Ska man berätta allt för varandra?

Mitt bidrag till Bloggstafetten

Om 50 år, när min fru och jag sitter på en svävande parkbänk, skrockar och håller varandra i hand, så kan det hända att jag berättar om hur nervös jag var strax innan vårt bröllop i slutet av 1900-talet:

Jag var tvungen att be min best man stanna bilen så att jag kunde ställa mig och kissa vid sidan av vägen i ett bostadsområde i Bromma.

Om hon då vänder sitt vackra ansikte mot mig och säger

— Det har du aldrig berättat för mig.

så kommer det inte innebära att vi känner någon form av misslyckande; snarare kommer vi nog känna att det är upplyftande att vi fortfarande kan berätta saker för varandra som den andra inte känner till.

Ett outtalat löfte om att berätta

När man ingår äktenskap eller befinner sig i ett längre förhållande så finns ofta ett outtalat löfte om att man ska berätta allt för varandra.

Hur ädelt det än låter så tror jag det är både omöjligt och dumdristigt att hela tiden tänka så.

Missförstå mig rätt: jag anser att berättandet är en fantastiskt viktig del av att leva tillsammans. Ju mer vi delar av våra liv, både muntligen och med gemensamma erfarenheter, desto mer känner jag och min älskade varandra.

Att tala om sina tankar och erfarenheter är människans sätt att stämma av sig själv mot andra – att få bekräftat att det man tycker och känner är accepterat som en normal reaktion. Det är en del av att utvecklas som social varelse.

Gränser för vad man berättar

Men det är just så vi också lär oss att det inte finns ett självändamål i att berätta allt; man kan tråka ut, såra, förolämpa eller tvinga in lyssnaren besvärliga ställningstaganden – ibland på grund av otydliga sammanhang och missförstånd.

När man får frågan “Hur har du haft det idag” så finns det inte en sportslig chans att kunna återge allt man varit med om.

Som individ har jag förstås mina egna tankar och funderingar att grubbla på. Några kanske letar sig fram i konversationer och andra inte – men det är också något som just är lite av konversationernas magi, och inte något som man medvetet döljer.

Mevetna Hemligheter

Det som många relaterar till under rubriken “berätta allt” är dock sådana händelser som innebär att man medvetet väljer att undanhålla något från den andra. Men den som finner sig ta fler och fler sådana beslut kommer nog ganska snart också finna sig själv utan den andres sällskap.

Ingen kan må bra av att bära på en soptipp med hemligheter; det kommer att leda till konflikter, som inte alltid kommer att kunna härledas till hemligheterna; vilket förstås bara gör dem svårare att hantera.

Tidig konflikthantering

Men tyvärr kan också konflikträdslan göra att vi döljer saker lite mot vår vilja. När vi i parförhållanden, eller för all del även vänskapliga förhållanden, närmar oss ämnen som man talar om sällan har vi oftast ingen naturlig ingång i den vardagliga dialogen. Man måste avbryta och ta plats:

— Det är något jag vill berätta.

Eftersom det kan kännas tungt att bygga upp den förväntan som de sex orden innebär kan det fresta på att ta det intiativet. Men ju längre man väntar desto mer skaver detta behov och ger upphov till ökande frustration och irritation i vardagen. Då är det mycket bättre, vet jag, att ta tjuren vid hornen tidigt eftersom den eventuella konflikten är som minst i början. Väntar man riskerar man fler och störe konflikter, framför allt i och med den klassiska repliken:

— Varför har du inte sagt detta tidigare!?

Vad blir det då av löftet?

För att komma runt kravet på berättandet, som lika gärna kan ske för döva öron, tror jag på att byta fokus och i stället lova att hörsamma känslor oavsett uttrycksform.

För att bättre förstå varandra, glädjas tillsammans och kunna ge och få uppmuntran, stöd eller tröst så ska vi hela tiden lyssna på varandra. Att lyssna innebär inte bara till berättelser utan till de känslor vi uttrycker mellan raderna, med kroppspråk och när vi berättar våra drömmar. Vi skall respektera att vi inte alltid vill eller kan klä allt i ord men också vara medvetna om vi ska sträva efter att hantera konflikter direkt.

Min fru lärde mig nämligen det bästa och enklaste löftet ett par månader efter att vi blev tillsammans: vi ska aldrig gå och lägga oss osams.

För att det ska bli vi två som sitter på en parkbänk om 50 år, hand i hand, så kommer min hustru och jag hålla fast vid det löftet.