I onsdags kom jag hem efter två timmars pingisträning med sönerna till ett hjärtskärande kaos. Varenda låda och skåpdörr var utdragen eller stod öppen och kläder, pinaler och prylar låg spridda i alla rum. I vardagsrummet stod fönstret mot balkongen på vid gavel, uppbrutet med en kofot.

Konsten att anklaga sig själv

Jag tror det är tusentals frågor som passerar pannbloben inom sekunder från den skräckfyllda insikten om inbrott, som i sig tar förvånansvärt lång tid att komma till — den första synen i hallen avfärdade jag skrattande: ”Vad slarvig mamma har varit!” fast jag egentligen visste att hon inte varit hemma…

Några av tankarna: — Är någon kvar här inne? — Är det ett skämt? – Vad är borta? — Vad är sönder? — Hur skyddar jag mina barn? Vad kan jag säga till dem? Vad har egentligen hänt här? Hur såg de ut? Jävla idioter! Helvetes jävla skit! Fan, fan, fan. Jaha, datorerna är borta, men vafan, är det verkligen alla rum de hunnit vara inne i? Varför släckte jag när vi gick? Varför kunde jag inte skydda mig? Varför satte jag inte upp kameror? Varför är jag så dum! Skit skit skit!! Är alla kort borta? Åh, vilken jubelidiot jag är!

Som brottsdrabbad landar man fruktansvärt snabbt i att beskylla sig själv för att ha gjort något fel. Och när man senare läser polisens papper: ”Tillfället gör tjuven” så är det ju som en bekräftelse på denna tanke: jag lät alltså tillfället uppstå. Men kom ihåg att det aldrig är ditt fel. Aldrig.

Stölden är inte brottet

Och det är inte prylarna som är borta som är det egentliga brottet, det förstår jag snabbt. Grov stöld nedtecknas enkelt i en polisrapport, men det psykiska våld som jag utsatts för kommer aldrig någon åtalas för. Sömnlöshet, överkänslighet för ljud, att se hur barnen brottas med sina känslor när de inte vill sova i sina sängar och inte vågar röra sig fritt i sitt eget hem. Och även det jag just nu hatar mest hos mig själv: misstänksamhet mot helt oskyldiga människor.

Jag ska säga att de fyra poliser jag träffat hittills kring detta har varit oerhört duktiga på att prata om de känslor som kan uppstå, barnen, gett oss adresser till brottsofferjourer, med mera. Men den emotionella skadegörelsen har ingen straffsats. Känslorna är verkliga, det är till och med väldigt känt och dokumenterat hur brotten påverkar människor psykiskt, men det är inte en del av brottsrubriceringen.

Skapa insikt hos gärningspersonerna

Jag vill se inbrottstjuvar höra att de döms för att ha skadat människor, inte för att de stal. En dator hit eller dit skapar få ångerkänslor — ”det där får de ju ut på försäkringen”. Jag skulle vilja att fler döms för det som är det egentliga brottet, det som påverkar mest: den kränkning som människor utsatts för. Det som barnen just nu genomlider. Den påfrestning som gör det svårt att sätta nyckeln i låset när man kommer hem. När barnen inte vill vara ensamma hemma längre, eller gå själva hem från skolan.

Men jag ämnar lyda mitt råd. Jag tänker absolut inte vara rädd. Jag tar bestämt tillbaka de delar av mig och min familj som de stal. Men det skulle sitta fint med lite skönhet nu, eller vad säger du livet?

[box type="info"]Tips: En av mina kunder, som jag numera sponsrar med min tid, är stiftelsen Tryggare Sverige. Tryggare Sverige vill förbättra situationen för de som drabbas av brott. Besök dem gärna för att få mer information om dina rättigheter vid olika typer av brott, som de skriver om i Trygghetsguiden.[/box]

[box type="note"]När jag började skriva här tänkte jag egentligen ge några tips om hur du kan skydda din digitala information, det som aldrig kan ersättas. För som det nu visar sig har jag varit duktig på säkerhetskopiering, med enkla medel, och trots att datorer och en extern hårddisk försvann så har det inte påverkat de digitala minnen jag vill bevara som inga pengar i världen ersätter. Jag har för avsikt att skriva om detta snart: Hjälp dina digitala minnen till säkerhet.[/box]

No related posts.

För drygt en vecka sedan skrev jag ett gästinlägg här på axbom.se. Jag skrev om dagen när mina morgontidningar inte låg i brevlådan och vilken stor upplevd skillnad det var mellan Dagens Nyheters och Dagens Industris kundtjänst. Det tog 28 gånger längre tid för DN att svara. DI kompenserade med två tidningar istället för DN:s en. Och framför allt: DN verkade inte vilja ha kontakt med mig. Sedan svarade Thérese från DN i kommentarstråden och det kändes lite bättre.

Jag tänkte det som en enstaka artikel men nu är jag här igen. Och jag har Dagens Nyheter, DN, med mig. Om det varit på Facebook så hade jag beskrivit vår relation som ”It’s complicated”.

I lördags hände det igen. Ingen DN i brevlådan. Jag som gått upp extra tidigt för att läsa tidningen innan ungarna vaknat. Jag tror att prenumeration gått ut, läser prassel-DI och olika nyhetssajter på läsplattan. På söndagen är DN åter och jag inser att prenumerationen ska nog sträcka sig någon vecka till.

Dags att reklamera! Förra gången försökte jag anmäla den uteblivna tidningen via mejl. Det var fel sätt tyckte DN. Istället använde jag ett enkelt kontaktformulär. Antagligen tycker DN att formuläret är för simpelt så de rekommenderar att jag använder ett självservicesystem. Förra gången duckade jag inför självservicesystemet. Nu vill jag prova.

Jag letar reda på mitt kundnummer och fyller i det. Jag tänker att då kan ju knappast mitt förnamn och efternamn behövas, men det gör de.  Då drabbas jag av ett tillfälligt fel en bit in i processen. Ett tilfälligt fel som pågår när jag prövar igen lite senare. Jag resignerar och tänker att ”jag tar det där i morgon”.

Dagens Nyheters kundtjänst på webben har tillfälligt fel på sitt kundtjänstsystem när jag ska reklamera utebliven tidning.

Måndagen och tisdagen fylldes snabbt av jobb och en förkyld dotter som var hemma från förskolan.

Om Försäkringskassan läser detta så vill jag klarlägga att dottern var med mig på jobbet och att jag inte anmält ”tillfällig föräldrapenning”. Inga skattepengar slösades.

På onsdagen tar jag tag i den där reklamationen till DN. Nu ska jag göra rätt och använda självservicessystemet.

Dagens nyheters självservicefunktion hittar inte mig. Konstigt.

Det första som händer är att mitt kundnummer och namn inte matchar varandra. Jag är rätt så säker på mitt namn och blir därför osäker på kundnumret.  Om det inte varit för att jag nu är nyfiken på självservicesystemet så hade jag ringt DN:s kundtjänst.

Dags att leta fram prenumerationsfakturan.

