I dagarna har Tele2 och Com Hem fått tillsägelse av konsumentverket/KO för att de inte har e-postadresser utan endast kontaktformulär på sina webbplatser. Det strider idag mot e-handelslagen att endast ha kontaktformulär och om det inte åtgärdas kan de räkna med sanktioner. Detta är alltså konsumentverkets sätt att skydda konsumenter anno 2010.

Jag har bett Konsumentverket om breven och lagt ut dem på Scribd: där kan du läsa brev 1 till ComHem och brev 2 till Tele2.

Så här skriver man:

Av 8 § e-handelslagen framgår vilka allmänna informationskrav som ställs på näringsidkaren i samband med tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster. Det framgår tydigt av lagtexten att e-postadress ska anges. I sammanhanget är ett kontaktformulär en möjlig ytterligare kontaktväg men den kan aldrig, enligt Konsumentverket/KO, ersätta kravet på en kontaktväg via e-post.

En e-postadress som ligger publikt på en webbplats lider av uppenbara problem, och Konsumentverket tar själva upp problemen i sina råd Så kan du undvika skräppost, spam. Samtidigt som de skriver ”Lämna aldrig ut din e-postadress på öppna webbplatser [...]” så är det precis det de nu vill att företagen ska göra. Eller det som företagen måste göra enligt lagen.

Jag har själv suttit som ansvarig för några konton som legat publikt på ett stort företags webbplats. Man kan lugnt säga att kundernas mejl försvinner i ett virrvarr av Viagra. Det är inte rimligt att företag ska tvingas lägga tid och resurser på bekämpning av skräppost för att tillhandahålla en kundkanal som lätt kan ersättas med något bättre.

Webbformulär – potential för bättre service

Ett webbformulär har uppenbara fördelar framför e-post:

• I webbformulär kan du styra en ”konversation” med kunden och begära in de uppgifter som gör att man kan behandla ett ärende snabbt och korrekt (i motsats till en mejlväxling där det är lätt att missförstå varandra och måste skicka fram och tillbaka för att komma till en lösning)
• I ett webbformulär får kunden således också hjälp att formulera sig och kan känna sig tryggare med att man har lämnat den information som behövs.
• Ett webbformulär kan samtidigt på ett enkelt sätt vara kopplat till ett ärendehanteringssystem eller databas där du får in uppgifter om inkomna ärenden: antal, vilka ämnen de berör och hur lång tid det tar att besvara. Det underlättar resursplaneringen för kundservice.
• Ett webbformulär fungerar också när du inte sitter vid din egen dator eller av annan anledning inte har tillgång till ditt eget e-postprogram.

Konsumentlagar ska inte reglera teknik

Till syvende och sist så bör skyddet av konsumenternas intressen självklart inte handla om vilken teknik som används. Själva syftet med att erbjuda lagstiftning för konsumenter borde ju vara att skydda deras intressen – och i det här fallet deras möjlighet att kunna ha en tillförlitlig och tillfredställande kommunikation med en tjänsteleverantör.

Förekomsten av en e-postadress garanterar ju inte alls att någon svarar på mejl som skickas till den. Lagen bör reglera resultat, inte med vilken teknik man ska nå resultatet.

Jag påstår inte alls att vare sig ComHem eller Tele2 har en särskilt bra kundtjänst. Det är verkligen inte min poäng. Frågan är närmast hur detta krav på e-postadress med hot om sanktioner gynnar oss konsumenter?

• Innebär en e-postadress, där kunden själv måste skriva fritt utan stödmall, att kunden får en bättre användarupplevelse?
• Innebär en e-postadress, en ytterligare kontaktväg, att konsumenterna får snabbare svar?
• Innebär en e-postadress att kundtjänst får bättre förmåga att ge bra svar, i en situation där de måste tolka varje enskild persons sätt att uttrycka sig i mejlform och där risken för avsaknad av viktig bakgrundsinformation är överhängande?

Mitt svar på samtliga frågor: snarare tvärtom!

