axbom

Jag funderade länge på hur osexigt det kan uppfattas att prata om visitkort inför Sveriges främsta tänkare inom it-frågor och sociala medier; men ett 20-tal personer lockades ändå av tanken på att återuppfinna visitkortet. Jättekul! Kanske förmodade några att jag skulle ta upp fenomen som Bump, Poken eller QR-koder, men tvärtom: jag är övertygad om [...]

I Lewis Carroll’s klassiker Alice i underlandet upptäcker Alice en liten flaska med den uppmanande texten Drick mig. Nyfikenheten tar överhanden, Alice tar en slurk, och vips! så blir hon liten nog att komma igenom en dörr på sin jakt efter den vita kaninen.

Lika fantasieggande är det för besökare till SEB:s webbplats med ”för små” webbläsare som upptäcker den uppmanande texten Rulla åt höger. En nyfiken användare dristar sig säkert till att klicka och vips! så rör sig skärmen åt höger. Men varför då? Jo, följ med på jakt efter en vit meny hos SEB.

En oförklarlig nyhet låter först bra…

Sagan tar sin början i april 2009 när jag gick in på SEB:s startsida och verkligen inte förstod någonting av nyheten på sidan. Så jag tog en skärmdump och tänkte att det där måste jag återvända till någon gång. Så här stod det nämligen i nyheten:

I förra veckan dök United Airlines börskurs med närmare 76% på några timmar, för att sedan i princip gå tillbaka till utgångsläget ett par dagar senare. Orsaken bakom börsraset sägs vara en artikel som man råkade få träff på i Google News Search gällande United Airlines förestående konkurs. Men artikeln var sex år gammal och den egentliga orsaken är förstås ett enkelt designmisstag och helt vanlig masshysteri.

En länk till artikeln ifråga dök upp den 7 september på en dynamisk del av Sun Sentinels webbplats i kategorin ”Most Viewed” under rubriken ”Popular Stories: Business” på grund av den rådande trafikvolymen just då [den här sidan]. Det handlade alltså inte om en ny, eller nypublicerad artikel, utan om att att en länk till artikeln råkade dyka upp för att den historiskt haft många läsare.

När Googles sökrobot sökte igenom Sun Sentinels webbplats tolkade den den här artikeln som nytt innehåll (länken fanns inte där 19 minuter tidigare när Googlebot senast läste sidan) och letade i sammanhanget efter ett datum som den kunde koppla till artikeln. Det datum som stod närmast i anslutning till artikeln var den 7 september, 2008 – men som ju stod direkt under sajtens logotyp och alltså syftade på dagens datum. (petitess: Googles servrar går på Pacific Time så datumet blev sedan 6 september.)

Således, folk som sökte eller hade bevakningar i Google News på ”United Airlines” fick den här artikeln serverad, med rubriken ”UAL files for bankruptcy”. Anledning till oro? Ja, uppenbarligen så tyckte många det. Till och med Bloomberg News gjorde en ny story av det.

Men! Om man följer länken till artikeln och faktiskt läser den så bör man kunna dra slutsatser om att det är en gammal artikel, plus att alla kommentarer till artikeln är daterade 2002. Sidan är nu bortplockad men du hittar tills vidare en cachad version här: UAL files for bankruptcy.

Så här skriver Tribune (ägarna av Sentinel News) i sitt pressmeddelande:

As we said yesterday, the December 10, 2002, story contains information that would clearly lead a reader to the conclusion that it was related to events in 2002. In addition, the comments posted along with the story are dated 2002. It appears that no one who passed this story along actually bothered to read the story itself.

Det mest skrämmande i hela historien är tilliten till teknik och att reflexmässigt sprida vidare historien utan att dubbelkolla källan. I artikelns ingress står ”From the Chicago Tribune”. Hade någon kollat på deras webb hade man inte hittat nyheten.

Men användbarhetsproblem då? Jo, självklart ska man göra det så lätt som möjligt för användare (och även sökmotorer) att förstå när en artikel är publicerad. Den största designmissen i hela historien är att Sun Sentinel inte publicerar datum vare sig i anslutning till artikelns rubrik eller dess avslut. Det ger ytterligare argument för en bredare implementation av standarder i form av RSS och microformats, som ju tillåter tydlig angivelse av datum. Men det är en annan historia.

Google skriver om historien från deras utgångspunkt i Google News blog: Update on United Airlines story.

Sensmoral: Trust no one

Bilder från en presentation jag höll vid ett frukostseminarium den 26 augusti på temat The Long Tail i praktiken.

• Ladda ner presentationen i PowerPoint-format

Presentationen handlar om den långa svansen av social media och hur viktiga sociala nätverk har blivit för ett företags marknadsföring och renommé. Om företag ska ge sig in i matchen måste de känna till spelreglerna och det gäller att inte stirra sig blind på nätverken med mest räckvidd utan inse att mindre nichade nätverk kan uppvisa ett högre engagemang för företaget och dess produkter/tjänster eftersom de är mer motiverade och ämnesorienterade.

Jag började filma föreläsningen men användbarheten i min kamera brast, tyvärr. Jag hade inte lyckats ställa in på lägre upplösning och därför blev minneskortet fullt efter 10 minuter. Vi får se om jag hinner göra om ovanstående presentation till en slidecast eller får tillfälle att göra om filmförsöket.

En lång svans av nicheprodukter hade jag nämligen tänkt att det skulle bli av föreläsningen…

Ibland undrar man om det verkligen går att tjäna tid på ny teknik eller om all frustration och teknikstrul istället bidrar till en sämre livskvalitet. Men nu har jag äntligen hittat ett bra exempel och får nu 26 timmar per år över till annat!

För ett par veckor sedan köpte vi en videospelare/-inspelare med inspelningsbar hårddisk på 160GB. Vi kan nu ställa in veckovisa inspelningar på de serier vi följer och vi kan pausa i direktsändning med en knapptryckning. Det här innebär att:

• Vi behöver aldrig mer leta efter ett band att spela in på. Det ger även en lägre stressnivå eftersom man alltid kommer på det fem minuter innan programmet börjar.
• Vi behöver aldrig mer leta efter ”det där bandet” som vi spelade in ”det där programmet” på.
• Om maten blir klar mitt i Bolibompa så kan vi pausa och genast återuppta uppspelningen av Bolibompa när barnen ätit klart.

Min överslagsräkning grundar sig på en uppfattning om att vi tidigare ägnat cirka 30 minuter per vecka åt att leta efter det ena eller andra bandet för att spela in på eller titta på.

Det ger oss cirka 26 extra timmar(!) per år till annat, samt en mer flexibel kvällsrutin.

Alltså hade jag gott om tid att skriva det här inlägget.