Steg-för-steg med Fitbit Flex och Jawbone UP

Det finns två nya fräcka stegräknare på marknaden som har det gemensamt att du bär dem som armband. Jag har under perioder provat båda och till slut bestämt mig för den ena. Här är mina erfarenheter som kan hjälpa dig att välja rätt.

År 2013 har spåtts bli året då self-quantification, loggning av data om sig själv, får fotfäste hos en bred population. Det märks absolut att speciellt den avancerade stegräknaren Jawbone UP får många recensioner i sport- och hälsotidningar.

Fördelarna och incitamenten för dessa är en form av beteendeterapi: genom att bli mer medvetna om våra egna kroppar och våra beteendemönster får vi också motivation och insikter som hjälper oss att förändra oönskade mönster. I det här fallet att röra på oss mer eller ta tag i sömnbesvär.

För mer inblick i self-quantification kan du läsa om samtalet med Kevin Kelly från Quantified Self Stockholm i våras.

De två spelarna i dag

Tidigare i år lanserades andra versionen av Jawbone UP och var före Fitbit Flex ut på marknaden. Det ger alltid en fördel när det gäller att nå early adopters, men galningar som jag själv investerar förstås i båda. Under en vecka bar jag båda på armen för att kunna göra en vettig jämförelse.

Dessa båda armband ger dig, med hjälp av rörelsesensorer, information om hur många steg du går per dag och hur oroligt du sover på natten. Det finns även möjlighet att i de tillhörande applikationerna själv logga mat, vatten och andra aktiviteter som kan hjälpa dig att förstå din kropp bättre.

Här bör noteras att även Nike Fuelband är ett alternativ, men den erbjuder inte mätning av sömnmönster, vilket gör att jag personligen placerar den i en annan kategori.

Fördelen med just ett armband är att dessa är designade för att bäras hela tiden. Andra enheter måste du själv komma ihåg att flytta mellan olika klädesplagg, medan armbanden kan vara på även när du duschar. Japp, de är vattentåliga.

Kort om företagen

Jawbone är framför allt kända för sina Bluetooth-headset för mobiltelefoner, som alltid har ansetts ha hög kvalitet och tilltalande design. De har gett sig in i Self-Quantification med sitt armband, och det här bandet är alltså företagets andra försök efter att det första bandet fick utstå en hel del kritik.

Fitbit är specialiserade på just Quantified Self och jag har tidigare använt deras Fitbit One, som är en sensor med samma funktionalitet som Flex, men som du fäster på kläderna men en klämma. Jag glömde alltid bort att sätta fast den och ibland åkte den med i tvättmaskinen. Den har dock några fördelar gentemot armbanden, som jag återkommer till.

Storleken spelar roll

När du ska köpa Jawbone UP ska du se till att det passar. Det finns 3 storlekar: Large, Medium och Small. På deras webbplats kan du ladda ner en storleksguide men om du också går in i en butik så har paketet en plastögla som ger dig en indikation om storleken. Trots att jag faktiskt provade en sådan plastögla och storlek Large bedömdes vara för stor för mig, så blev Medium också aningen för liten. Armbandet går runt hela armen men saknar någon centimeter för att ligga tätt mot handleden på undersidan, vilket gör att den sticker ut lite extra på mig.

Fitbit Flex har valt en annan väg: det finns bara ett paket att köpa och man har ett klassiskt klockarmband där själva sensorn placeras i ovandelen av armbandet. Två armband följer med i paketet så man tillgodoser verkligen alla möjliga handledsstorlekar.

Medan Fitbit Flex har en lös sensor i bandet så är Jawbone UP alltså bara en helgjuten enhet.

Moderiktighet och sexighet

Det här är en sensor som du bär på armen. Då ställs vissa krav på att man inte ska känna sig alltför dum eller besvärad. Jag känner mig inte dum med någon av dem men det är ju en smaksak. Dock skiljer de sig avseende flexibilitet.

