Unconference-schemat på Sweden Social Web Camp. Alla deltagare kunde själva skriva upp ett ämne som de ville diskutera / prata om. Jag valde att prata om något så konkret som visitkort.

Jag funderade länge på hur osexigt det kan uppfattas att prata om visitkort inför Sveriges främsta tänkare inom it-frågor och sociala medier; men ett 20-tal personer lockades ändå av tanken på att återuppfinna visitkortet. Jättekul! Kanske förmodade några att jag skulle ta upp fenomen som Bump, Poken eller QR-koder, men tvärtom: jag är övertygad om att visitkort i pappersform har en fortsatt viktig roll, men vi måste förstå deras potential och utnyttja den bättre.

Jag sitter nu på bussen på väg från Tjärö tillbaka till Stockholm och återger här de poänger jag gjorde under min session på Sweden Social Web Camp. Busschauffören var för övrigt märkbart imponerad över att det sitter iPhone-laddare i nästan samtliga eluttag i bussen.

Sedan i måndags driver jag företaget Axbom Innovation AB. När jag skulle starta upp fick jag många kommentarer i stil med: ”Du behöver väl inga visitkort, du som är så digital” och min spontana tanke var nog faktiskt: näe kanske inte.

Men så insåg jag att visitkortet i sig har en inneboende styrka i och med de sammanhang som de används i: möten mellan människor. I sin egenskap som säljstöd måste dock visitkorten erbjuda mer än bara kontaktuppgifter. Motståndet till att hitta någons kontaktuppgifter på andra sätt närmar sig nämligen noll. Alltså: det går fortare att hitta kontaktuppgifterna i digitala medier än att leta efter visitkortet.

Mer än kontaktuppgifter

Visitkort har egentligen, sedan de först började komma, handlat om en hel del mycket mer än att ”bara” förmedla kontaktuppgifter.

Först med visitkort var kineserna redan på 1400-talet, som fortfarande idag – liksom många kulturer – har väldigt strikta regler kring visitkortens roll vid möten. Visitkorten, vars första funktion var att användas vid personliga visiter och ansågs vara en högt aktad gåva (en förlängning av dig själv som person) har alltså fortfarande liknande värden. Till exempel:

• Du bör lämna över ditt eget visitkort innan du ber om den andra personens visitkort.
• Du ska överlämna visitkortet med bägge händerna för att signalera dess värde (det är en del av dig själv du ger bort) och ta emot på samma sätt.
• Visitkoret ska helst ha guldskrift.
• Liksom i Japan kan det passa att arrangera visitkorten framför sig i samma ordning som människorna mitt emot dig sitter.
• När man lämnar över sina egna kort ska man lämna över dem i hierarkisk ordning. Man ska inte lägga undan visitkortet direkt utan gärna kommentera det, nicka gillande och kanske dubbelkolla adressen eller så.
• I Korea däremot så bör man lägga undan visitkortet omgående.

Det är lätt när man själv inte tar visitkort på så stort allvar att skratta åt det här beteendet, men faktum kvarstår att det är ett beteende som med all önskvärd tydlighet demonstrerar att visitkortet har en stark ställning i många delar av världen, och det gäller alltså inte bara Asien. Och istället för att skratta åt beteenden så kan vi förstå dem och använda oss av dem till vår fördel.

I Europa var sedermera Frankrike först ut, där visitkort började användas av kungligheter och adeln på 1600-talet.

Bilden visar exempel på ett calling card i det viktorianska England. Hälsning och namn finns dolda under dekorationerna. Klicka på bilden för fler bilder.

Från calling/visiting cards till trade cards till business cards

Visitkort var alltså i början just det: visitkort. Kort som man hade med när man gick på visit hos någon. På svenska har vi låtit bli att förnya begreppet men på engelska hette de på den tiden alltså visiting card, eller calling card, och kortet var i all mening knuten till dig som person och inte direkt till ett yrke eller företag. De hade ofta avancerade dekorationer och mönster som signalerade status.

Här är några regler från visitkortens storhetstid i Europa under 16-1700-tal.

• När du anländer till ett hem så överlämnar du ditt visitkort till husets betjänt på ett runt silverfat som alltid står i hallen. Om betjänten tar emot så bär han alltid fatet i vänster hand.
• När sedan värdinnan accepterar kortet så är du välkommen som gäst. Men det kan alltså hända att du inte får ditt visikort accepterat och då får du tolka det som att du är ovälkommen.
• Unga damer får ha visitkort först efter ett år i societén.
• Damer får också ha en speciell hållare för sina visitkort medan män inte alls får det utan måste förvara dem i lämplig ficka.
• Framför allt i Europa så kan gentlemän vika ner övre högra hörnet på sina visitkort för att indikera att de levererat det själva, en betjänt får alltså inte lämna över sin herres vikta visitkort. Amerikaner däremot vek aldrig sina kort.
• Om du viker det på mitten indikerar du att du kommer med familjemedlemmar.
• Och även om det kan verka frestande, så får du under inga omständigheter titta igenom korten på husets silverfat.