Lagar bör reglera företagens förmåga att ge fullgoda svar inom viss tid och att finnas tillgänglig för alla oavsett funktionshinder, inte vilken teknik som används för att åstadkomma en tillförlitlig kommunikationskanal.

När utvecklingen inom kommunikationsområdet ger oss bättre sätt att hantera ärenden, för att både ge bättre service och göra företagen mer konkurrenskraftiga, så ska inte lagar tvinga företagen att dessutom fortsätta erbjuda föråldrad teknik. Det är inte ekonomiskt försvarbart och är ett direkt hinder för affärsutveckling.

Med dagens logik borde e-handelslagen annars också tvinga företag att använda och ange telefax, telex och brevduva. Allt för att kunden fritt ska få välja kontaktsätt.

Låg tillgänglighet även för Konsumentverkets e-postadress

Jag tar tillfället i akt att granska hur Konsumentverket själva gör på sin kontaktsida.

Den röda pilen indikerar var e-postadresserna står.

Ganska långt ner på Konsumentverkets egen sida med kontaktuppgifter uppger de e-postadresser (efter att först rekommendera att man använder webbformulär). Problemet är bara att de uppger e-postadresserna som bilder. Självklart för att de försöker undvika spam. E-postadressen uppfyller inte heller krav på tillgänglighet eftersom den inte går att läsa med assistansverktyg för synskadade, den går inte att kopiera och den är inte klickbar. För webbläsare som inte ser bilder är e-postadressen i princip osynlig.

Texten är dessutom svart och letar man efter e-postadressen är den också då extra svår att hitta när den är insprängd bland annan svart text. Det blir extra tydligt att den finns där för sakens skull och inte i första hand som rekommenderad, eller ens lämplig, kontaktväg. Man anger nämligen i första hand adressen till webbredaktionen framför den allmänna adressen till Konsumentverket.

Använder man webbplatsens egna funktion för att lyssna på sidan så blir man efter strax över 2 minuters lyssnande varse att e-postadressen faktiskt inte heller läses upp.

Går man vidare till de rådgivningsbyråer som Konsumentverket hänvisar till högt upp på kontaktsidan så märker man också att varken Konsumentbankbyrån eller Elrådgivningbyrån anger någon e-postadress över huvud taget utan förlitar sig helt på webbformulär.

De går förvisso inte under e-handelslagen men det slår an en ton om vilken kontaktform som man anser vara lämpligast för konsumenter.

Ingen e-postadress anges.

Ingen e-postadress anges.

Invändningar

Det kommer med all säkerhet invändningar som försvarar vikten av tvång till e-postadresser.

Invändning: Alla webbformulär fungerar inte i alla webbläsare och operativsystem.
Om det är så, ja då är ju problemet själva webbformuläret och då ska företaget ha en tillsägelse för att de inte uppfyller krav på tillgänglighet. För det är inga problem att bygga webbformulär som fungerar i alla webbläsare och operativsystem. Kundtjänst kommer inte funka bättre för att en e-postadress publiceras. Men visst, om webbformuläret är kört och måste fixas till så måste man ju ha en digital kontaktväg, fast kanske inte tvångsmässigt en e-postadress (se nedan)

Invändning: Alla typer av ärenden kan inte omhändertas av webbformulär.
Jag tycker nog att  de kan det. Ett webbformulär kan innehålla fritextfält som ger precis lika mycket frihet som att skicka e-post. Många webbformulär innehåller kategorin ”Övrigt” som alternativ för sitt ärende. Och kan inte webbformulär hantera ärendet så kan inte e-post göra det heller. Då är behovsbilden kanske snarare telefon, personligt möte eller chat.

Det jag efterlyser är förklaringen till hur e-handelslagen bidrar till en förbättrad ärendehantering och/eller kundupplevelse genom sitt rigida krav på just e-postadress framför annan teknik.

Kommunikationsteknik går framåt, inte bakåt

Webbformulär är näppeligen det slutgiltiga svaret på en bra kundkontakt heller, även om jag ägnat lite tid åt att försvara dem. Ju närmare vi kommer en situation där vi kan möta kunderna på deras egna villkor, desto bättre upplevelse för kunden. Och där tar tekniken oss framåt.

