axbom

I mina presentationer gillar jag, som många andra, att citera trendgurun Clay Shirky:

We are not experiencing information overload. We are experiencing filter failure.

Poängen är förstås att vi länge har haft en ohanterlig mängd information på ett eller annat sätt, det har bara handlat om att filtrera informationen så att den blir hanterlig. Vårt traditionella sätt att hantera detta är att informationsflödet har passerat genom redaktioner (TV, radio, press) som väljer ut vad som är viktigt för gemene man att ta del av.

Men våra traditionella filter är trasiga…

Många känner till att jag är kommunikationsvetare men få vet att jag i mina författarambitioner också läst kriminologi. Nu blev det förvisso bara tio poäng, men för säkerhets skull så friade jag också till en kriminolog. Till min förtjusning får jag alltså fortfarande anledning att prata brottsförebyggande teorier och jag har bland annat förstått att min fru och jag sysslar med exakt samma saker… fast tvärtom.

Rutinaktivitetsteorin inom kriminologi

Inom kriminologi citeras ofta rutinaktivitetsteorin, en teori som förklarar balansen mellan tre fenomen som krävs för att brott ska begås:

1. En motiverad gärningsman
2. Ett stödbegärligt objekt
3. Avsaknad av kapabla väktare

För att förebygga brott kan vi sedan använda dessa oss av dessa tre parametrar och försöka:

Företagen är fortsatt skeptiska till bloggar och snabbmeddelanden (instant messaging) för internt bruk samtidigt som det kan vara några av de mest produktivitetshöjande tekniska fenomen organisationer fått tillgång till sedan ordbehandlaren förpassade skrivmaskinen till en romantisk artifakt i sommarstugan.

Chat och blogg är privata angelägenheter heter det, samtidigt som företagen delar ut mejlkonton och mobiler utan urskiljning. Att vara nåbar för att ständigt bli avbruten likställs ironiskt nog med effektivitet i dagens kunskapsföretag. I själva verket står det klart att e-post har blivit en påtaglig stresskälla och kan skapa både apati och långa ledtider när man febrilt söker de viktiga meddelanden och bilagor som skickades ut förra veckan, eller var det veckan innan? De avbrott som skapas av mobiler som ringer i otid och SMS-piper under möten skapar hetsade, överbelastade medarbetare. Vi hanterar många bollar samtidigt, men bland få skickliga jonglörer springer det runt desto fler plågade clowner.

Med chat stämmer jag idag av med kollegor, intressenter och vänner korta frågeställningar och uppföljningar. – Hur går det? – Fick du länken? – Tack för namnet! Kan du något om… eller: – Jag sitter med en grej, kan jag ringa dig kl 15? Snabbt, omedelbart och utan att tränga mig på i inboxen, eller ens i telefonen utan att bestämma tid, får jag de korta svar som gör att jag kan ta mig vidare med pågående aktivitet. Vid behov sätter jag mitt status till ”Stör ej”. Hur det gick med upptagningen av båten i helgen tar vi när vi ses, för visst måste vi ses – men till dess fokuserar jag enbart på den röda bollen.

En projektgrupp som anammar en blogg måste också anamma totalt mejlförbud. Låter det befriande? I en projektblogg finns allt: frågor till projektgruppen, bilagan, utkast till texter, kommentarer och länkar till andra projekt, mallar och direktiv. Allt är där, på ett ställe, i kronologisk ordning, sökbart och arkiverat för all överblickbar framtid, även när alla konsulter och anställda har gått vidare till andra uppdrag – och nya kunskapstörstande medarbetare kan bygga vidare på idéerna. Alla intressenter som vill kan läsa och inflika: – Har ni tänkt på våra behov? eller: – Det var en bra riskbeskrivning, den ska jag använda i mitt projekt! Ett kunskapshanterings- och uppföljningsverktyg av ett slag som är ovärderligt för alla företag. Och företagets deltagare.

Gåtan: vad är det i kvick kommunikation och lättillgänglig kunskapsdelning som skrämmer så många beslutsfattare? Svaret: den egocentriska föreställningen om ägande av information som maktmedel, det här är vår grej som vi gör på vårt sätt så skit i det du. Eller det uppenbara: om jag visar vad jag håller på med, jamen herre-min skapare då ser ju alla vad jag håller på med…? Lika bra då att fortsätta dölja projektdokumentation i hundratals arkiverade mejl med bilagor och kopior till kreti, pleti, mejlkrisande chefer och vagt intresserade individer som ibland till fullo feltolkar innehållet och vidarebefordrar ytterligare osammanhängande kommentarer till nästa stackars clown i kedjan.

