När ingen bestämmer växer engagemanget

Något av det svåraste för gammelmedia och traditionsbundna reformfiender att komma till insikt med, när det gäller internet, är människors nyvunna förmåga att organisera sig. I traditionell organisationsteori så kostar det pengar att samla människor som arbetar mot ett gemensamt mål. I webbvärlden närmar sig den kostnaden noll. Det innebär också att det inte behöver finnas en ekonomisk drivkraft för att organisera sig.

Det har skrivits mycket om kulturkrocken mellan åklagarsidan och de åtalade i Pirate Bay-rättegången. När man inte vet bättre så måste man anta att Pirate Bay drivits som en affärsverksamhet eller institution, med en chef som koordinerat flera utövare/anställda. Ordväxlingen i åklagarens förhör med Fredrik Neij i förra veckan gick ungefär så här (nedskrivet från ljudupptagningen som du kan ladda ner från Pirate Bay):

Fredrik Neij: Jag antar att du vill fråga om det fanns någon chef…
Håkan Roswall: Ja.
FN: och nej det gör det inte utan vi… behövs det göras nå’t så tar nå’n på sig det och gör det . Det är ingen som säger till: nu behövs det här göras och gör det, utan känner man att usch vad ful den där lilla grejen är så går grafikern in och fixar det. Tycker nå’n att så här borde inte söket funka då går nå’n in och fixar det.
HR: Helt på egen hand?
FN: Helt på egen hand.
HR: Det innebär att då har ju ingen… för jag utgår ifrån ni dokumenterar knappast de förändringar ni gör i systemet.
FN: Oh nej.
HR: Nähä (skrockar) det brukar man ju aldrig göra. Men då vet ju ingen – har ingen kontroll på det här systemet.
FN: Näe, det.. de som kommer in kan göra ändringar.
HR: Och det kanske funkar med en hobbysajt, men ska man ha en större drift… så blir det ju inte nå’ vidare bra om man gör så, va’?
FN: Nä, och som jag sa när jag pratade, alla andra stora sajter är toppstyrda av företag medans vi är en hobbysajt där det inte gör så mycket om det blir fel och det ligger nere några dagar…

Lyssna gärna själv på ordväxlingen. Jag har klippt ut avsnittet, med några sekunder innan och efter. Ladda ner eller lyssna direkt (om Flash-spelaren syns).

Man växer bäst utan ledning på nätet

Åklagarsidan vägrar förstås tro att något kan växa sig så stort som Pirate Bay utan en hierarkisk organisation med vinstintresse. Jag vågar påstå precis tvärtom: en toppstyrd organisation hade aldrig kunnat växa sig så stor som Pirate Bay på så kort tid. Det finns inte längre ett institutionellt monopol på att koordinera i stor skala. Utan krav från vare sig aktieägare, kunder eller ledning finns inget behov av förutsägbarhet – motivationen ligger i att just bidra för att man är välkommen att bidra, ur ett intresse, för att känna sig delaktig (visa upp sig) och för att man då kan bidra med just det man själv är bäst på. Vad denna Barbapapa-varelse sedan blir får tiden utvisa.

Se på Wikipedia – det bästa exemplet på distribuerat samarbete i mordern tid. Jimmy Wales och Larry Sanger insåg att Nupedia, organiserad runt idén att låta akademiker skapa artiklar, inte växte i den takt de ville. Wiki-verktyg var samtida och de beslutade sig för att testa Nupedia som en öppen lösning, alltså Wikipedia. Inom ett par veckor fanns fler artiklar på Wikipedia än Nupedia – och då hade budskapet i första hand gått ut tilll samma människor som man hade hoppats skulle bidra till Nupedia(!)

Det var alltså på grund av att Wikipedia släpptes fri, öppen för alla, som tillväxten började. De som bidrog till sajten blev faktiskt riktigt förbannade när Sanger påstod sig ha makt att radera artiklar och innehåll som syftade till att underminera hans auktoritet. Det fanns helt enkelt ingen sådan auktoritet och Sanger är inte kvar. Världens största och mest uppdaterade uppslagsverk har inte råd att betala ut löner till någon som ska radera innehåll. Jämförelsen med Pirate Bay är uppenbar.

Öppenhet skapar mer intressant innehåll

Som exempel på Wikipedias livskraft: under pågående Pirate Bay-rättegång (alltså samtidigt som den pågår) skrivs artikeln om Pirate Bay-rättegången i Wikipedia, där strax över 100 människor har samverkat (frivilligt, utan att känna varandra) för att få ihop innehållet. Det är en helt öppen och transparent process och nya möjligheter – en deltagarkultur – som gör detta möjligt. Det är inte heller förbehållet internet-fantaster; när bomber exploderade i Londons tunnelbanesystem 2005 så fanns det artiklar om detta inom några minuter på Wikipedia.