Om det är kunddialog man vill uppmuntra så gör Internets öppna egenskaper faktiskt det till ett perfekt forum för transparenta samtal. Statliga SJ välkomnar ris och ros via Twitter, resebolaget Ving hanterade en formidabel kriskommunikation via Facebook när askmolnet strandsatte deras resenärer (ett hundratal frågor per dag besvarades) och internetboklådan Bokus erbjuder ett öppet kundforum via kundo.se – där besökarna genom kommentarer och röster hjälper varandra och värderar vad som är viktigt.

Men låt oss för all del tvinga dessa företag att fortsätta publicera sin e-postadress på obestämd framtid, för det är enligt lagen en framtidssäker och resursvänlig lösning för kunddialog. Om vi ska följa Konsumentverkets egna exempel så gör vi dock av naturliga skäl e-postadressen så otillgänglig som möjligt.

Pssst. Jag har faktiskt hittat e-postadresser hos både Tele2 och ComHem. Tele2 anger e-postadress i sitt newsroom och ComHem anger också e-postadress på sin sida för presskontakt. Eftersom lagen inte anger vilken e-postadress som ska ges information om, bara att det ska vara företagets e-postadress, så får väl det sägas vara ett uppfyllande av lagen, eller vad säger ni?

Läs också mitt relaterade inlägg från november 2008: Empati kan rädda kundservice som också publicerades i Computer Sweden.

William Chester Minor. Skulle du lita på ett Wikipedia-inlägg av denne man?

En oerhört värdefull bidragsgivare till Oxford English Dictionary var William Chester Minor som i över 30 års tid arbetade med ordboken; han läste, citerade, definierade och brevväxlade med huvudredaktören James Murray om utmaningarna i lexikografin. Först 1896 när redaktör Murray på eget bevåg sökte upp Minor efter 20 års vänskap blev han varse att Minor var långvarig patient på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare.

Arbetet med Oxford English Dictionary påbörjades 1857 och tog 70 år att fullborda med bidrag från tiotusentals vetenskapsmän och amatörer. Det var unikt i sitt arbetssätt: man skulle läsa igenom hela den engelskspråkiga litteraturen, kartlägga varenda ord, exemplifiera med citat och bland annat utröna när ordet först började användas och när/om det slutade användas.

För att åstadkomma detta föreslogs något helt nytt och svårsmält för den tiden: man skulle värva en enorm stab med troligen hundratals oavlönade privatforskare som arbetade frivilligt. Det blev sedermera, som sagt, tiotusentals.

Känns det igen?

Klassisk debatt om gratis innehåll på internet missar målet

Nyligen blossade en liten debatt ånyo upp om tillförlitligheten i verk som Wikipedia. Om vem som helst får bidra, hur kan vi då lita på innehållet? Det började med en Expressen-artikel av Adam Svanell som leker lite ovetenskapligt med att lägga in en felaktig artikel om sig själv för att se om någon ändrar den, kommenterad av Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige som citeras i artikeln och tycker den innehåller felaktigheter, som en semesteråtervänd Adam Svanell svarar på i sin blogg. En del av debatten hamnade också i Jardenbergs kommentarer och signaturen Magnus tillför en hel del matnyttigt hos Mattias Boström.

Diskursen är vanlig på nätet: mellan å ena sidan skeptikerna till att informationen kan vara tillförlitlig om den är öppen för alla att ändra (även galningar) och å andra sidan de som lever i den nya tidens digitala anda och känner sig missförstådda på gränsen till förolämpade och går i försvar med att informationen visst är tillförlitlig och pekar på undersökningar som påvisar detta.

Kära kritiker: Hitta felen istället för att skapa dem!