Min faktura från Dagens Nyheter, framgrävd från arkivet.

Jo, det är rätt kundnummer. Jag provar med fakturanummer och prenumerationsnummer också. Funkar inte heller.

Dagens Nyheter gillar inte när jag försöker skriva in mitt prenumerationsnummer istället för kundnumret. Inga nollor i början!

Jag ser en länk: Glömt ditt kundnummer? – Maila mig. Där har vi lösningen. DN har ju min mejladress och med hjälp av den så kan de ju se vilket kundnummer jag har. Om de inte fått den tidigare så fick de ju den när jag reklamerade förra gången.

Min mejladress finns inte hos Dagens Nyheter. Jag förstår inte hur jag ska få Dagens Nyheter att känna till den.

Men, nähä. Lång näsa. Någon sådan mejladress finns inte i registret.

Dags för seriös felsökning. Tre fält med tillsammans 24 tecken ska skrivas in exakt rätt. Jag motläser med mig själv. Lite blind är jag och det är först när jag räknar till 23 tecken på pappersfakturan som jag ser att DN stavar mitt namn på ett annat sätt än jag. Ett ”t” i Pettersson.

Sesam öppna dig! Nu är jag inne. Utan att angett något lösenord men efter att ha rotat reda på pappersfakturan i en kasse med de två senaste årens räkningar och kvitton. Tänk om jag fått fakturan som mejl, då hade jag kunnat hitta den på några sekunder i min gmail-mejl (konstigt ord).

Nästan framme vid resans mål, reklamationen, ser jag att jag bara kan reklamera två dagar bakåt i tiden. Jag tänker ”lite kreativ får jag väl vara”, kryssar medvetet i måndag istället för lördag och tänker att jag skriver en förklaring i fritextrutan i det tredje och sista steget. Det är bara det att det inte finns något fritextfält.

Det går att reklamera två dagar bakåt på DN:s kundtjänstwebb.

Jag vågar inte skicka iväg reklamationen med fel datum. Tänk om utdelaren på måndagen får en prick i protokollet, inte får medalj för prickfri utdelning i trettio år. En prick som lördagsutdelaren skulle behöva. Ett tillfälle att tänka över sitt liv. Jag vet inte om tidningsutdelare för medalj för prickfri utdelning men jag hade en granne som fick guldmedalj av kungen för prickfri mjölkleverans.

Jag resignerar. Jag vill inte ringa DN:s kundtjänst. Jag vill inte berätta om mina problem,  att jag inte kan reklamera på datan. Jag använder DN:s enkla kontaktformulär som antagligen skapar merjobb på kundtjänstkontoret. Det första som händer är att jag blir tillsagd att jag kan lösa mina prenumerationsärenden på webben.

Dagens Nyheters enkla kundtjänstformulär vill att jag ska använda ett mer avancerat formulär som jag redan misslyckats med.

Jag tänker att jag kan besöka DN:s depeschkontor istället och googlar efter det. Det verkar inte finnas kvar. Låg det inte på Slöjdgatan?

Jag fyller i det enkla formuläret och hoppas nästan att det tar extra mycket arbetstid för kundtjänsten jämfört med självservicefunktionen. En liten hämnd.

Jag går tillbaka till självservicefunktionen för att kolla när prenumerationen tar slut. Hittar inte det. Jag tänker att jag kan ju i alla fall skriva in min mejladress, så att den finns där om jag inte hittar mitt kundnummer eller om jag glömmer bort hur DN stavar mitt namn.

När jag väljer bort reklamutskick från Dagens Nyheter så vill inte de skicka mig prenumerationsrelaterad information heller.

Jag klickar bort att jag vill ha ”erbjudanden och information … om tjänster, produkter, tävlingar, samarbeten och events”. Nu får jag upp ett popupfönster som ifrågasätter: ”Är du säker på att du vill ändra inställningen så att DN inte får skicka e-post? Du kan i så fall inte få e-post med information om DN och din prenumeration.”

Kära Dagens Nyheter, kan vi inte hålla kontakten kring den där tidningen som ni gör och som jag prenumererar på? Att vi håller det på den nivån att jag betalar, ni skickar hem tidningen och om något av det klickar så hör vi av oss till varandra? Du behöver väl inte göra slut på nätet i alla fall?

[box type="info"]Stefan Pettersson (@brstefanp) är tidigare kollega till Per Axbom och gästbloggare på Axbom.se. Stefan jobbar med användbarhet, sökbarhet och projektledning i egna konsultbolaget Lumano och utvecklar evenemangskalendern Allom.

[/box]

PS Det där sista formuläret, när jag berättade vilken mejladress jag har och DN gjorde slut, det har inte laddats klart efter en två timmar. Ska jag ta det som ett ”kanske”? DS

Jag trixade ihop en latte och satte mig själv i soffan för att reda ut vad jag egentligen borde svara på alla frågor jag fått senaste tiden.

Så Per, eller Pelle som du ju kallas ibland, nu har det gått mer än ett år sedan du startade Axbom Innovation AB, hur känns det?

Det känns riktigt, riktigt bra. Det känns fortfarande som helt rätt beslut för mig, det var tajmat med att jag redan hunnit bygga upp mitt varumärke och tiden jag ägnat åt försäljning sedan start är i det närmaste obefintlig.

Hur har det gått?

När jag sammanställde alla kunder som anlitat mig sedan augusti 2010 så kom jag upp i 20 stycken! Jag har jobbat med allt från rekryteringshjälp till interaktionsdesign av bilförsäljningssystem och strategi-workshops på ledningsnivå. Min bredd har alltid varit min styrka och jag älskar att jag får chansen att utnyttja den. Lägg därtill en hel hoper föreläsningar och utbildningstillfällen så får jag verkligen leva ut min dröm om att vara lärare också.

Jag satte faktiskt ihop en så’n där klassisk, hör och häpna, företagspresentation med logotyper! Det var först då jag insåg hur många som anlitat mig under det första verksamhetsåret.

Vad är roligast?

Roligast är när jag får kommentarer som

Faktiskt får jag mycket positiv återkoppling och det är mycket det som driver mig och gör att jag gärna delar med mig så mycket jag bara hinner av mina insikter och även verktyg som mina mallar. Så en extra puss och kram och tack till alla er som tar er tid att tala om när ni gillar något.

Häromdagen fick jag faktiskt ett spontant mejl från en person som bara ville tala om att hon följt mig och min blogg under flera år och använde sig mycket av det jag skriver. Det känns sååå häftigt varje gång det händer.

Sedan är det förstås kul att åka på internationella konferenser, driva en podcast bara för att det är självutvecklande och omge mig med likasinnade och sprudlande förändringsbejakare på evenemang som Sweden Social Web Camp. Nästa år blir det Almedalen för mig också — faktiskt som ett uppdrag.

Du nämnde dina mallar, får prenumeranterna en mall även i detta nyhetsbrev?

