Tyst i klassen — introverta barn är inte okunniga

introvert

 

Under hela min skoltid fick jag höra att jag borde prata mer i klassen, räcka upp handen oftare. När det väl var dags för prov så presterade jag ändå och fick höga betyg (i internationella skolor). På högskolan (i Sverige) blev jag inkallad av examinatorn som var överraskad över den höga kvalitén på min C-uppsats, eftersom jag ”aldrig sa något i klassen”.

Tack och lov hade jag en handledare som lätt kunde gå i god för att det var jag själv som låg bakom alla analyser och slutsatser. Jag minns att hon skrattade när jag svarade examinatorn att jag inte tyckte jag behövde säga något i klassen. Han såg ut som ett frågetecken.

“En ovilja att tala får inte likställas med okunskap.”

Jag kan i viss mån förstå behovet från lärare att avkräva muntligt deltagande; det blir svårt att betygsätta personer man inte har en interaktion med. Men vad som definierar delaktighet kan nog många gånger förändras till det bättre.

Det finns många skäl till att inte känna sig bekväm med att tala i klassen, och en ovilja att tala får inte likställas med okunskap. Barn måste få stöd och hjälp i hur de förväntas delta, en struktur för hur man bäst visar sitt kunnande, och kanske måste vi oftare inse att det finns så många fler värdefulla sätt att kommunicera sin kunskap på än det talade språket.

Jag gillar inte alltid etiketter men de ger oss ofta ramar att prata runt. Jag har förstått att jag är tydligt introvert. Jag har också varit väldigt blyg (det är lättare att ikläda sig blyghet när man är introvert). Men att vara blyg och att vara introvert är två väldigt olika saker. Den största delen av min blyghet är borta men min introverta sida omfamnar jag fortfarande. Så visst, jag föreläser, lär ut och coachar… och jösses jag har ju även del i en podcast. Men på möten i arbetslivet sitter jag gärna länge tyst och reflekterar över det som sägs. Jag avbryter ogärna men jag kan säga några ord när jag tycker det är lämpligt, eller när en uppmärksam person nickar mot mig och frågar: ”Vad tycker du Per?”

Då kanske jag ställer mig upp och ritar en bild på whiteboard:en.

Inget sätt är bättre än det andra. Vi är olika och den olikheten måste också få frodas i klassrummet.

Frånvaron av muntligt deltagande är inte det samma som frånvaro av lärande. Vi måste sluta betrakta oviljan till muntligt deltagande som någon form av misslyckande, och mer som en möjlighet att utforska fler kommunikationsformer och angreppssätt.

Till exempel:
— Ge mer tid och möjligheter att förbereda sig.
— Dela upp i mindre diskussionsgrupper.
— Lek med nya tekniska möjligheter, låt eleverna spela in presentationer.

Fortfarande ska det givetvis vara utmanande — ibland även obekvämt — för det är så vi lär oss och utvecklas. Det som upplevs som en lek för en elev kan dock vara fullständigt utmattande för en annan.

———————–

LÄS VIDARE:

Facebook-inlägget där jag skrev original-texten.

Foto: Luke Palmer