Jawbone UP är som sagt helgjuten så du måste bestämma dig för en färg från början som du köper. Fitbit Flex kommer i en färg på armbandet (den ni ser mig bära i bilden högst upp) men man kan också köpa till fler färger på armbandet i ett accessory pack och alltså då byta färg efter behag och matcha som man vill från dag till dag. En svart version verkar endast finnas på deras hemsida.

En viktig aspekt för mig har varit att Jawbone UP också är jämntjock runt hela handleden, vilket gör att den kan kännas otymplig och i vägen, medan Fitbit Flex är mer smäcker: den har den tjocka delen på ovansidan men bandet runt handleden är smalt och inte i vägen.

Om man sätter på sig en skjorta så upplevde jag att Jawbone UP kan haka fast och vara besvärlig tillsammans med en skjorta, men tycker inte att Fitbit Flex har det problemet.

Eftersom tanken också är att man ska ha på sig sensorn när man sover så finns det även en aspekt för oss som gärna ligger sked med vår respektive: Jawbone UP har några kanter som kan rivas, medan jag inte alls upplevt det med Fitbit Flex.

Att prata med armbandet

Den data som samlas in måste ju sammanställas och visualiseras för att vi ska ha nytta av den. Det görs i appar. Jag har inte gjort en djupdykning i skillnaderna mellan apparna men upplever att Jawbone ger mig lite mer detaljerad information. Visuellt har jag ingen egentlig favorit, utan båda ger mig enkelt den info jag söker. Fitbit har också en webbplats som ger mig motsvarande data på ett tilltalande sätt, och lite mer detaljerat än i appen. Jawbone har dock inget gränssnitt för datorn.

Den stora skillnaden är hur data synkas. Medan Jawbone UP kräver att du tar loss ett plastlock som döljer en 3.5mm stickkontakt som passar i din telefons hörlursuttag, så sker dataöverföringen med Fitbit Flex trådlöst via low-energy Bluetooth.

När det gäller Jawbone UP så är det lite pyssligt, och man måste hålla reda på den lilla plasthatten. Vilket kan vara nog så besvärligt om man står på tunnelbanan och kommer på att man vill synka. Då väntar man kanske hellre.

Om du har en iPhone 4S eller senare så är Fitbit Flex alltså oerhört smidigt, men med iPhone 4 eller tidigare går du bet på att synka på detta sätt. Få Android-telefoner stödjer överföringstekniken så det gäller att kolla deras kompatibilitetslista för trådlös synkning innan du tar ett köpbeslut.

Alternativet för Fitbit Flex är att överföringen sker trådlöst till din dator, vilket enligt mig är minst lika smidigt om du ofta sitter vid en dator (eller åtminstone en stund per dag). Innan Flex var det så jag synkade min Fitbit One.

Ironin i att Jawbone, som är kända för sina Bluetooth-lösningar, inte erbjuder Bluetooth-synkning bör förstås inte gå någon läsare förbi.

Knappar eller inte knappar

Den fyrkantiga änden på UP är en knapp. Genom att trycka en gång, hålla inne, trycka 2 gånger snabbt osv, kan du styra olika funktioner för att få en indikation om hur aktiv du är, tala om att du ska gå och lägga dig (ett krav för att sömnmätningen ska funka hyfsat) eller aktivera ett sömnlarm. Armbandet svarar genom att kort lysa upp en av de två dioderna (en sol och en måne) för att visa att den uppfattat din instruktion.

Fitbit Flex är helt utan knappar. Den förlitar sig helt enkelt på rörelsesensorn för att man ska kunna “prata” på samma sätt. Genom att knacka två gånger på den kan jag se en mätare (bara 4 lampor små dioder) som visar hur nära mitt mål för dagen jag är (10 000 steg i mitt fall) och knackar jag 4 gånger i snabb följd så ställer jag den i sovläge, då vibrerar den och signalerar med två lampor. Så det är helt klart ett nytt “språk” att lära sig.

Här föredrar jag helt klart en fysisk knapp, eftersom jag upplever att knackningar på Flexen ibland svarar dåligt. Jag får ofta prova flera gånger för att den ska förstå vad jag menar. Det har också hänt att jag skakat handen intensivt (till exempel skakat ett juicepaket) och då ställt den i sömnläge. Det är dock inget som går obemärkt eftersom bandet vibrerar och blinkar när det händer och jag kan snabbt ställa tillbaka den.