Självklart. Jag jobbar med en ny modell för upplevelsedesign i ett utkast till en ny bok. Den modellen använde jag i min senaste föreläsning på Berghs School of Communication. Lite kort går den ut på några ledord som hjälper till att kartlägga en kundresa så att man inte glömmer bort att en digital tjänst måste vara mer än bara användbar: ACE your website AWE your customers. Liksom mina andra mallar är den gratis att ladda ner men kanske måste man prata med mig för att få lite vägledning i tillämpning:

En bok? Hur hinner du med allt?

Tja, det går inte fort med boken, men det går desto långsammare, heh heh, den har jag ju pratat om i ett par år. Jag vet inte – jag har alltid haft tusen idéer och lika många bollar i luften och jag har ju min hobby som jobb så drivkraften sinar liksom aldrig.

Vad kul att det går så bra. Men någon baksida måste det ju finnas? Vad är jobbigast?

Jag kan komma på två saker:

1. Först och främst administrationen. Med min backspegelskunskap borde  jag nog anlitat en bokföringstjänst mycket tidigare. Nu kommer jag snarare lämna ifrån mig allt fler uppgifter för att kunna fokusera ännu mer på mina kunder och uppdrag.
2. Det andra är att jag är en person och det kanske inte är självklart att jag får de stora uppdragen. Nu har det ju blivit en del stora uppdrag ändå tack vare mina nätverk och att jag har möjlighet att gå in som underkonsult när det är fråga om mer omfattande och långsiktiga arbeten. Jösses, det låter som jag varit igång i tio år med företaget. Ha, det känns nästan som det!

Nu ska jag i alla fall prata ihop mig med några branschkollegor om att signalera ett gemensamt erbjudande vilket skulle ge allas våra uppdragsgivare mer trygghet.

Låter smart. Vad har du mer på gång just nu?

Oj, massor. Jag bollar tre projekt i lite olika storlek just nu och det handlar mycket om webbformulär och att underlätta självservice på nätet.

Den här veckan är extra rolig också eftersom jag ska prata på torsdag den 8 december på Pecha Kucha i regi av Bloggers Monday. Jag ska rassla igenom 20 slides på 6 minuter och 40 sekunder. Och jag lovar att min presentation innehåller ett överraskningsmoment. Evenemanget börjar kl 18, Ronnestam bjuder på dricka och det är kostnadsfritt. Här är en teaserbild från mig:

Och på lördag är det ju Santarchy — det kan du läsa lite mer om på annat ställe i nyhetsbrevet.

En annan kul grej: nyligen blev det också klart att jag ska tala på Scandinavian Developer Conference och deras Usability Track 16-17 april nästa år. Det är inga duvungar på talarlistan så det är en stor ära för mig.

Och just det, planen är också att starta upp en liten e-handel innan jul. Bara för att testa konceptet. Det har med mina mallar att göra. Men det återstår att se hur många timmar det är mellan nu och nyår.

Det låter som att jag ska låta dig ta tag i lite förberedelser…

Ja, nu måste jag nog få rätsida på planeringen för veckan. Och den här väl intervjun ska väl publiceras och skickas ut imorgon bitti misstänker jag.

Jamen dåså, du har ju hela natten på dig! Skämt åsido: Sov på skarpen när det blir dags för det

Tack detsamma. Ha en underbar jul alla nära, kära och rara!

Läs hela nyhetsbrevet

Det började inte bra i onsdags morse. Brevlådan var tom. Jag hade förväntat mig en Dagens Nyheter att läsa till frukostgröten och en Dagens Industri att läsa på bussen.

På bussen tar jag fram min läsplatta för att rapportera att jag inte fått några tidningar. Som tur är har jag mejladresserna till tidningarnas kundtjänster sparade i min mejltjänst sedan tidigare. Jag hittar till och med ett gammalt mejl med mitt prenumerationsnummer till Dagens Nyheter, DN.

Brev till DN:s kundtjänst om den försvunna tidningen.

Jag skickar snabbt iväg två mejl och ägnar resten av resan åt att läsa nyheter på läsplattan. Jag befinner mig i ett sent stadium av nyhetsnarkomani och blandmissbrukar  prasseltidning, digitalt och radio. Den här morgonen blir det bara digitalt.

När jag plockar fram datorn en timma senare har jag fått två mejlsvar. På Dagens Industri, DI, svarar Melinda efter 53 minuter att de kompenserar mig med två tidningar. Jag får gärna höra av mig om jag har frågor.  Så trevligt! Morgonens irritation börjar gå över…

Snabbt svar från Dagens Industris kundtjänst (kontaktinfo bortklippt).

… men irritationen kommer tillbaka när jag läser mejlet från Dagens Nyheter. De vill inte ta emot mig via mejl. Mejl som funkar så bra för mig. Jag kan mejla när det passar mig och jag behöver inte sitta i någon telefonkö.

DN:s autosvar via mejl att de inte läser mejl.

DN använder inte längre den mejladress som jag brukar använda. De vill inte att jag skickar mejl till dem.

Det finns det någon sorts formulär för mejlkontakt och ett självhanteringssystem. Jag kan hantera mig själv i ett system. Jag ryser lite över tanken på självservicesystem. Min erfarenhet är att självservicesystem är svåranvända, kräver inloggningsuppgifter och att det är väldigt lite service inblandad. Bara att jag gör någon annans jobb på längre tid.

Jag går till kontaktformuläret.

DN:s kontaktformulär på webben för utebliven tidning. Lägg märke till det humorfyllda meddelandet att jag kan sköta mina prenumerationsärenden på webben.

Jaha, då får jag börja om. Lite lätt irriterad på att behöva ange kundnummer eller personnummer. Jo, jag vet mitt eget personnummer och just idag också mitt prenumerationsnummer. Men det irriterar mig att jag ska behöva hålla ordning på vilket nummer som DN satt på mig i sin stora databas. Namn och adress borde räcka för att spåra vilken prenumeration det gäller.

Så fort jag börjar fylla i första fältet i formuläret dyker det upp ett fönster och tipsar om att jag kan ”utföra många prenumerationsärenden direkt på webben”. På webben? Istället för som nu, på webben? Eller vadå? Humor DN, humor. För mig är det här formuläret på webben men jag gissar att kundtjänsten tar emot ärendet som ett mejl. Ett mejl som formuläret får skicka men inte jag.

Du undrar om jag inte kunde ha ringt istället? DN skriker ju ut att jag ska ringa dem. Sorry, jag gjorde anmälan under en föreläsning där det varit väldigt ohysat att prata i telefon. Dessutom är jag inte en telefonpratarmänniska och misstänker att jag hamnat i en lång telefonkö med dålig pausmusik.

Eftersom DI var så väldigt snabba undrar jag när DN kommer att svara. Tjugofyra timmar och sjutton minuter får jag ett mejl.

Svar via mail från DN:s kundcenter om ärendet med den uteblivna tidningen.

I sak så svarar DN ungefär samma sak som DI. Men jag känner mig inte lika väl till mods som när DI svarade. Det är nu jag börjar analysera och fundera på att skriva den här artikeln.