Försvarstaktiken är enligt mig tokig eftersom den ger sig in i meningsutbytet på kritikerns villkor. Huruvida informationen är 100% tillförlitlig i alla lägen bör vi kunna lägga bakom oss vid det här laget. (edit: Jag anser alltså att det inte finns någon informationskälla alls som är 100% tillförlitlig) Rimligare vore ju om vi bad kritikerna att i stället för att lättjefullt föra in fel och skadeglatt luta sig tillbaka; aktivt gå ut och leta galenskaper och göra en lista över de fel de hittar!  Men det är så uppenbart svårt och alltså inte värt mödan.

Jag anser det långt mer intressant att diskutera vad som är nyckeln till en demokratisk och transparent informationshantering där information hela tiden förädlas och förbättras och det också är synligt för alla hur den förändras. Wikipedia torde vara närmare den nyckeln än något annat idag existerande referensverk eller mediehus.

Illustration ur boken Professorn och galningen av Simon Winchester

Medinflytande skapar engagemang från oväntat håll

Arbetet med Oxford English Dictionary började hos Filologiska sällskapet (Philological society). Domprosten Richard Chenevix Trench föreläste 1857 i London Library om hur tillkomsten av alla ordböcker fram till dess brast på många punkter. Hans resonemang löd att en ordbok måste spegla det språk som faktiskt används i dagligt bruk och absolut inte vara någon mästrande manual för hur man bör eller måste använda språket (så som fransmännen gjorde).

Trench:s förslag att bjuda in frivilliga från allmänheten för att skapa en ny ordbok, folkets ordbok, togs väl emot.

Engelsmännen var vid tiden inte kända för sin organisatoriska förmåga och ogillade starkt de regler, konventioner och diktaturer som blossade upp i övriga Europa. Det fanns en demokratiskt charm i hela tänket som tilltalade alla, även om deras excentriska hållning också innebar en trög start för projektet. Det tog närmare 22 år innan man kom igång på allvar och faktiskt hade förstått vilket omfattande arbete det innebar.

När James Murray fick ansvaret för Oxford English Dictionary 1879 byggde han ett skjul av korrugerad plåt invid internatskolan Mill Hill i London och bedrev sitt arbete därifrån. Han skrev en vädjan på åtta sidor till den engelsktalande och engelskläsande allmänheten i Storbritannien, Amerika och brittiska kolonierna om hjälp med att fullborda arbetet med att läsa och göra utdrag ur böcker.

Även galningar hör dina rop på hjälp

Denna vädjan distribuerades via tidningar och tidskrifter som återgav valda delar, och tidigt 1880-tal nådde budskapet avdelning 2 på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare i Crowthorne i Berkshire. Bokslukaren William Chester Minor längtade efter något nyttigt att fylla sin tid med och visade sig vara mer än lämplig för uppgiften.

I en toppstyrd organisation hade tidigare militärkirurgen W.C. Minor, dömd för mord och förmodad sinnessvag, aldrig fått chansen att bidra på något sätt. I ett öppet, icke-fördomsfullt klimat blev han under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal en av de viktigaste bidragslämnarna till det ofantliga storverket Oxford English Dictionary på 12 band och 414 825 definitioner som fullbordades på nyårsafton 1927.

Det tog 70 år för Filologiska sällskapet att åstadkomma det Wikipedia sedermera gjorde på två år (om vi räknar informationsmängd; verken är dock inte riktigt jämförbara). Men de demokratiska principerna som gällde var mer lika än man kan tro, även om Murray med flera självklart hade underredaktörer som granskade materialet innan publicering. Skillnaden för Wikipedia visade sig vara ett globalt datornätverk och möjligheten till kontinuerlig granskning av alla. Idag är Wikipedia den mest omfattande encyklopedin i världen.