Om du glömmer att tala om att du gått och lagt dig försöker Jawbone UP göra en initierad gissning (baserat på inaktivitet) medan Fitbit Flex inte visar något. Bägge låter dig dock gå tillbaka och ange läggtid och tid när du vaknade.

Exakthet

Jag har inte jämfört dessa båda med en traditionell stegräknare, vilket jag förmodligen borde om jag skulle göra en ordentlig jämförande test, men det känns som många gjort det på annat håll. Min slutsats har blivit att “det beror på”.

Det beror på passform; på hur mycket, och på vilket sätt du vevar med händerna; hur mycket som eventuellt plockas upp av vibrationer när du åker lokaltrafik, och så vidare.

Båda rekommenderar att man ska ha bandet på sin “svaga” arm men i slutändan är det högst individuellt eftersom det är olika hur du rör på dig under en dag. En stegräknare som du har på höften kommer nog alltid att vara mer exakt än sensorn på en arm.

När jag var på konferens i 4 dagar i Lissabon så jämförde jag med James Royal-Lawson som liksom mig använde en UP under de dagarna. Jag hamnade konsekvent ett par tusen steg under honom trots att vi hade all anledning att få likartade värden. Kanske tar jag väldigt långa steg. Men i mitt fall visade dessutom UP ofta 1,000 till 1,500 steg mindre än Flex vid slutet av dagen när jag burit båda. Bara det kan ju göra mig mer benägen att använda Flex 😉

Men det viktiga för mig är att få en indikation om hur mycket jag rör på mig och eftersträva att röra mig mer. Genom att sätta ett realistiskt mål från början och sedan öka det målet så är inte det mest kritiska att antalet steg är helt rätt räknade.

Sömnsensorn

Rapporter på nätet hävdar att Flex är mer exakt när det gäller sömn men jag märkte faktiskt inga större skillnader. Här är det återigen hur man väljer att tolka gränssnittet. Medan båda ibland försöker hävda att du varit vaken 7 gånger på natten så betyder det egentligen att du rört på dig väldigt mycket under vissa perioder. Vad det kan bero på måste du eventuellt dra dina egna slutsatser kring.

De här apparaterna ger inte sanningar, de ger indikationer som du själv måste tolka.

När det gäller sömn är det mer intressant att jämföra över tid än att dag 1 baxna över att du varit “vaken” 5 gånger under natten.

Larm och vilolarm – the killer app

Larmen är något jag älskar med båda armbanden men också det område där Jawbone UP just nu är överlägsen.

Ett larm innebär att du ställer in en viss tid (vilket du gör i appen) som du vill att armbandet ska vibrera. Det här innebär att du kan använda bandet som en väckarklocka, vilket är perfekt när man har annorlunda tider än sin partner och inte vill väsnas med en väckarklocka. Hittills har jag alltid vaknat av vibrationerna.

Jawbone UP tar detta två(!) steg längre än Fitbit Flex:

1. Du kan se till att bli väckt enligt din sömnrytm vilket innebär att du till exempel kan bli väckt inom en 20-minutersperiod innan tiden för larmet, baserat på om du befinner dig i lätt sömn vid tillfället. Som regel är du tröttare om du blir väckt i djup sömn.
2. Du kan ha en förinställd tidsrymd för att sova middag, exempelvis 30 minuter. En sådan “Power Nap” aktiverar du direkt med några kryptiska knapptryck på armbandet och så väcks du sedan på lämplig tid, också baserat på din djupsömn.

På Fitbit Flex har du alltså just nu bara möjligheten att sätta larmet till en viss tidpunkt. Något som jag dock använder flitigt också för att påminna mig själv om att ta en paus från datorn, gå och dricka vatten och göra armhävningar. Min förhoppning är att de kan efterlikna Jawbone UPs funktionalitet med en mjukvaruuppdatering.

Tillsammans med andra

En del i upplevelsen av dessa band handlar om den sociala biten, dels att kunna dela med sig av sina mål och framsteg, samt att tävla mot andra som har likadan sensor.