• DN slutar upp att använda sin gamla mejladress som jag är van vid. 1-0 till DI. DN kunde behållit den gamla mejladressen men inte marknadsfört den om de vill styra oss till en annan kundkanal.
• Det tar mer än ett dygn innan jag får svar från DN. 2-0 till DI.
• DN:s rubriken på mejlet är ”Svar på på Complaint”. Hörrni DN, kunde ni inte hittat på något tydligare, kanske ”Din uteblivna DN i går”. Hade gått att automatisera. DI behåller min rubrik och mitt mejlsystem kopplar direkt ihop mejlet jag skickade med DI:s svar. 3-0 till DI.
• Det är väl okej att jag får prenumerationen förlängd med en tidning. Men att som DI gör, förlänga med två tar udden av min irritation och det känns på något sätt som jag avgår som vinnare. 4-0 till DI.
• DN skriver ”OBSERVERA att detta mejl inte kan besvaras!”. Men hallå DN! Ska vår enda kommunikation vara att ni ringer mig för att erbjuda en prenumeration och jag fyller i ett kontaktformulär när tidningen inte kommer. Varför vill ni inte att jag ska höra av mig? Det hade varit så lätt för mig att med vändade mejl föreslå förbättringar hur DN kan förbättra sitt bemötande. DI inbjuder mig att höra av mig. 5-0 till DI.

Alltså 5-0 till Dagens Industri mot Dagens Nyheter i grenen kundbemötande. En helt ovetenskaplig undersökning baserat på endast ett fall och med en högst subjektiv bedömning.

Det finns säkert en rationell förklaring till varför DN inte vill ta emot kundtjänstärenden via mejl. Men visst går det att sköta på ett trevligare sätt?

För mig känns det som om DN vill sköta om sina kundkontaker på ett sätt som är effektivt för dem. De vill inte ha onödig kontakt och de vill inte låta mig välja en kontaktform som funkar för mig. Eller handlar det bara att de inte förstått digitaliseringen.

Eller är jag bara en magsur medelålders man som borde sluta gnälla? Jag får ju min kompensation för den uteblivna tidningen.

Vad tycker du?

Stefan Pettersson är tidigare kollega till Per Axbom och gästbloggare på Axbom.se. Stefan jobbar med användbarhet, sökbarhet och projektledning i egna konsultbolaget Lumano och utvecklar evenemangskalendern Allom.

Foto: Johan Lange

För två veckor sedan var jag på #sswc (Sweden Social Web Camp) igen, du vet det där lägret där digitala proffs och entusiaster samlas på en ö för att utbyta tankar och idéer. Vi var 400 vildhjärnor som tog oss dit i år och reste tält, grävde idéer, knöt vänskapsband och spanade på framtiden.

Galenskaperna började förstås redan på bussresan. Jag sprang på spontanitetsmästaren Kalle Nilvér (du vet han som hakade på en kväll på stan i tomtedräkt med 2 timmars varsel innan jag kände honom). Han köpte en kaffe till mig men höll på att missa sin buss så kaffet hamnade i limbo (vilket var jobbigt för mig som inte fått mitt morgonkaffe). Egentligen hamnade det hos David Stark men det uppdagades långt senare.

Så där fortsatte det: min buss – som kallades twittrande buss nummer 2 – körde först åt fel håll och hade inga elkontakter vid sätena, vilket är en smärre katastrof i det här sällskapet. Men självklart fanns det minst 20 grenkontakter i handbagaget hos de sörjande så vi byggde en elslinga med 20 uttag från elkontakten vid toaletten (den som vägrade spola när lampan var släckt). Synd bara att på-knappen för strömmen satt på bussens utsida och vi tuffade på i 120 på E4:an.

Jag fick i alla fall mitt kaffe till slut eftersom jag skickade en tweet (sån där digital rappakalja du vet) till Anton från Twingly som hoppade på i Linköping. Så där är det med Twitter om du undrar. Man kan beställa kaffe. Jag hoppas Anton hör av sig när han vill ha sin öl serverad.

Vi lunchade på Max i Jönköping och lyckades nästan pricka in så att alla tre bussarna från Stockholm kom dit samtidigt. Många twittrande kunder beställde handgjord lyxshake (en tidskrävande dryck för snabbmatspersonalen). Jag funderade sedan på vad de sa när vi åkte därifrån. Det kanske var så här:

Det var lite sörjigt och blött när vi kom fram men jösses vad det kändes bra ändå. Det gav en varm välkomnande känsla att miljön var sig lik med allt från traktorn, .SE-ladan och Veidekketältet till fåren på campingen – allt det som jag försökte skildra i min film om Obama. Och att lyxtältet stod klart för inflyttning.

Jag glömde ju nästan säga: jag vann den där platsen i Hemnettältet som jag tävlade om. Så jag behövde inte svära över bortsprungna tältpinnar utan blev välkomnad av Linus till 6-mannapaviljongen med de feta madrasserna och upplåsbara fåtöljerna. Det vara bara att slå sig ner med en flaska öl – det ingick liksom också i inredningen. Hoppas Linus hör av sig. Får nog bjuda honom på en öl också. Eller tjugo.

[box type="note"]Förresten tycker jag att Linus ska ringa mig så att vi kan få ordning på Hemnets sajt. Eller hur?[/box]

Men det absolut bästa med Hemnettältet var sällskapet. Att få dela tält i tre nätter med fem människor jag aldrig träffat förut (och en handfull sköna ”hangarounds”) kanske låter som en utmaning. Tvärtom så förgyllde det tillvaron på ett magnifikt sätt och skapade än mer skratt, samkväm, dråpliga situationer och oväntad inspiration än jag kunnat föreställa mig.

[box type="tick"]Tänk bara när jag på fredagen kände mig duktig med ansatsen att gå och lägga mig tidigt. 26 personer i ett 6-mannatält ville annorlunda. Vilken prestation![/box]

Och att Jonas Hombert, erkänt geni bakom nyligen uppköpta videoredigeringstjänsten JayCut och som jag intervjuade i min podcast 2007, blev en av tältets hangarounds och medhjälpare vid nedmontering är ju bara såååå sswc.

Jag vill ju så innerligen tacka @rutberg, @annelienaes, @ninaboel, @sakj, @saraohman, @jonashombert, @propercontent, @linuslennstrand och the artist formerly known as @morpac för en oförglömglig tältvistelse. Nästa år bräcker vi det med vår planeringslista för ett ännu lyxigare tält. Att vi samtidigt startade en thinktank och reggade domännamn är ju bara såååå sswc.

[highlight]Men jag måste också berätta om några informellt formella sessioner från denna unconference som gav mig lite extra kickar.[/highlight]

Gamification

På fredagen stod Jesper under eken (bara en sån sak!) och pratade om gamification – ungefär: hur man använder kunskaper om attraktionskrafter i spel för att skapa en bättre (och mer beroendeframkallande) användarupplevelse även i mer traditionella tjänster. Alltså sånt som jag gillar skarpt.