Klassisk trade card från 1895

Det var i London i början av 1700-talet som så kallade trade cards började få spridning och de hade ett tydligare affärsfokus. Det blev nu billigare att trycka kort och i avsaknad av tidningar och gatunummer så blev trade cards ganska snabbt den populäraste formen av reklam för ett företag. De innehåll då ofta en karta som gjorde att den som fick visitkortet lätt kunde hitta till företaget/affären.

Homogent, förutsägbart och outnyttjad potential

När visitkortet sedan transformerade till det visitkort vi känner igen idag  och samtidigt utmanövrerade calling cards (eller visiting cards), så har ju kartan också utmanövrerats av gatuadressen och innehållet på korten blivit väldigt homogent. Man vet idag vad man ska förvänta sig att hitta på ett visitkort.

Så de senaste decennierna har visitkort handlat mer om färg och form, eftersom valmöjligheterna fullkomligen har exploderat vad gäller format, typsnitt, papperstyp osv. Man försöker göra det snyggaste visitkortet i hopp om att det bidrar till att folk får ett större intresse för att faktiskt behålla visitkortet.

Visitkort har också blivit något av ett nödvändigt ont. Vi trycker upp dem och delar ut dem men utan en egentlig förväntan om att visitkortet i sig ska göra någon reell nytta.

Idag har vi mobiltelefoner och de vanligaste sätten att utbyta kontaktinformation är helt enkelt att ringa till varandra, sms:a eller mejla. Visitkorten enkom som förmedlare av kontaktinformation är ganska verklningslösa – samtidigt som de oftast används i ett socialt sammanhang som gör att de egentligen har potential att påverka.

Man överlämnar visitkortet fysiskt i en mötessituation där man förhoppningsvis har skapat mer intresse för sitt företag eller person. Sedan slinker visitkortet snabbt ner i en ficka och glöms bort, och behöver man kontaktinformation så letar man bara upp det senaste mejlet man fick av någon eller söker på Eniro. Den som överlämnar visitkortet förlorar helt övertaget i den situationen.

Återuppfinn gåvan i visitkortet och skapa mervärde för alla parter!

Historiskt har ju alltså visitkortet i sig självt varit gåvan, men det i sig räcker inte längre. Därför måste gåvan vara något annat.

Varje gång jag lämnar över mitt visitkort nu så säger jag de här orden: ”Gå in på bonus-länken så får du en gratis gåva av mig”. Mina visitkort innehåller alltså, förutom all den sedvanliga informationen, en kort-url som leder till en sida där jag ger bort en gåva. I mitt fall är det en sida där man kan få ett kapitel av min bok om webbstrategi som jag arbetar på. Man matar in då in namn och e-postadress och jag skickar ett personligt meddelande med bifogad PDF-fil.

I en situation där jag alltså just presenterat mig själv och förhoppningsvis skapat någon form av intresse så avslutar jag med att erbjuda en gåva. Länken på visitkortet går direkt till en unik detaljsida och inte till en startsida där man själv måste leta sig fram till innehållet.

Exenpel på mitt visitkort. Jag har med flit dolt kort-urlen. Den ska ju i första hand förmedlas av mig på de fysiska visitkorten

Mitt enkla tillägg till visitkortet erbjuder framför allt två viktiga saker (förutom ett incitament att faktiskt behålla visitkortet):

1. Mätbarhet. Den adress som står på visitkorten står bara där och ingen annan stans. Jag kan alltså mäta hur många gånger adressen används och ta ut siffror på hur många gånger adressen används i relation till vad det kostar att trycka upp visitkorten.
2. Kundrelationshantering. En person som följer länken får en gåva av mig mot att de uppger sin mejladress. I bästa fall väljer man samtidigt att prenumerera på mitt nyhetsbrev. Jag bygger upp en databas med kunduppgifter och bibehåller samtidigt en relation över en längre tid, utan att det kräver mer arbete av mig än jag redan utför (utskicket av nyhetsbrevet).

Mitt budskap är att visitkortet behöver förändras. Jag tror min lösning är ett av många svar på hur man med digitala tillägg kan skapa ett mervärde för både dig och den som tar emot ditt visitkort. Jag är öppen för fler kommentarer och idéer kring hur vi kan få våra visitkort att bidra bättre till deras egentliga syfte: affärsnytta.

I diskussionen på min session så pratade vi bland annat om att det skulle vara värdefullt att ha foton på visitkorten (något som faktiskt var vanligt på dåtidens trade cards), vi fick exempel på visitkort i form av en trisslott där man skapar fram ett lunchmöte (gåvan kan ju ta sig många former) och de flesta ansåg att telefonnummer och e-postadress fortfarande måste stå, men faxnummer är nog hög tid att skrota.

