Däremot har ju Facebook en fördel gentemot Färsäkringskassan att Facebook kan välja sina användare själva medan försäringskassan kan ha i princip vilka som helst som sina ”användare”. Detta gör det svårare för Försäkringskassan att bestämma målgrupp. Naturligtvis kan man och kanske bör fokuserat mer på 1-2 större målgrupper kanske i Försäkringskassans fall, men de två alternativen är inte helt jämförbara som typexempel.

Detta vet du säkert redan själv också, men för andra som inte är insatta kanske det inte är lika självklart.

Försäkringkassan kan utföra kontextuella intervjuer med 5 personer från var och en av sina målgrupper. Intervjudatat kan sedan kartläggas med hjälp av beteendeprinciper och man ser sedan vilka beteenden som återkommer flest gånger över hela spektrat av målgrupper. Man letar helt enkelt mönster. Det datat används för att definiera en arketypisk användare med de egenskaper som passar det bredaste,eller mest prioriterade, mönstret. Den personen kan man designa för.

I samma intervjuomgång kan man utröna vem som har mest anledning att använda internet som kanal, och vilka andra kontakvägar som på ett bättre sätt kan komplettera vissa behov. Man märker också vilka som behöver vara inne mest regelbundet och vilka som är inne mer sällan eller bara någon gång per år.

Försäkringskassan vet vilka målgrupper de är begränsade till att prata med när de gör sin research (tydligt i deras vänsternavigering). För andra sajter (som har hela världen som målgrupp) är det inte alltid lika tydligt vilka de måste intervjua. På ett sätt har Försäkringskassan därmed en fördel – ungefär som ett intranät.

Men genom att skjuta in sig på en typisk användare – den prioriterade användaren som får mest nytta och ger mest nytta när han/hon utför sina ärenden i det här mediet – så följer de andra efter. Hos Facebook finns användare i åldrarna 0 till 102 år, men jag kan lova att de inte medvetet bygger för en så bred målgrupp.

Men Försäkringskassan har ett samhällsansvar och ett demokratiskt ansvar att tillgodose alla människor med information på lika villkor, säger någon. Men då är vi tillbaka vid 100% tillgänglighet. En omöjlighet. Ansvaret torde istället lyda: förstå människors situation (kontext) och lös deras problem (design).

Självklart ska innehållet som är relevant för alla målgrupper finnas, men det är den arketypiska användarens behov som måste styra när man tar designbeslut. För självklart kommmer den arketypiska användaren ha majoriteten av alla de behov som Försäkringskassan tillgodoser – annars vore det ingen arketypisk användare.

Så här blir det nämligen när man försöker tillgodose alla målgruppers behov på en sida: Föräkringskassans blanketter.

Det är synd om användarna…

Visst håller jag med: Försäkringskassan och Facebook går inte att jämföra som sajter, men principerna för hur de designar sin lösning går att jämföra.

Jag har säkert gjort någon liten tankevurpa här (något raljerande) men jag hade lite bråttom och har en snart 4-åring hängande i armen. För övrigt en typisk situation för en besökare till fk.se som ska anmäla sjukt barn

När det gäller Försäkringskassan får jag inte längre använda deras e-tjänster för frun. Hon blev trött på att jag hela tiden skrek om hur dåligt och krångligt det var…

Spännande idé att bygga om fk.se, jag är på:)

Såg för ett tag sen några företag/myndigheter som lyftes fram som bra exempel för att de var tillgängliga. Reagerade på detta eftersom vi hade genomfört Web Service Index-undersökningar på dem och sett att deras faktiska besökare inte alls var nöjda med sajterna. Bland annat så hade den ena så många som över 20 % av deras besökare som inte hittade på webbplatsen. Fick inte heller den information de letade efter.
Viktigt när man pratar om tillgänglighet att både se det utifrån teknik och hur den uppfattas för besökarna. Kan onekligen bli lite fel annars.

Däremot borde man sikta in sig på 100% tillgänglighet för sin primära användare, som är baserad på kontextuella användarstudier – då kan man ju också mäta tillgängligheten, och man vet då hur långt/lite man har kvar för att den primära användaren ska kunna använda tjänsten helt på sina egna villkor.

Plus att man vet då också vilka åtgärder man kan välja bort och kan motivera det med sakliga argument. Det är en ständig balans mellan teknik, användare och affär (kostnader kontra förtjänst).

Det som jag tror du är ute efter är att bygga enligt standarder – det ska man absolut göra till 100%, men det är ju så att säga stommen och grunden för att sedan kunna ta beslut om den tillgänglighet som kräver mänskligt omdöme (språk, meningsbyggnad, bilder, länktexter, textstorlek, färger, semantisk struktur, osv.) . Sedan finns det tyvärr många som inte ens bygger enligt standarder, men det är annan historia.

Lite som jag är inne på så kan ju de tekniskt verifierbara kraven på tillgänglighet i värsta fall svara för så lite som 7% av tillgängligheten. Men oavsett det så är de självklart ett måste.