Vi snöade in på beställning av bläckpatroner ett tag (@tonerkungen var ju där) och jag ville så gärna prata mer om andra exempel. Till exempel hur LinkedIn introducerade ”Profile Completeness”, alltså genom att tala om att den personliga profilen var 40% klar och skapa enkla steg för att nå 100% så lyckades de få långt fler människor att fylla i mer information om sig själva.

Jesper och jag ska faktiskt luncha om en timme och grotta ner oss lite mer i ämnet och gemensamma idéer. Vi kanske får spela om notan. Restaurangvalet är i alla fall perfekt – god mat men en galen indier som skriker åt gästerna. Varför går man dit?

Personligt varumärke i organisationer – möjlighet/hot

Stanley Ekelund höll i en bra session om hanteringen av personligt varumärke i organisationer där jag bara lyssnade (jag satt och drog taggar ur en drake men mer om det senare). Det är skönt att bara lyssna ibland – jag vet ju vad jag själv tycker och därför är det lärorikt att höra hur olika vi kan uppfatta en situation. Ibland tycker jag att fler borde prova det…

Alla verkade vara överens om att det viktigaste ändå är att individen får frihet att styra sitt arbete och att hon stöttas av företaget. Det borde nog gälla oavsett om man har starkt varumärke eller inte.

Vill man låta anställda träda fram i rampljuset så kan det lätt uppstå en konflikt och jag tror det viktigaste är att individ och företag har en öppen och tät dialog om situationen. Jag själv har länge haft ett starkt personligt varumärke och har nu en fantastiskt bra relation till min tidigare arbetsgivare – för mig var det egna företaget ett sätt att undkomma en allt knepigare marknadskommunikation (många tror ju att jag varit egen hela tiden).

Det finns nog inga enkla svar, men det är viktigt att dialogen förs, för det blir allt vanligare att individer är mer kända än företagen de jobbar för. Det tog mig till exempel löjligt mycket tid för mig häromdagen att komma på namnet på företaget som Hampus Brynolf jobbar på, och det är inte ett litet företag… eller ta valfritt namn på SSWC och gissa var de jobbar – det får bli en quiz till nästa år.

Karinkomet filmade sessionen…

E-handel (hardcore?)

De digitala rävarna Anton, Björn och Rikard delade generöst med sig av kunskaper och erfarenheter från e-handel och köpbeteenden. Jag älskar förstås att få höra exempel som att Anton säljer mer av de svarta hörlurarna när han frontar de gröna lurarna med bild på webbshoppen Headler. De gröna lurarna är betet (vi vill alla vara lite speciella) men i slutändan är vi tillräckligt speciella om vi tar de svarta och kan säga till vännerna: ”Vet du, de finns i grönt också!”

Jag lunchade ju förresten igår med han som trots allt köpte de gröna lurarna: den alltid lika gröna Richard Gatarski. Tack för lunchen Richard, det får bli en öl snart också.

Att mötas eller inte mötas – hur designar du din möteskultur?

Att få sitta under flaggstången och höra massor av erfarenheter från briljanta människor om hur man kan förbättra mötesprocesser, roller och ansvar var nog ändå min favorit. Kanske för att det passade in så bra, nästan som någon planerat det, med min egen verksamhet och den session jag körde. Emilia Blom ledde gruppsamtalet där alla bidrog; det kändes naturligt, nyfiket och trollbindande – som färgglada fiskar i ett korallrev som tappert kämpar mot samma mål och hojtar smarta tips till varandra. Man måste nog ha varit där…

Jag dröjde mig kvar på det soldränkta klippblocket i samtal med Ulrika och Therese efteråt och vi fann så oerhört mycket gemensamma tankar. För mig var det [highlight]sinnebilden för sswc[/highlight].

Till min glädje fångades ögonblicket av Miriam Olsson på Internet World.

— bilden länkar till Internet Worlds bildspel från Sweden Social Web Camp – se den som ett citat

och Johan Lange filmade sessionen…

Självklart träffar jag Ulrika och Therese snart igen. Fredag om 2 veckor. Can’t wait. Emilia sitter i Malmö men jag är ju där på webbdagarna den 14/9. Kanske hinner vi ses.

Jag själv om kreativa lekar för framgångrika projekt

Mitt mål med framförandet var att alla skulle [highlight]gå därifrån med ett leende[/highlight]. Jag tror jag lyckades. Jag ville poängtera hur komplexitet och överflöd av information får oss att fatta felaktiga beslut. Med några enkla övningar kan vi fokusera våra arbeten och leka fram lösningar på ett sätt som engagerar. Flera av mina övningar utgår från mallar som du kan ladda hem och använda själv.

Foto: Dimitrij Aleshkov

Min favorit, och höjdpunkten, var förstås när [highlight]Klaus fick agera webbläsaren Safari[/highlight]. Genom att tala med webbläsaren kunde vi konstatera att webbformuläret hos Elmia beter sig som en ouppfostrad snorvalp.

Ja, jag försökte filma också men tyvärr klippte kameran på egen hand efter blott 20 minuter… förhoppningsvis kan det ändå bli en liten teaser av det.

[highlight]Jag tänker mycket på alla som kom fram till mig efteråt[/highlight] och även dagarna efter och talade om hur mycket de gillade min session. Jag vill tacka dem så innerligt allihop. Även om jag kan uppfattas vara gammal i gemet så är det återkopplingen och dessa genuina möten som ger mig den energi som driver mig vidare. Och hur erfaren talare man än är så lever man alltid med lite dåligt självförtroende. Och så är jag faktiskt lite blyg. Tusen tusen tack alla ni.

Här är förresten ett av alla fantastiska får som deltagarna ritade!

Andra stunder jag minns

Ärligt talat så trodde jag först att det skulle bli ansträngande med en dag extra camping (jämfört med tidigare år). Men det har varit klockrent. Det fanns mer tid att gå på fler intressanta sessioner, fler nya personer fick utrymme att kläcka idéer till inspirerande sessioner och det fanns mer tid att umgås med alla grymma människor!

Soliga lördagen

Lördagens sol gjorde ju inte saken sämre och den här bilden säger väl allt om den uppsluppenhet och kärlek till samtal och samkväm som rådde. Japp, det här är de upplåsbara fåtöljerna från Hemnettältet. Jag bär vit keps.

Morris Packer räddar draken

Foto: Kent Cederström

Många pratar om Morris Packers digitala självmord vid lägerelden, men Morris Packer för mig är mannen som räddade min drake från en säker död. Jag fick äntligen upp min stora powerkite på lördagen och stod en stund och körde åttor i en härlig havsbris. Morris lockades dit och vi pratade en stund om kitesurfing… plötsligt brast ena linan och draken valde hastigt att störta spikrakt ner i de enorma taggiga björnbärsbuskarna som reste sina extremiteter över sluttningen bakom Veidekke-tältet och [highlight]svalde draken hel[/highlight]. Efter rekogniseringstur hittade vi långa 3-meters järnrör och ägnade en halvtimme åt att försiktigt knuffa draken ur busken och rädda linorna.

Taggiga grenar tog sen ytterligare en halvtimme att nysta loss ur drakens kropp men den lever och kan snart flyga igen.

