är viktigt att behålla.

Intressant i damspelsexemplet är också språket som används både hos Hammar och Östergren. Salinger beskriver aldrig varför flickan tycker om att se pjäserna, medan Hammar skriver att ”dom var så söta när dom stod i en lång rad” vilket är Hammars personliga tolkning.

När huvudpersonen, Holden, som är siste talare bekräftar att det var dam (eller schack) som han spelade, så skriver Salinger i originalet: ”Yeah.” Östergren tolkar detta i sin översättning som: ”Kan du ge dig fan på.” Hammar utelämnar något bekräftande utryck alls.

Denna observation är ganska talande för uppfattningen av de båda översättningarna. Medan Hammar gärna dämpar kraftuttryck så använder Östergren ett smörgåsbord av grovt språk som han spär på med när det inte nödvändigtvis finns något motsvarande i originaltexten.

Speciellt Östergrens användning av slang skiljer boken från sin historiska kontext, som ju är 50-talet. I Salinger – Hammar – Östergren ordning finns följande exempel:

• “flit” blir “fikus” (1953) blir “kråka” (1987)

• “pretty heavy drinker” blir “drack ganska så kraftigt” (1953) blir “svår på lemonaden (1987)

• “bourgeois” blir “kälkborgergliga” (1953) blir “brackiga” (1987)

Det är alltid svårt att översätta slang, eftersom slang är mycket kulturellt rotat. Östergren anpassar sin slang till 1987 års mottagare. Hammar levde under 50-talet och använder den tidens slang naurligt. Slang har betydelse för översättningen när det skapar en kulturell referens för läsaren. Att hålla sig till sagans tid eller mottagarens tid kan innebära en konflikt mellan förståelse och trovärdighet. I den här bokens slang så förstod jag själv dock mer av Hammar än Östergren.

I följande exempel händer det att båda översätter teoretiskt korrekt, men på två olika sätt med skilda betydelser.

Sex is something I really don’t understand too hot. You never know where the hell you are. I keep making up these sex rules for myself, and then I break them right away. […] Sex is something I just don’t understand. I swear to God I don’t. (Salinger, s.66)
Kön är nånting som jag aldrig lär mej att begripa mej på. Man vet aldrig var man har sej själv. Ideligen gör jag upp en massa könsregler för mej själv, och tvärt bryter jag dom. […] Nej, kön är nånting som jag inte fattar. Det gör jag faktiskt inte. (Hammar, s.60)
Jag förstår mig inte på sex något vidare. Man vete fan vart det barkar hän. Jag brukar sätta upp vissa gränser när det gäller det sexuella. Som jag genast måste spränga så fort jag kan. […] Jag förstår mig bara inte på det där med sex. Så fan jag gör. (Östergren, s.63)

I exemplet ovan har Hammar översatt “sex” med “kön” medan Östergren har översatt med svenskans “sex”. Båda har teoretiskt rätt. Vad Salinger menade vet endast Salinger. Båda översättarna har haft samma val. Möjligen var Hammars val en bra ursäkt för att undvika ordet “sex”, vilket hon onekligen gör. Genomgående i sin översättning, i motsats till Östergren, försöker hon dämpa grovheten i språket. Jämför till exempel ovan “Man vet aldrig var man har sej själv.” med “Man vete fan vart det barkar hän.” samt “Det gör jag faktiskt inte.” med ”Så fan jag gör.”

När Hammar dämpar så väljer Östergren att göra texten grövre. Deras egna könsroller kan spela en viss roll. Samtidigt så kan det betyda att man i Sveriges 50-tal inte var riktigt redo för Salingers bok. År 1987 räckte den uppenbarligen inte riktigt till. Oavsett orsaken så visar de skilda angreppssätten hur översättaren har en förmåga att anpassa originaltexten till kulturella värderingar.