7 sätt som Wikipedia förändrar spelplanen

1. Artiklar länkar direkt till källor – du kan nästan alltid läsa mer och förkovra dig
2. Fel rättas där felen finns, inte någon annanstans
3. Det går att direkt ifrågasätta och/eller förslå ändringar
4. Du ser hur många olika människor som bidragit till artikeln, hur ofta och när den senast var uppdaterad
5. Realtidsuppdateringar vid katastrofer gör verket till en källa för realtidshistoria (alltså: nyheter)
6. Man använder en Creative Commons-licens för innehållet vilket innebär att det är fritt att sprida, kopiera och bygga vidare på!
7. Även galningar får bidra; alla människor anses ha värdefulla kunskaper och förmågor

Det finns säkert många fler spännande egenskaper att ta upp men det bör inte gå någon förbi att digitaliseringen, i unison med demokratiska principer som att man bjuder in allmänheten till både bidrag och granskning, möjliggör ett långt mer användbart referensverk.

Historik-sidan för Adam Svanells inlägg i svenska Wikipedia

Wikipedias svaga punkt är dess teknokratiska gränssnitt

Wikipedias största svaghet idag är inte dess transparens och öppenhet utan snarare dess gränssnitt – hur vanliga människor utan mångårig wiki-passion förväntas interagera med Wikipedia för att låsa upp dess magiska förmågor.

Det är när man verkligen förstår Wikipedias förmåga som man förstår dess otroliga värdeskapande roll. Om fler ges möjlighet att förstå kommer också fler anamma detta nya sätt att arbeta med information, till nytta för oss alla.

Jag kan länge och väl förklara teorin bakom wikin:s styrka: att rulla tillbaka versioner, läsa kommentarshistoriken och se skillnader mellan versioner; men när universitetsutbildade affärsstrateger klickar på history-länken och inte förstår vad de tittar på eller hur de ska använda informationen på sidan så har vi ett problem.

Jag avslutar alltså med en önskan och vädjan om att förändra verktyget Mediawikis redigerings- och historikgränssnitt för att fler människor ska förstå och ha nytta av wikins storhet. I nuläget är gränssnittet övermäktigt och Wikipedia är och förblir entusiasternas, eller galningarnas, borg att försvara till dess att Wikipedia anammar en mer mänsklig attityd även i sin interaktionsdesign.

—

Referenser:

• Jag rekommenderar varmt boken The Professor and the Madman: A Tale of Murder, Insanity, and the Making of the Oxford English Dictionary, av Simon Winchester. Finns även i svensk översättning av Margareta Eklöf.
• För dig som vill läsa mer om Wikipedia finns till exempel boken Wikinomics, som också ger inblick i helt nya sätt att arbeta med digitala medier.

Det är kanske inte främst hans uttalande om Vista och möjligheterna att spara miljarder på att behålla datorer i myndighetssverige och istället köra GNU/Linux i form av Ubuntu som jag fastnar vid. Det är vi många som tycker och det skulle onekligen betyda mycket för miljön.

Det Mika också lyfter fram är möjligheten för myndigheter att utnyttja medborgarna, det vill säga kunniga individer inom webbutveckling och IT, för att bilda en community som kan ”utveckla allt från myndighetshemsidor till program och support”.

Med tusentals ungdomar kan myndigheternas hemsidor bli ledande, fyllda med funktioner som medborgarna vill ha och till en kostnad nära noll.

Det är en ganska svindlande, men inte orimlig, tanke om man får till en bra strategi, taktik och styrning.

• Vista årets miljöbomb av Mika Sjöman, CS 2008-01-16

Shel Holtz, kommunikationsstrategen bakom boken Public Relations on the Net och podcasten For Immediate Release, har tröttnat ordentligt och startat en kampanj.

Kampanjen Stop Blocking är en blogg och en wiki som låter dig tycka till i ämnet. Sajten tjänar som ett informationsnav för de som anser att fördelarna med att ge tillgång till innehållet vida överstiger riskerna.

I’m in. Sprid budskapet och publicera grafiken på din blogg.

I övrigt: Hajpen kring sociala medier är som bekant enorm just nu och goda exempel på företag som fattat galoppen blir allt lättare att hitta. Via Richard Gatarski hittar jag GM Europe Launches Social Media Newsroom och Jack Hansen tipsar om H&Ms satsning på Facebook.

P.S. Shel har även skrivit: Blogging for Business: Everything You Need to Know and Why You Should Care D.S.