Morris är de svagas försvarare, han är drakräddaren. Hoppas han ringer så tar jag och draken ut honom på en öl och en flygtur i Hagaparken.

Jag kör fåtölj till bastuflotten

Sista natten med gänget. Inga kameror. Men jag minns det så här och tydligen var det en galen syn. Robin hade inte en chans när jag drog ifrån roddbåten på den uppblåsbara fåtöljen från Hemnettältet.

#sswc i innovationskedjan

Det sägs ju att Sverige ska bli världens mest innovativa land. Påminn mig att skriva mer om det. Jag tror att SSWC har en given plats i den ambitionen.

• På #almedalen debatterar vi vad som är viktigt att förändra, driva och utveckla
• På #sswc hittar vi våra vänner, samarbetspartners, inspirationskällor och nya infallsvinklar
• På #24hbc (24 hour business camp – det finns många varianter av detta runtom i Sverige) blir idéerna verklighet

Det är ett prominent ansvar som jag gärna lägger på Tomas och Kristins axlar. Är det någon som fixar att föra samman och främja skapandedialogen så är det just dessa två lyhörda förändringsmästare. De regerar.

Men kära dagbok, vet du vad det bästa är? Jag hittade ett helt gäng nya fantastiska vänner på SSWC som gör livet lite gladare och världen lite vackrare. Det är jag oerhört tacksam för.

Hmm… och tydligen är det väldigt många som jag är skyldig en öl. Det kan bara vara ett framgångstecken.

[divider_flat]

[box type="download" icon="none"]

Allas upplevelser är helt olika. Det fanns så mycket att välja på och ville man helt undvika elit-diskussionerna så var det inga problem. Så här har andra skrivit om SSWC: (och glöm inte kolla 45-minuters filmen)

[unordered_list style="arrow"]

• Maria Hägglöf: Att vara annorlunda och åka på läger.
• Jonathan Sundqvist: Webbnördar har lösningen till bitar av våra världsproblem
• Oskar Dahlbom: Mitt Sweden Social Web Camp 2011 #sswc
• Maja Larsson: Koka ner, fokusera och välja – SSWC2011 för mig
• Jonas Lejon: Att sätta ord på SSWC 2011
• Mikael Zackrisson: Sluta tjafsa – fixa världen
• Tobias Björkgren: SSWC 2011
• Henrik Löwenhamn: Dagbok från Sweden Social Web Camp
• Johan Silfversten Bergman (SvD): Viktiga och efterlängtade diskussioner
• Emanuel Karlsten: Tre år på #SSWC
• Richard Gatarski: Dom stora idéerna på SSWC 2011
• Erik Laakso: Sweden Social Web Camp ger ringar på vattnet
• Erik & Emilia på Good Old: Två trötta campare
• Jack på Bloggbyrån: Vi måste växa i takt med SSWC
• Jennifer Bark: What happens on #SSWC stays in heart and mind
• David Stark: ENKELHET, OMDÖME OCH GEMENSKAP – MINA TANKAR EFTER SSWC
• Caroline Åslund: Krönika: ”Webbnördar löser världsproblem”
• City Network: Känslan av SSWC
• Fredrik Wass: Journalistikens framtid? – It’s complicated
• Pontus Löf: Rapport från SSWC del 3
• Anna Forsberg: Sweden Social Web Camp – #sswc 2011
• Helen Alfvegren: Mina absolut finaste minnen från #sswc

[/unordered_list]

[/box]

3 alternativ till traditionella medier

De här sätten att tillskansa sig nyheter fungerar självklart, och gärna, i kombination.

1. Direkt från källan.

Vi får via sociala medier, ofta Twitter, tillgång till de människor som befinner sig i nyheternas centrum.

Exempel: Under jordbävningen i Japan kom det periodvis 1 200 twitter-meddelanden i minuten med ämnesordet ”#jpquake”. Ofta länkar dessa vidare till bilder, film och ljudupptagningar som ger ännu större inblick i vad som egentligen händer. Vi kan bevaka men också, om vi vill, ställa frågor till vanliga människor som är på plats.

Fördelar: Realtid, direkt från källan och ingen journalist som mellanhand. När svensk television inte alls bevakar kan vi gå ut och hinna få mer information än journalisterna själva. Samtidigt, när nu t ex Japan inte bevakas i samma utsträckning i traditionella medier så fortsätter medborgarjournalisterna att bevaka.

Nackdelar: Mycket brus, man måste själv filtrera ut vad som är viktigt – vilket ger upphov till tankar om att förbättra vittnesrapporteringen än mer.

Resonemang: För den som är genuint intresserad av ett ämne finns ingen hejd på hur nära man kan komma nyheterna och människorna som figurerar i dem. Men det kan kräva en hel del grävande, lite dialog och framför allt ett tekniskt kunnande kombinerat med erfarenhet av källkritik i hanteringen av kanalerna. När engagemanget hos medborgarna finns, dyker också initiativ som JPquake, Journalist Wall of Shame upp, där boende i områdena kartlägger hur felaktigt internationella medier rapporterar om vad som sker.

[box type="note"]Twitter är en revolution i gräsrotsjournalistik, men det är svårt att hitta rätt grässtrån under en fotbollsmatch.[/box]

Uppdatering av mitt exempel: För 30 sekunder sedan kunde jag via Twitter-sökningen #jpquake läsa att 1 500 tandläkare hjälpt till i identifieringen av de omkomna. Länken går till en text i en traditionell tidning med en digital utgåva: tidskriften Daily Yomiuri. Jag skulle inte hittat dit utan Twitter (dvs andra intresserade människor) och en viktig aspekt är att en japansk tidning alltså indirekt blir en av de tidningar som svenska medier nu konkurrerar med. Det får mig att tänka att engelskspråkiga utgåvor av våra dagstidningar, med fokus på nationella nyheter – är något som skulle intressera resten av världen.

2. Fullständig utlämning av källmaterial

Istället för att bara delar av intervjuer återges i artiklar så lägger vi ut hela inspelade intervjuer och andra källdokument för nedladdning.

Exempel: Regeringskansliet lägger ut ljudfiler från hela DN-intervjun med Reinfeldt när de inte är nöjda med tolkningen av intervjun. I den bästa av världar skulle självklart DN redan ha lagt ut ljudfilerna som komplement till sin artikel, för alla de människor som är tillräckligt begåvade för att bilda sig en egen uppfattning.

Fördelar: Svårare att förvanska eller misstolka intervjuer.

Nackdelar: Tidskrävande för den som ska gå igenom informationen.

Resonemang: Det får gärna, och bör nog, finnas en sammanfattning av omfattande material, men källmaterialet ska självklart läggas ut också. Då ökar incitamentet för journalisten att göra en objektiv sammanfattning av innehållet. Samtidigt måste det finnas möjlighet för alla läsare att kommentera sammanfattningen, för att på så sätt förädla och förbättra sammanfattningen och belysa och debattera eventuella brister i den, eller förstärka dess slutsatser.