Ett annat exempel ur boken gäller problemet med att översätta sådant som kan kallas kulturellt förankrade tabun. Mot slutet av boken retar sig Holden på ett klottrat meddelande som dyker upp var han än vänder sig. Till slut har han en lång utläggning om klottret som slutar så här:

I think, even, if I ever die, and they stick me in a cemetery, and I have a tombstone and all, it’ll say ”Holden Caulfield on it, and then what year I was born and what year I died, and then right under that it’ll say ”— you”. I’m positive, in fact. (Salinger, s.210)
Om jag nånsin dör och dom lägger mej på kyrkogården och ställer en gravsten ovanpå, så kommer det att stå “Holden Caulfield” och när jag är född och när jag dog, och sen längst ner “Kuk”. Jo, jag lovar. Jag vet att det kommer att göra det. (Hammar, s.187)
Jag ger mig fan på att när jag dör och får en gravsten med ”Holden Caulfield” på, och året när jag föddes och året när jag dog, så kommer det att stå ”knulla” längst ner. Det är jag fullständigt övertygad om. (Östergren, s.192)

Både Hammar och Östergren har uppenbarligen valt ett ord som skulle kunna vara ett vanligt klotter i Sverige, hellre än att försöka tolka innebörden i det engelska klottret. Det är intressant att se i stället hur klottret blir grövre för varje översättning. I Salingers originaltext står det aldrig till exempel “Fuck you” utan detta är gömt i ett bindestreck: “ — you”. Detta kan möjligen vara en censur från Salingers redaktörers sida. Hammars “Kuk” är antagligen så långt hon har vågat sträcka sig men skulle kanske aldrig ge samma effekt år 1987 som ordet “knulla” antagligen gör. Översättarna anpassar till kulturen och skapar en referens genom att välja ett klotter som målkulturen kan ta till sig. Märk också Östergrens inledning som inte har någon motsvarande begrepp i originaltexten: “Jag ger mig fan på […]”.

Ett problem med de översatta klottren är att de kanske inte skapar samma effekt i den diskussion som förs om gravstenen. Det ger ju en viss poäng åt historien att uppmaningen “— you” skulle stå längst ner på hans gravsten. Återigen så har översättarna valt ett klotter som söker målkulturens igenkännande i en kulturell kontext.

Mitt sista exempel gäller de geografiska och historiska egenheterna som figurerar i Catcher in the Rye. Detta avstånd går inte att tolka utan översättarna får nöja sig med att skriva ner skolnamn, namn på historiska figurer, gatunamn i New York, pubar, och så vidare.

Edwin Gentzler uttrycker det så här:

“Egennamn, till exempel, har alltid varit jobbiga för översättare, för de tenderar alltid att ha en unik, specifik betydelse – såsom namn på platser som har en speciell resonans, ett läge, och en bakgrund i källkulturen – som alltid går förlorad i översättningar.” (Gentzler, 1993, egen övers.)

Även namn på personer kan ha kulturellt rotade betydelser som sällan uppfattas av mottagaren. I boken till exempel så ska Holdens lillasyster vara med i en skolpjäs och spela en person som är mycket kontroversiell i amerikansk historia.

‘How’s the play?’ I asked her. ‘What’d you say the name of it was?’
‘“A Christmas Pageant for Americans.” It stinks, but I’m Benedict Arnold. I have practically the biggest part,’ she said. (Salinger, s.168)
“Hur går det med pjäsen?” frågade jag. ”Vad var det den hette, sa du?”
“‘Ett amerikanskt julspel’. Hemskt larvig, men jag är Benedict Arnold. Jag har nästan den största rollen”, sa hon. (Hammar, s.150)
“Hur går det med pjäsen?” frågade jag. “Vad sa du att den hette?”
“Ett amerikanskt julspel. Det är helt värdelöst, men jag föreställer i alla fall Benedict Arnold. Det är faktiskt den största rollen.” (Östergren, s.155)

Oavsett översättningarnas tvister om huruvida Benedict Arnold är den största rollen eller ej, så har namnet Benedict Arnold ingen betydelse för svensk historia och det är säkerligen få som vet vem det var i den amerikanska historien; Benedict Arnold var en amerikansk soldat och militär strateg som under den amerikanska revolutionen vann striden vid Saratoga 1777 som blev vändningen för amerikanerna. År 1780 gick han över till britterna och planerade att förråda ett militärläger vid West Point.