Det här kan vara avgörande för vilken sensor du väljer om du vill ha en lista över dina vänner i en “topplista”.

Men det behöver inte vara det: i USA är appen MyFitnessPal oerhört populär och om det är din primära app för att tävla mot vänner så kan du välja om du kopplar Fitbit Flex eller Jawbone UP mot den, samt även till exempel Runkeeper och Withings WiFi-våg.

En ytterligare tjänst jag vill nämna är TicTrac som också låter dig samla allt som har med din hälsa att göra på ett ställe, men också Foursquare, Instagram, LinkedIn, med mera, om du som jag är en frekvent användare av sociala medier och vill överblicka allt.

Batteritid då?

Jawbone UP säger 7 dagar. Fitbit Flex säger 5 dagar. Jag har fått båda att räcka både längre och kortare. Förstås hänger det på hur mycket du pillar på dem, hur ofta du synkar och hur mycket larm du använder. Men absolut så har UP en bättre batteritid, vilket hänger ihop med att den inte har trådlös synkning.

Och så har vi den absolut största nackdelen med Flex, som jag ser det. Det finns ingen batteriindikator någonstans(!). Jag har letat och letat. Medan Jawbone UP börjar varna dig 2 dagar innan batteriet  tar slut, oavsett om du synkar,  finns inte alls motsvarande varning hos Fitbit Flex. Du får en varning vid synk, men då kanske det inte är läge att ladda eftersom du helst vill ha armbandet på dig.

Tack och lov har jag hittat en tredjepartsapplikation som hjälper mig hålla koll och mejlar mig när det är dags att ladda: Low Battery Notifier.

När det gäller sätt att ladda så har båda dessutom helt unika speciallösningar vilket stör mig, eftersom det kan vara en dyr sladd att ersätta om den kommer bort.

Alternativ

Faller just typen armband inte i smaken så erbjuder Fitbit alternativ. Medan Jawbone bara har ett armband så finns i Fitbits utbud två ytterligare sensorer, som du alltså fäster med en klämma på kläderna. Den ena är en lågprisvariant som inte erbjuder sömnloggning (Fitbit Ultra). Den andra fäster du på armen på natten med en mjuk strumpa som är riktigt bekväm – men också är ytterligare en grej att hålla reda på.

Kläm-varianterna av sensorerna har ett par fördelar, och det är att de har tidsvisning, batteriindikator och visar antal steg i displayen. Tacksam information som jag saknar hos både UP och Flex.

För den som har en smartphone och inte vill investera i en ny enhet kan även appen Moves vara ett alternativ. För mig har den dock varit en batterislukare som jag avinstallerade ganska snabbt.

Slutsatser

För mig har det blivit Flex. Att min fru använder Fitbit One har absolut spelat roll. Men som du förstår är båda banden starka på olika områden. Min reflektion är att UP nog är mer hardcore, ger dig lite mer data att titta på, några bra extrafunktioner (läs: Smart Sleep Alarms) samt bättre batteritid. Flex är mindre otymplig, har en bra passform för alla och den trådlösa synkningen är guld. Och den funkar bäst om man ska skeda någon om nätterna.

Och mjukvaran för bägge kommer med största sannolikhet bli bättre över tid, med fler nya funktioner.

Rekommendationer

Om du ska satsa på den här typen av sensor har jag några goda råd på vägen:

1. Stirra dig inte blind på data. Det är trenderna som är viktiga.
2. Ställ in ett mål i appen som du klarar av. 10 000 är en normal rekommendation men ställ den lägre om du aldrig kommer upp i det. Så här tänker jag: ställ den på 5 000 steg per dag och när du har klarat det i 7 dagar ökar du till 6 000, och så vidare.
3. Auto-posta inte dina steg per automatik varje dag i sociala medier. Tack på förhand.

Lycka till med loggningen! Du anar inte hur roligt det kan vara, och hur man kan förvåna sig själv både negativt och positivt. Varför inte utmana mig?

P.S. Idag publicerade vi också ett avsnitt av UX Podcast där vi pratar om Quantified Self och dessa armband.