Det påpekades också att titlar är viktigt i många kulturer, bland annat för att man vill vara säker på att den man har att göra med är någon som kan ta beslut. Fyll gärna på med egna funderingar och om jag missat något som det talades om…

———

Digitalisera pappersvisitkorten!

Jag passar också på att tipsa om en fantastisk iphone-app som jag använder för att digitalisera min redan befintliga samling pappersvykort pappersvisitkort. Programmet tolkar automatiskt alla tecken via OCR-teknik och lägger in dem i rätt fält (telefonnumer, titel, webbadress, med mera) på ett nästan magiskt sätt. Det är i särklass det bäste programmet för ändamålet som jag provat.

• Ladda ner CamCard till din iPhone (kostar 38 kronor men det här är en gratis lite-version du kan utvärdera).

Annat värdefullt från #sswc Sweden Social Web Camp:

• SSWC-boken. Ladda ner e-boken och beställ pappersboken med texter från flera hundra deltagare på Sweden Social Web Camp.
• Bilder från campen i gruppen SSWC2010 på Flickr. Förhoppningsvis kommer de flesta bilderna från deltagarna upp här på Flickr med en Creative Commons-licens.

Lika fantasieggande är det för besökare till SEB:s webbplats med ”för små” webbläsare som upptäcker den uppmanande texten Rulla åt höger. En nyfiken användare dristar sig säkert till att klicka och vips! så rör sig skärmen åt höger. Men varför då? Jo, följ med på jakt efter en vit meny hos SEB.

En oförklarlig nyhet låter först bra…

Sagan tar sin början i april 2009 när jag gick in på SEB:s startsida och verkligen inte förstod någonting av nyheten på sidan. Så jag tog en skärmdump och tänkte att det där måste jag återvända till någon gång. Så här stod det nämligen i nyheten:

Nu kommer funktionen ”Rulla åt höger” som gör det lättare för dig som har låg skärmupplösning att se inloggningsknappen.

Min första tanke var att det var bra att de gjorde något för människor med låg skärmupplösning, men jag förstod bara inte vad de hade gjort!?

…men sedan förstår jag.

Så en dag hösten 2009, flera månader senare, går jag in på sidan med en dator där webbläsaren var förminskad till 800×600 pixlar eller mindre — och det var då den uppenbarade sig, texten som var som hämtad från underlandet, texten som fick mig att sitta stum och gapandes av förvåning när jag väl klickade på den:

Högst upp på skärmen stod nämligen bara orden Rulla åt höger. Varför jag skulle vilja rulla åt höger förstod jag inte. Det fängslade mig att en oförklarlig länk bara stod där och uppmanade mig att agera, och likt den lilla flickan Alice kunde jag inte låta bli att klicka.

Spänd av förväntan höll jag ett stadigt tag i skrivbordet, vilade markören ovanför texten, och applicerade en aning kraft på musen med högra pekfingret. Och det var då det hände:

Skärmytan rullade åt höger!

och jag blev häpen

Mest av allt tappade jag fattningen när jag förstod varför skärmytan rullade åt höger… Jo, där ligger nämligen rullgardinsmenyn som tillåter mig att logga in på valfri tjänst på banken:

Så håll i er nu: Novisa webbanvändare med en skärmupplösning på 800×600 (och tillika vana användare med förminskade webbläsarfönster) förväntas alltså förstå följande: när de vill logga in på internetbanken ska de klicka på en textrad som heter ”Rulla åt höger.” Skärmen kommer då att rulla åt höger för att alla alternativ för att logga in ska uppenbara sig.

Det är magiskt.

Det är rentav sagolikt att SEB förlitar sig på denna magi för åtkomst till de mest efterfrågade tjänsterna på webbplatsen. Jag upprepar med andra ord: SEB döljer medvetet en av de strategiskt mest viktiga komponenterna på sidan.

Som om det inte vore nog att login-möjligheter rullar in i bild: texten byts genast ut mot Rulla åt vänster så att individer med försvagat närminne kan rulla tillbaka och se SEB:s logotyp om man nu skulle ha glömt vilken sajt man var inne på.

Jag har förevigat min interaktion med länken Rulla åt höger i följande screencast:

Så SEB förstod, men förstod ändå inte

Helt uppenbart har SEB förstått att det finns användare som inte ser eller hittar var de ska logga in på internetbanken. Lika uppenbart är det att SEB inte vill göra login-möjligheterna synliga direkt för så många människor som möjligt; de nöjer sig med en nödlösning som är långt ifrån tillfredställande.

- Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull, sa Alice.