Namnet Benedict Arnold kan alltså aldrig betyda för en svensk läsare vad det gör för en amerikansk läsare. I USA är namnet så rotat att man ofta använder det som synonym till förrädare. Man kan alltså bli anklagad för att vara en Benedict Arnold.

Varken Hammar eller Östergren känner dock att de kan ändra på namnet. I en sådan situation får det vara upp till läsaren att ta reda på vem personen i fråga var eller är. Det är ett översättningsproblem som endast kan lösas med en omständlig fotnot. Fotnoter används sällan i litterära texter och översättaren får i stället hoppas att läsarens kunskap om källkulturen räcker till – vilket den ofta inte gör.

Diskussion

Bara genom att födas och växa upp i en specifik kulturell grupp så skapar en individ en villkorslös identifikation med sin grupps kulturella mål i olika prioritetsgrader. Denna identifikation bygger upp värdet som är associerat till ett objekt. Alla kulturella behov måste ses i relation till de värden som följer med dem på detta sätt. Med detta så skapas en institutionell regelbundenhet i kontinuiteten av identifikation med den infödda kulturens värdesystem. Mottagligheten formas till att uppleva världen i förenlighet med detta värdesystem. På detta sätt blir individen självmedveten om sin kulturella traditions regelbundenhet.

Den franska sociologen Pierre Bourdieu tar upp detta i sin teori om kulturellt kapital. Denna teori handlar om en nedärvd kultur där samhällets kulturella resurser, erfarenheter och värderingar speglas i alla dess kulturella fält, varav litteraturen är ett. Enligt teorin om det kulturella kapitalet så anpassas alla texter som produceras i eller åt det samhället till det samhällets sätt att förstå och tolka verkligheten.

Donald Broady och Mikael Palme skriver så här om Pierre Bourdieus kultur- och utbildningssociologi:

“De kulturella fälten förvaltar – ibland med anspråk på ensamrätt – en stor del av vad Bourdieu brukar kalla ett samhälles kulturella resurser. I dessa institutioner, i de böcker, objekt och teorier, som människorna inom dessa fält har tillgång till och är producenter och uttolkare av, lagras ett socialt minne, de bilder av det kollektiva förflutna vilka i olika förmedlingar, om än inte utan gnissel utan i ständiga omtolkningar, reproduceras av helt andra människor inom andra av samhällets områden. Inom dessa kulturella fält formas och bevaras åtskilliga av de redskap – tekniker, vetenskapliga teorier, begrepp och språk, lagrade erfarenheter – vilka är oundgängliga i striderna om hur världen ska tolkas och formas.” (Broady och Palme, 1989)

Att förverkliga en text innebär alltså enligt Bourdieu primärt att behandla den som ett uttryck för vissa sociokulturella behov och som respons på vissa erfarenheter som är lokaliserade i tid och rum hos målkulturen. Översättaren behöver dock inte vara medveten om anpassningen som äger rum vid översättningen. Kulturen är inmutad, det vill säga i och med att ett samhälle eller kultur har bestämda erfarenheter och värderingar så används också dessa i produktionen av dess kulturella fält, och de kulturella fälten blir både uttryck och “offer” för den imutade kulturen. Samhället har inte förmågan att uttrycka eller förstå annat än sin kulturella verklighet och dess värdesystem. Därmed blir också den litterära översättningen ett uttryck för målkulturens värdesystem.

En främmande kulturs verklighet framstår som en komplex struktur av föresatser som inte går att föra in i en centrerad och slutgiltig förståelse. De värden som gäller i en främmande kultur är ibland oigenkännliga. Alla dessa föresatser utgör en “decentraliserad struktur” i en kulturell stomme. De sterotypiserade kulturella reflexer som är ömsesidigt förstådda i en kommunikationssituation utgör kraven för framväxten av referens – en kontext (Jakobson – referentiell funktion) som skapar igenkännande hos mottagaren.