3. Företagsexpertis.

Många företag erbjuder idag bloggar eller digitala ”medierum” där de berättar om sig själva och bevakar sina ämnesområden, allt oftare med intresseväckande ämnen och djuplodande analyser. Istället för att en journalist ska läsa bloggen och återge sin tolkning så kan vi läsa källan direkt och föra diskussionen, debatten och kritiken på samma plats.

Exempel 1: Intellectas #twittercensus är ett av många försöka att kartlägga den svenska användningen av Twitter som citerats i åtskilliga medier. Den som ville ligga steget före medierna kunde självklart göra det.

Exempel 2: Trygg-Hansa kommer regelbundet med studier om säkerhet i bilen och nu senast en rapport om hur antalet MC-olyckor har minskat med 20 procent de senaste 4 åren – tidigare läste jag den här typen av nyheter återgivna av en mellanhand, en journalist, i ett begränsat format. Nu kan jag istället läsa nyheterna direkt hos källan, ta del av underlaget till nyheten och även själv prata med källan genom kommentarsmöjligheter. Det känns tryggt.

Fördelar: Kan ofta få tillgång till experter inom specifika ämnesområden istället för att ha en journalist med egna tolkningar som mellanhand.

Nackdelar: Företag talar i eget intresse, vilket endast till viss del balanseras av möjligheter till medborgargranskning i och med kommentarer.

Resonemang: Företag är inte per definition onda, de flesta företag består av vanliga människor med nyttig kunskap som vill påverka. En ökad transparens ger tillgång till flera experter inne på företagen och i förlängningen en ökad vilja att föra en dialog med både allmänhet och kunder. Det ger förutsättningar för bra innehåll och en möjlighet till kunskapsåtervinning för alla parter. Här finns dock ett tydligt behov av en granskning av företagens förehavanden, agenda och motiv. På samma sätt som journalister bör lägga ut hela sina intervjuer så bör också företag lägga ut allt källmaterial. Då kan ofta den neutrala och pålästa person som är mest lämpad att gå igenom källmaterialet göra det, och det är – hör och häpna – inte alltid en journalist.

Fördelar med nya, digitala medier

1. Snabbare (ibland realtid).
2. Ger ökad tillgång till dialog med källorna till nyheterna.
3. Fler format (Bilder, visualiseringar, ljud- och videoupptagningar på plats av vem som helst).
4. Inga redaktionella begränsningar i form och storlek – det finns inget som hindrar publicering av hela intervjuer.
5. Färre begränsningar i vilka nyheter som jag får till mig. Vill jag få mer information om konflikterna i Liberia så kan jag enkelt gå utanför de svenska medierna och vidga mina vyer.
6. Ubiquity (allestädesnärvaro) – jag kan när som helst ta del av nyheterna i digital form, från vilken enhet/dator som helst och är inte beroende av tablåer eller att bära med mig.
7. Vi kan uppdatera samma nyhet allteftersom vi lär oss mer… (vi låter den alltså inte ligga kvar som felaktig).

Nackdelar med nya, digitala medier

1. Svåröverblickbart; svårt att veta var man ska börja eftersom möjligheterna är oändliga.
2. Kan ställa onödigt stora krav på teknisk kompetens.
3. Lättare att bli lurad av illvilliga människor.
4. Studier visar att vi inte tar till oss kunskap lika bra när vi läser på skärm (kan balanseras/kompenseras med tillgång till multimedialt innehåll som ger ökad förståelse, samt läsplattor med bättre upplösning/kontrast).
5. Kräver minst engelska språkkunskaper för att få nyttan av de digitala mediernas globalitet.
6. Pressetiken är inte gemensam för alla som utnämner sig till journalister, framför allt ett problem vid publicering av personuppgifter.

Enligt mig slår fördelarna nackdelarna med råge, eftersom fördelarna förstärker snabbhet, globalitet, transparens, demokrati och en läsarstyrd granskning av källorna. Nackdelarna bemöter vi lättast (även om det sällan är lätt) med utbildning och en ökad förståelse, hos producenterna, för hur människor interagerar med digitalt innehåll.

Filtrering

Läs min text om konversationer som filter.

Den stora majoriteten av människor behöver fortfarande filtrerad information eftersom de på grund av tid, intresse och förmåga väljer bort möjligheten att filtrera på egen hand. Samtidigt har vi fantastiska möjligheter för både assimilering och filtrering av innehåll från miljontals källor. Det vi fastnar i om och om igen är behovet av en teknisk förmåga att åstadkomma dessa filter.

Det finns flera möjliga lösningar på det här:

• Alternativ 1: En vän/konsult med tekniskt kunnande hjälper dig bygga ihop en egen tidning med hjälp av RSS-flöden från källor och ämnen som de själva väljer. Morgontidningen ersätts då med en ”mashup”-tidning som i teorin kan innehålla källor från världens alla hörn. Brist på innehåll har vi som sagt inte — Det är så här jag själv gör idag med hjälp av Flipboard.
• Alternativ 2: Jag fortsätter läsa min morgontidning (oavsett medium) men räknar med att tidningen på ett tydligare sätt ger mig innehåll som är av vikt för just mig, enkla sätt att dela med mig av innehållet samt ingångar till dialog med ämnesexperter och möjlighet att själv fördjupa mig i källmaterial – så som många bloggar och företag gör.
• Alternativ 3: Nya och traditionella medier arbetar mer i symbios, som man redan indirekt har börjat göra. Medborgarreportrarna har kunskapen, ingångarna och är redan på plats. Traditionella journalister använder sedan länge digitala kanaler och medborgarreportrar som källor. Det som traditionella medier behöver bli mycket bättre på för att den här symbiosen skall fungera är dock att tydligare lyfta fram medborgarreportrarna som de riktiga hjältarna, länka till dem och deras material, inte bara hylla dem efter deras död.

Den vanligaste anledningen till att nätokrater och webbentusiaster går i klinch med traditionella journalister är att de traditionella medierna ofta missar att länka till och föra fram de riktiga källorna på ett tydligt sätt. En annan anledning är att traditionella medier inte talar om när de ändrat/uppdaterat en redan publicerad text. Men i slutändan vill alla parter faktiskt samma sak, hoppas jag: att rätt nyhet når fram till allmänheten.

[box type="note"]Det viktigaste paradigmskiftet som tradtionella medier tydligare måste ta till sig är att Internet inte bara är ett nytt digitalt medium, det är ett helt nytt sätt att kommunicera.[/box]

Det är den dialogen och debatten jag vill se mer av: hur traditionella medier kan anpassa sig till nya mänskliga beteenden och hur de kan säkerställa att de ger läsare tillgång till rätt information, till aktuell information och hur de låter läsarna själva bidra för att kvalitetssäkra den processen. Traditionella medier måste ta några kliv framåt, närma sig sina läsare, och uppnå sin digitala potential.

För 13 år sedan bloggade jag om XML, realtidsstatistik från svenska Mimer och Microsofts satsning på trådlös överföring av data för mobiltelefoner. Jag hade bloggat i två år på engelska och var redan hänförd av möjligheterna hos the information superhighway.