När jag intervjuade Pelle Snickars, mediehistoriker, så uppfattade han att bloggvärlden bevakade Pirate Bay-rättegången betydligt bättre än traditionell media. Det är öppenheten, dialogen och länkandet som gör det bättre – det är inte ett fåtal journalisters monologer som hörs, utan flera hundra människors diskussioner och resonemang. Webbplatsen live.piratpartiet.se – som bevakade rättegången på ett formidabelt sätt – är i sig själv ett exempel på deltagarkultur: ingen överordnad bad en anställd att fixa fram webbplatsen – utan någon fick en idé, utförde och realiserade på helt eget bevåg, och de som själva ville hjälpte sedan till.

Du behöver inte heller ha en speciell yrkeskategori utan i öppenheten ligger också en öppenhet inför all kunskap, vilket låter människor göra precis vad de är bäst på och helst av allt vill: att tillfredställa sin önskan om att komma med meningsfulla bidrag där de kan, på sina egna villkor – och därigenom uppleva att man gör verklig nytta. Publiceringsverktyget som används för axbom.se, Drupal, är öppet för alla att att bidra till utan ersättning. Men jag som inte programmerar kan bidra till exempel med översättningar, marknadsföring, testning och liknande. När jag själv vill, i vilken omfattning som helst, om jag över huvud taget vill.

Det många har svårt att förstå är: man vill.

Inget av dessa fenomen, Wikipedia-artikeln, bloggbevakningen av rättegången eller översättningen av Drupal till olika språk hade kunnat bli bättre av att en organisation gav någon ett betalt uppdrag att utföra jobbet. De blir vad de blir för att människor får göra det de älskar – det går inte att på förhand bestämma vad de blir.

Att hjälpa andra är centralt

Nu har bloggosfären också reagerat oerhört starkt på en artikel i DN som insinuerar att bloggarnas massiva kritik mot FRA-lagen skulle vara styrt av PR-byråer, initierat av 2-3 individer och hemliga finansiärer. Detta är återigen ett tecken på att flera traditionella journalister också har svårt att förstå hur man på internet organiserar sig mot ett gemensamt mål. Läs mer hos Deeped: Syftet mina vänner, vad var syftet?, Informatören: Den märkliga svenska synen på PR och Nikke Index: Jag begriper inte Dagens Nyheter.

I bloggosfären (jag vidhåller att det är ett bra ord; det indikerar en särställning) så är det lika naturligt som att man är naken under kläderna att läsa och länka till varandra. En normal dag kommunicerar jag lätt med 100-500 människor utan att göra annat än kanske kommentera någon annans blogg och själv kanske skriva ett par inlägg i en mikroblogg. Sociala verktyg, länkar och en kultur där det är en självklarhet att dela med sig gör detta möjligt.

Om något berör en liten del av dessa människor så att de med sina sociala verktyg själva väljer att sprida det vidare så tacka fan för att budskapen sprider sig snabbt! Men ytterst sällan sprider sig något i större omfattning utan att det också förs en diskussion i stor omfattning; man ifrågasätter, förtydligar, anger källor. Så byggs engagemanget och förtroendet för att vi har fog för att verkligen bli berörda och göra något åt ett eventuellt problem. En öppen diskussion i en sådan omfattning sker sällan i gammelmedia innan man blåser upp stora rubriker.

Kärleken är den viktigaste ledningen

Majoriteten av de bloggare och internet-entreprenörer jag läser och umgås med tycks uppvisa samma mantra: “jag vill inte delta där jag inte får göra som jag tycker är bäst…. jag vill inte delta på en arena där någon annan talar om för mig vad jag ska göra…”. Däremot inte sagt att bloggare generellt är egoister. Tvärtom. Kärleken är påfallande. Om någon har ett problem eller fråga så ställer massor av människor upp, utan förbehåll, oavsett de är främlingar, jobbar i en konkurrerande verksamhet eller sitter upp över öronen med andra uppdrag.

Vi kan idag göra saker för främlingar som gör saker för oss, eftersom kostnaden är så liten och det personliga värdet av att hjälpa är så mycket större. Clay Shirky uttrycker det bäst: “Våra sociala verktyg förvandlar kärlek till ett förnyelsebart byggnadsmaterial”:

När människor bryr sig tillräckligt kan de stråla samman och åstadkomma saker med en magnitud och livslängd som tidigare varit omöjligt; de kan göra stora saker för kärlek.

– Ur Clay Shirkys bok: Here Comes Everybody – The Power of Organizing Without Organizations