Mötet med en främmande kultur skulle därför framkalla en känsla av att kontinuiteten av identifikation med det kulturella kapitalet brister. Detta skapar irritation i mottagligheten som fram till dess orienterade sig mot ett samstämmande värdesystem.

Konfrontationen med en främmande kultur skapar då en desorienteringsprocess i vilken mottagaren blir medveten om sin säregenhet gentemot det främmande. Mottagaren upplever då sig själv som om han/hon rubbats ur sin fasta position i den kulturella traditionen.

Skildringen av den särskilda sociala och kulturella erfarenheten representerad i en främmande kulturs litteratur kan leda till en erfarenhet av denna onaturlighet. Onaturligheten kan leda till en känsla av främlingskap när en kulturell grupp avgränsar sin unika identitet från andra kulturer. Främlingskap är resultatet av dessa avgränsningar.

Det är översättaren som utplånar dessa främlingskapsavgränsningar genom sin “kulturella medling” och förmedlar en kontext, ett sammanhang, som ger en referens till målspråkskulturen så att känslan av onaturlighet minimeras. Översättaren eliminerar de störningar som orsakas av deltagandet i en kultur som har ett annat kulturellt kapital.

Litteratur använder ord med vilka människorna i det specifika språksamhället kan associera erfarenheter från sitt sammansatta kulturella förflutna. Ordet är i själva verket ett kulturellt minne i vilket samhällets historiska erfarenhet är inpräntat. Samhället kommer ihåg och deltar i denna erfarenhet när den sätts i en kontext. Kontexten skapar sammanhang genom vår erfarenhet. Den individuella läsaren får sedan sin del i denna erfarenhet av socialt deltagande genom att läsa litteratur.

Vem det är som översätter är naturligtvis inte helt ointressant. I analysen visades hur Hammar och Östergren översatte på olika sätt. Östergren översatte till samma språk som Hammar, men åt en kultur som haft tjugosex år på sig att förändras sedan Hammars översättning. Detta innebär att de översatte olika, gjorde skilda val, när översättningssvårigheter uppstod. Metoden för kulturell förflyttning kan alltså styras av översättarens relation till målgruppen denne har tänkt sig. Östergren valde ett grövre språk, Hammar ett mildare.

Översättaren återskapar den deltagande erfarenheten hos källspråkskulturen för att målspråksläsaren så att säga ska kunna delta i en främmande kulturell erfarenhet. Östergren valde en militärjargong när han åsyftade internatskolan och gav den bekanta kontexten till målkulturen.

När en direktöversättning av originaltexten inte är naturlig söker översättaren målkulturens igenkännande genom något annat. Detta är uppenbart när man talar om slang och språkliga tabun, som sällan har en direkt motsvarighet i målspråket.

Då en översättning är teoretiskt möjlig kan det hända att den inte alls angår en publik om verkligheten som skildras inte är bekant. Både Hammar och Östergren valde att översätta Salingers amerikanska fotboll till “vanlig” svensk, hederlig fotboll som har påtagligare närhet med den svenska målkulturen. Att ordet finns i målspråket innebär alltså inte att det ligger nära till hands i mottagarens kulturella erfarenhet.

Eftersom den litterära översättaren är en tvåkulturell medlare så är han benägen att ta för givet vissa gillanden och ogillanden hos målspråksläsaren angående källspråkskulturen. Således tenderar han att sörja för den kulturella behagligheten hos läsaren och utesluter eller broderar ut vissa stycken av källspråkstexten så att den överensstämmer med målspråksläsarens preferenser.

En person som inte behärskar det utländska språket måste lita till en tolkning utförd av en annan person. Denna person, som går under namnet ”översättare”, producerar ofta en text som speglar målkulturen i originaltextens skepnad. Översättaren översätter texten på bekostnad av källkulturens oöversättliga egenheter. Detta är något som läsare av alla översatta litterära texter måste acceptera och som förhoppningsvis översättningsteorin kommer att öka medvetenheten om.