PS: Jag är SEB-kund och det är en av anledningarna till att SEB då och då får stå ut med min kritik. Jag är övertygad om att det går att hitta lika bristande lösningar på tusentals andra sajter på nätet; och jag vet också att SEB har den goda smaken att ta det på rätt sätt. Eller hur Annelie och Johan

PS2: Missa inte att Alice i underlandet är bioaktuell. Det kan inte bli annat än underhållande när Tim Burton regisserar.

En länk till artikeln ifråga dök upp den 7 september på en dynamisk del av Sun Sentinels webbplats i kategorin ”Most Viewed” under rubriken ”Popular Stories: Business” på grund av den rådande trafikvolymen just då [den här sidan]. Det handlade alltså inte om en ny, eller nypublicerad artikel, utan om att att en länk till artikeln råkade dyka upp för att den historiskt haft många läsare.

När Googles sökrobot sökte igenom Sun Sentinels webbplats tolkade den den här artikeln som nytt innehåll (länken fanns inte där 19 minuter tidigare när Googlebot senast läste sidan) och letade i sammanhanget efter ett datum som den kunde koppla till artikeln. Det datum som stod närmast i anslutning till artikeln var den 7 september, 2008 – men som ju stod direkt under sajtens logotyp och alltså syftade på dagens datum. (petitess: Googles servrar går på Pacific Time så datumet blev sedan 6 september.)

Således, folk som sökte eller hade bevakningar i Google News på ”United Airlines” fick den här artikeln serverad, med rubriken ”UAL files for bankruptcy”. Anledning till oro? Ja, uppenbarligen så tyckte många det. Till och med Bloomberg News gjorde en ny story av det.

Men! Om man följer länken till artikeln och faktiskt läser den så bör man kunna dra slutsatser om att det är en gammal artikel, plus att alla kommentarer till artikeln är daterade 2002. Sidan är nu bortplockad men du hittar tills vidare en cachad version här: UAL files for bankruptcy.

Så här skriver Tribune (ägarna av Sentinel News) i sitt pressmeddelande:

As we said yesterday, the December 10, 2002, story contains information that would clearly lead a reader to the conclusion that it was related to events in 2002. In addition, the comments posted along with the story are dated 2002. It appears that no one who passed this story along actually bothered to read the story itself.

Det mest skrämmande i hela historien är tilliten till teknik och att reflexmässigt sprida vidare historien utan att dubbelkolla källan. I artikelns ingress står ”From the Chicago Tribune”. Hade någon kollat på deras webb hade man inte hittat nyheten.

Men användbarhetsproblem då? Jo, självklart ska man göra det så lätt som möjligt för användare (och även sökmotorer) att förstå när en artikel är publicerad. Den största designmissen i hela historien är att Sun Sentinel inte publicerar datum vare sig i anslutning till artikelns rubrik eller dess avslut. Det ger ytterligare argument för en bredare implementation av standarder i form av RSS och microformats, som ju tillåter tydlig angivelse av datum. Men det är en annan historia.

Google skriver om historien från deras utgångspunkt i Google News blog: Update on United Airlines story.

Sensmoral: Trust no one

• Ladda ner presentationen i PowerPoint-format

Presentationen handlar om den långa svansen av social media och hur viktiga sociala nätverk har blivit för ett företags marknadsföring och renommé. Om företag ska ge sig in i matchen måste de känna till spelreglerna och det gäller att inte stirra sig blind på nätverken med mest räckvidd utan inse att mindre nichade nätverk kan uppvisa ett högre engagemang för företaget och dess produkter/tjänster eftersom de är mer motiverade och ämnesorienterade.

Jag började filma föreläsningen men användbarheten i min kamera brast, tyvärr. Jag hade inte lyckats ställa in på lägre upplösning och därför blev minneskortet fullt efter 10 minuter. Vi får se om jag hinner göra om ovanstående presentation till en slidecast eller får tillfälle att göra om filmförsöket.

En lång svans av nicheprodukter hade jag nämligen tänkt att det skulle bli av föreläsningen…

• Vi behöver aldrig mer leta efter ett band att spela in på. Det ger även en lägre stressnivå eftersom man alltid kommer på det fem minuter innan programmet börjar.
• Vi behöver aldrig mer leta efter ”det där bandet” som vi spelade in ”det där programmet” på.
• Om maten blir klar mitt i Bolibompa så kan vi pausa och genast återuppta uppspelningen av Bolibompa när barnen ätit klart.

Min överslagsräkning grundar sig på en uppfattning om att vi tidigare ägnat cirka 30 minuter per vecka åt att leta efter det ena eller andra bandet för att spela in på eller titta på.

Det ger oss cirka 26 extra timmar(!) per år till annat, samt en mer flexibel kvällsrutin.

Alltså hade jag gott om tid att skriva det här inlägget.