Rum för lärande? Foto: cliff1066 (Flickr)

Jag blev väldigt berörd av Johan Grafströms inlägg om Emma som hanterade sin dyslexi med att skapa en interaktiv presentation som inlämningsuppgift. Hon valde själv att frångå kravet på text och två sidor (helt fantastiskt modigt bara det!). Historien förtäljer inte hur Emmas lärare hanterade situationen men tydligt är att Emma ånyo möttes av samma sorts förebråelser som de tidigare röda bockarna i kanten – tillrättavisningar som dämpar kreativitet och rättar in barn i de förutbestämda mallarna; mallarna som definierar viktig kunskap för att ”lyckas” i livet och bidra till samhället.

Jag får rysningar och återblickar från boken Du sköna nya värld av Aldous Huxley….

Är det något mina 14 års arbete med digital kommunikation lärt mig så är det att barn måste uppmuntras att göra som Emma, att kommunicera med med bilder, visualiseringar, video. Text är en bråkdel av kommunikation, det har vi alltid vetat. Att en bild säger mer än tusen ord går knappast att tvista om; att vårt kroppspråk, tonfall och blickar innehåller så mycket mer information än orden; att en bra visualisering kan göra att vi förstår något som vi tidigare inte kunnat ta till oss i text – det är som att se världen genom ett genis ögon.

Om du har sett Hans Rosling tala så förstår du. Annars är det obligatoriskt: Se Hans Rosling tala (mindre än 5 minuter).

Det handlar inte om matte och svenska

Och är det något som forskning visar med all önskvärd tydlighet så är det att vi måste frångå de stereotypa föreställningarna om att matematik och språk definierar framgång. Vi måste våga vara annorlunda.

  • Det är inte språket det handlar om: det handlar om att göra sig förstådd och interagera med andra människor.
  • Det är inte matematiken det handlar om, det handlar om förmåga att förstå och beskriva kvantitet, struktur, rymd och förändring.

Det kan vi göra med så oändligt många fler verktyg än bokstäver och siffror.

Barn som kommer till skolan med erfarenhet av Youtube, handhållna datorer, iPods och mobiltelefoner kan heller inte förväntas sitta i en liten lärosal och prata om dåtid och nutid enligt en standardiserad läroplan som kanske har väldigt lite att göra med livet som eleven känner till det. I nuläget måste barnen söka sin egen utbildning utanför skolan för att upptäcka hur de kan samtala, arbeta och uttrycka sig med interaktiva och digitala verktyg.

Omfamna de digitala verktygen

Jag uppmanar er att prata med era skolor om användning av digitala medier i skolarbeten. Hur bör man förhålla sig och vilka verktyg kan man använda? Och när era barn vill komma igång redan nu med sitt eget självlärande så har jag massor av webbaserade verktyg jag vill tipsa om. Bland andra:

(och ja, det är svenskar som ligger bakom flera av dessa verktyg)

Det finns så mycket mer att säga men vi börjar här och jag länkar vidare till andra som också behöver höras:

/Per Axbom, kommunikationsvetare och pappa

PS Jag avslutar med ett roligt klipp om Facebook som några av mina högskoleelever i Jönköping satte ihop DS