Språk konstituerar en egen värld inom vilken alla ting endast refererar till andra ting inom samma system. Jag vågar påstå att sambandet mellan kultur och språk är så starkt att det ibland kan tyckas som att man kan likställa de två. När man lär sig ett språk lär man sig ofta en viss del av kulturen bakom språket. En översättare kan hamna i den knipan att han kan förstå meddelandet i källspråket men han kan inte förmedla detta till ett annat språk. Om en verksamhet är okänd i en annan kultur kan han inte översätta för det finns inget att översätta till. Vad gäller litterära översättningar ser jag i viss mån en möjlighet att studera ett lands kultur bara genom att analysera de översatta verk som landet tillgodoser sig.

Naturligtvis måste det också finnas länder som är mer beroende än andra av litterära översättningar, som producerar relativt lite litteratur på det egna språket men som översätter desto mer. Detta är intressant då man kan försöka se hur detta påverkar det landets syn på översättningar. Är man mer medveten om den kulturella anpassningen i översättningar, och kan man därmed anpassa sig bättre i konfliktsituationer med andra kulturer?

I en värld där översättning är det enda sättet för människans språkliga verk att spridas, måste det finnas en vilja att sträva efter en situation där de kulturella modifikationerna som måste utföras i översättningen blir till ett minimum – där utopin skulle kunna kallas översättningsekvivalens och distansieringen är lika med noll. Frågan är om man i nuvarande situation hjälper eller hämmar den utvecklingen. Kommer framtiden, i den mån den bryter ner kulturella gränser, innebära en minskning av de åtgärder som måste göras? Det vi då behöver är att skapa en enhetlig världskultur med gemensamma erfarenheter så att alla kulturer skiljer sig så lite som möjligt från varandra. Med tanke på alla länders egna historia är detta inte så troligt, men möjligen strävar en skara människor efter detta.

Det finns också människor som strävar i motsatt riktning, i form av maktinstitutioner som utövar inflytande över kulturella fält. Gentzler uppmärksammar detta så här:

”[…] en analys av litterära texter, en analys av hur omskrivning – med översättning som den vanligaste formen – försäkrar kontinuiteten av litteratur, måste alltid överväga inte bara inflytandet av poetik och litterära system, men också ideologi och maktinstitutioner.” (Gentzler, 1993, egen övers.)

Inom översättningsteorin finns fortfarande problemet med referensen, hur man översätter alla tecken utan att vidare dölja eller förvrida det som alla tecken åsyftar. I ett system med olika tecken som har olika kulturella associationer, hur begränsar men förlorandet av referens på bästa tänkbara sätt?

Betydelsen hos en roman kan aldrig vara fast; den förändras när språk förändras. Spännvidden av associationer hos orden i ett äldre verk skiljer sig från dess nya inskription i en annan tid eller kultur.

Här är det också värt att uppmärksamma väsentliga skillnader mellan olika översättare. Då en litterär text onekligen anpassas när den översätts åt en ny kultur så blir sättet den anpassas på olika från översättare till översättare. Om vi bortser från tiden som passerat mellan de olika översättningarna av Catcher in the Rye så kan man titta på andra aspekter som påverkar översättarnas förhållande till texten. Birgitta Hammar var kvinna och Klas Östergren man. Denna könsaspekt har berörts i analysen och om man vill så kan man påstå att den typ av bok som har översatts ligger närmare en manlig referensram. Naturligtvis kan detta ha bidragit till de skillnader i språkanvändning som har uppmärksammats i analysen.

Uppdatering. Kommentar 2017: jag tillstår att denna (och de tidigare referenserna) är en fördomsfull formulering kring kön och skulle jag skriva denna uppsats idag - 23 år senare - skulle denna tanke formuleras helt annorlunda. De eventuella könsskillnader som uppstår är inte beroende av kön utan mer sannolikt av strukturer utanför individernas egen påverkan.