Det är inte Gantt-schemat som får projektet att lyckas, det är den okomplicerade kommunikationen med alla intressenter; det är inte projektmetodik som bibehåller nöjda medarbetare, det är avsaknad av hinder till information; det är inte gruppdisken med PowerPoints som förvaltar kunskapen, det är den lättåtkomliga (läs:sökbara och spårningsbara) projektdialogen; det är inte företagspolitiken som påverkar vad folk tycker, det är öppenheten. Verktygen är här. Men inte attityden. Den som inte ändrar attityd kommer att förbli den trögflytande mejltunga organisationen.

Företagskonversationen pågår hos dig också. Ska du bidra till att kuva den eller ska du ta emot den med öppna armar och välkomna en strid ström av verksamhetsutvecklande idéer? Du. Kan. Påverka.

Jag började titta igenom TV-serien Kyle XY häromkvällen. I en tidig scen ska pappan i Kyles fosterfamilj förklara att något är hett. Han ropar ”hot!”, låtsas vidröra föremålet, skriker ”Ow!”, viftar med handen och gör en liten underlig dans.

Berättarrösten, som återger Kyles tankar, konstaterar sakligt:

Det här varelsen var uppenbarligen en överlägsen kommunikatör. Jag förstod på något vis allt som den sa, och undrade varför andra människor valde att prata så ineffektivt.

Kyle, varandes helt ny och utan språkkunskaper i detta tidiga skede, förstår alltså eftersom orden kombineras med en charad, så som man ibland talar till någon som har svårt att förstå ens egna språk.

Jag skrattade högt åt scenen, som man ibland gör när någon beskriver en komplicerad företeelse på ett fantastiskt enkelt sätt. När jag pratar om tillgänglighet så understryker jag alltid hur viktigt det är att förmedla informationen på flera sätt (bilder får alt-texter, video får skript, text måste utformas så den kan läsas av talsyntes, och så vidare).

Den överlägsna kommunikationen är redundant och uttrycks med en flora av intryck för alla sinnen – som både förtydligar och gör budskapet mer intressant.

Vår nyblivna sexåring har fått krav på sig att somna själv, från att vi som curling-föräldrar befunnit oss i rummet fram till insomnandet. Men kravet kom utan tydlig förklaring, varför det först funkade halvdant.

När jag gick från sovrummet igår var det med kommentaren: ”nu är det dags att somna själv, nu har du faktiskt fyllt sex år”. En kort stund senare kom han uppsmygande lite försiktigt, smög in i köket och spionerade på oss som satt i soffan.

Vikten av att ge en helhetsbild

Efter att ha lett honom tillbaka till sängen insåg jag att inga förmaningar i världen kommer bita. Han är orolig och det av en anledning: han förstår inte varför vi plötsligt förändrar våra krav på honom och det känns orättvist. Mycket lägligt så avslutade tvättmaskinen precis en centrifugering och jag förklarade: ”Jag vill kunna ta hand om tvätten nu. Om jag måste vänta här tills du har somnat måste jag ta hand om tvätten efteråt, och då tar allt mycket längre tid för mig. Det förstår du väl?”

Och sannerligen: han förstod. Efter att jag gått från barnens sovrum hördes varken rop eller trippande steg.

Jag påminns om hur viktigt det är att inte behandla barn som barn. Det låter kryptiskt men är egentligen enkelt. Barn är individer, tänkande människor och de förstår. Det är orättvist att ställa krav på dem utan att förklara bakgrund och sammhang till ett beslut eller en förändring. Får man en förklaring kan man acceptera, hantera och förhålla sig till en företeelse på ett mycket bättre sätt. Det här gäller förstås i alla högsta grad även i vuxen-till-vuxen kommunikation, där jag så gott som dagligen ser missar i att förklara sammanhang.

Läs dig klok om barn

Redan från fem års ålder bör barn aktivt delta i beslut som berör familjen (ska vi flytta, ska vi köpa en ny bil) och framför allt hållas informerade om sådant som påverkar den vardag som de är bekanta med (byte av jobb, eller någon närstående som är sjuk).

Mer värdefulla tips hittar du i den ovärderliga boken Livet i familjen av Jesper Juul. Med massor av vardagsexempel i denna lättlästa pocketbok får man mängder av tankeställare kring hur olika man kan bemöta barn i olika situationer, och vilka signaler man skickar.

Som en ytterligare påminnelse fick min fru i morse ta en batalj med vår yngste son som envist skrek, protesterade och slingrade sig då det var dags att gå till förskolan: ”Nej, jag vill inte gå till förskolan!”. Efter en hel del resonerande och ordväxlingar i den klassiska genren ‘trotsigt barn mot trött vuxen’ utbrast han till slut: ”Nej, jag vill inte gå till förskolan! Jag vill bara gå till dagis!”

Så var det med det.