En ytterligare aspekt är det faktum att Birgitta Hammar primärt var yrkesverksam som översättare medan Klas Östergren även ägnar sig åt eget skrivande och har fått publicerat flertalet böcker. I detta förhållande kan man om man så vill läsa in en starkare vilja hos Hammar att följa originaltexten och en starkare vilja hos Östergren att brodera ut texten med lite av sin personliga diktning. Kanske förhåller det sig tvärtom. Även om detta kan man tvista.

Vidare har Klas Östergren när han gjorde sin översättning haft tillgång till Birgitta Hammars översättning. Även detta kan ha påverkat honom när han gjorde sin tolkning. Möjligen kan den tidigare översättningens existens ha begränsat honom. Kanske ignorerade han den helt och hållet. Inte heller här kan ges något svar.

Det enda jag vågar påstå är att förutom att vara inbäddad i sitt eget språk, är den litterära översättningen också inbäddad i en egen kultur. Betydelsen kan aldrig skiljas från den personliga erfarenheten och begreppsramen hos den som mottar meddelandet.

I ljuset av dessa antaganden vill jag återknyta till inledningen och besvara några av de frågor som gav upphov till uppsatsen: Jo, det finns skillnader mellan den kultur som skildras och den kultur som texten översätts åt som borde orsaka problem för mig som läsare. Nej, det finns inte ord på svenska för allt det som originalförfattaren väljer att skildra utifrån sitt lands specifika kultur och erfarenheter. Jo, det finns språkliga typfall som jag borde ha svårigheter med att förstå.

Anledningen till att jag, som läsare, inte besväras av dessa skillnader, är för att översättaren ändrar dem innan jag får en chans att upptäcka dem.

Referenser

  • Bourdieu, Pierre (1986) Kultursociologiska texter, Stockholms : Salamander
  • Brewer, John T. (1988) The role of Culture in Successful Translation i Talgeri, Pramod & Verma, S.B. (red.) Literature in Translation, New Delhi : Jawaharlal Nehru University
  • Broady, Donald & Palme, Mikael (1989) Bourdieus kultur- och utbildningssociologi i Broady, Donald (red.) Om Bourdieus sociologi, Stockholm : Svenskt Tryck
  • Gentzler, Edwin (1993) Contemporary Translation Theories, London : Routledge
  • Gutt, Ernst-August (1991) Translation and Relevance, Cambridge : Basil Blackwell Inc.
  • Ingo, Rune (1991) Från källspråk till målspråk, Lund : Studentlitteratur
  • Lefevre, André (1992) Translation, Rewriting and the Manipulation of Literary Fame, London : Routledge
  • Liungman, C.G. (1991) Att översätta böcker, Malmö : Polaris
  • Nordenstam, Tore (1993) Det omöjligas konst i Molander Bengt (red.) Språkets speglingar : filosofiska essäer om språk, grammatik och vetenskap, Stockholm : Carlsson Bokförlag
  • Nordström, Gert Z (1989) Bilden i det postmoderna samhället, Stockholm : Carlsson Bokförlag
  • Ricoeur, Paul (1976) Interpretation Theory : Discourse and the Surplus of Meaning, Fort Worth : Texas Christian University Press
  • Salinger, JD (1951) The Catcher in the Rye, London : Penguin Books
  • Salinger, JD (1953) Räddaren i nöden, Stockholm : Bonniers
  • Salinger, JD (1987) Räddaren i nöden, Stockholm : Bonniers
  • Wahlund, Per-Erik (1970) Översättarens fröjder och bekymmer, Stockholm : Svanbäck & Nyman

Få Pers nyhetsbrev

Utkanten av digital etik är ett månatligt nyhetsbrev som belyser exempel på skadlig teknik och lär digitala kreatörer hur man bygger för universellt välmående.

Ange e-postadress

Delar av kommentarsfunktionen är på engelska i väntan på att funktionen blir möjlig att översätta i verktyget som används.