Jag visste förstås inte att jag bloggade utan det var då fortfarande dagbok på nätet. Hur som helst var jag internet-frälst och jag åkte bland annat på webbkonferensen Builder.com i New Orleans, arrangerad av CNet, och nätverkade med folk från Lycos, lyssnade på redan guru-etablerade Jakob Nielsen och vann en Palm III. På ett par år blev det för mig uppenbart vad jag ville jobba med: göra den här fantastiska skapelsen internet tillgänglig för alla.

Skärmdump från 1998 tack vare Wayback Machine:

archive.org – Skärmdump, notera sidfoten: mobilanpassad redan då: perfect for palmtop computers! =)

Svängde till svenska

En viktig del i att nå ut med sitt budskap är självklart språket. Att jag 2005 bytte till svenska hängde mycket ihop med en svängning i mitt skrivande där jag gick mot att bli mer personlig och öppen kring mitt privatliv, en följd av att jag blev pappa.

Ganska snart efter att jag bytte till svenska ökade responsen hos mina läsare plötsligt, på ett positivt sätt. Förmodligen en kombination av språkbytet, självutlämnande texter och en större mognad och mottaglighet för mediet.

Men framför allt märkte jag hur jag nådde ut med min passion för internets möjligheter och blev efter ett par år igen mer fokuserad på webbstrategi och besökssiffrorna visade sitt gillande. Idag har axbom.se över 8 000 unika besökare per månad och jag är oerhört ödmjuk inför den återkoppling och uppskattning jag dagligen får.

Är engelska rätt väg?

Nu åker jag snart på konferens igen, denna gång till UXLx i Lissabon där jag bland annat träffar Kristina Halvorson, Don Norman och Stephen Anderson. Inspiration och nätverkande är viktiga drivkrafter för mig och vid dessa tillfällen blir jag därför bekymrat medveten om hur jag inte kan föra dialog med engelsk-talande kollegor via navet i min webbnärvaro: min egen sajt, där jag älskar att tycka till, lära ut och debattera om rätt sätt att lösa digitala designproblem.

Funderingen på att återgå till engelska lyfter samtidigt en mängd följdfrågor hos mig, eftersom jag redan insett att jag inte hinner underhålla två bloggar:

• Tappar jag läsare om jag byter till engelska – är det egentligen positivt att jag delger min kunskap på svenska?
• Ska jag byta helt och abrupt eller kan jag kombinera engelska och svenska på samma blogg?
• Kan jag bibehålla gensvaret jag får eller blir bloggen mer anonym på engelska? Är det bara en egocentrisk jakt på uppmärksamhtet?
• Om jag verkligen når ut med en engelsk blogg, kan det innebära att jag kan bredda mitt nätverk och få mer dialog med de som sätter agendan i branschen?
• Vilka alternativ finns för att åstadkomma det jag nog egentligen vill:
  • Vinna mark utomlands och kunna ta fler internationella uppdrag.
  • Föra en öppen dialog kring användarcentrerad design med större delar av världen och få en chans att påverka mer.

Vissa saker vet jag att jag måste skriva om på svenska: eftersom jag ägnar mycket av min vakna tid åt att fundera kring webbformulär så vet jag till exempel att det finns många specifika utmaningar i den svenska kulturen kring exempelvis personnummer, betalningsalternativ och hur man formulerar instruktioner.

Men jag borde insett långt tidigare att språkfrågan förstås bör dryftas just här. Vad tycker du? Engelska eller svenska?

Rum för lärande? Foto: cliff1066 (Flickr)

Jag blev väldigt berörd av Johan Grafströms inlägg om Emma som hanterade sin dyslexi med att skapa en interaktiv presentation som inlämningsuppgift. Hon valde själv att frångå kravet på text och två sidor (helt fantastiskt modigt bara det!). Historien förtäljer inte hur Emmas lärare hanterade situationen men tydligt är att Emma ånyo möttes av samma sorts förebråelser som de tidigare röda bockarna i kanten – tillrättavisningar som dämpar kreativitet och rättar in barn i de förutbestämda mallarna; mallarna som definierar viktig kunskap för att ”lyckas” i livet och bidra till samhället.

Jag får rysningar och återblickar från boken Du sköna nya värld av Aldous Huxley….

Är det något mina 14 års arbete med digital kommunikation lärt mig så är det att barn måste uppmuntras att göra som Emma, att kommunicera med med bilder, visualiseringar, video. Text är en bråkdel av kommunikation, det har vi alltid vetat. Att en bild säger mer än tusen ord går knappast att tvista om; att vårt kroppspråk, tonfall och blickar innehåller så mycket mer information än orden; att en bra visualisering kan göra att vi förstår något som vi tidigare inte kunnat ta till oss i text – det är som att se världen genom ett genis ögon.

Om du har sett Hans Rosling tala så förstår du. Annars är det obligatoriskt: Se Hans Rosling tala (mindre än 5 minuter).

Det handlar inte om matte och svenska

Och är det något som forskning visar med all önskvärd tydlighet så är det att vi måste frångå de stereotypa föreställningarna om att matematik och språk definierar framgång. Vi måste våga vara annorlunda.

• Det är inte språket det handlar om: det handlar om att göra sig förstådd och interagera med andra människor.
• Det är inte matematiken det handlar om, det handlar om förmåga att förstå och beskriva kvantitet, struktur, rymd och förändring.

Det kan vi göra med så oändligt många fler verktyg än bokstäver och siffror.

Barn som kommer till skolan med erfarenhet av Youtube, handhållna datorer, iPods och mobiltelefoner kan heller inte förväntas sitta i en liten lärosal och prata om dåtid och nutid enligt en standardiserad läroplan som kanske har väldigt lite att göra med livet som eleven känner till det. I nuläget måste barnen söka sin egen utbildning utanför skolan för att upptäcka hur de kan samtala, arbeta och uttrycka sig med interaktiva och digitala verktyg.

Omfamna de digitala verktygen

Jag uppmanar er att prata med era skolor om användning av digitala medier i skolarbeten. Hur bör man förhålla sig och vilka verktyg kan man använda? Och när era barn vill komma igång redan nu med sitt eget självlärande så har jag massor av webbaserade verktyg jag vill tipsa om. Bland andra:

• GoAnimate.com - gör animerade videofilmer
• ToonDo – gör tecknade serier
• Glogster – gör affischer
• TimeToast – gör dina egna tidslinjer
• Planeto – skapa dina egna frågesporter (och delta i andras)
• Pixlr.com – redigera bilder direkt i webbläsaren
• Jaycut – Redigera video direkt i webbläsaren
• Aviary Audio Editor – Skapa och mixa dina egna ljudprojekt
• Jamendo – När du behöver gratis musik till dina projekt
• fler verktyg i min högskolewiki

(och ja, det är svenskar som ligger bakom flera av dessa verktyg)

Det finns så mycket mer att säga men vi börjar här och jag länkar vidare till andra som också behöver höras:

• Sir Ken Robinson, en frontfigur för rörelsen av lärare som vill omdefiniera lärandet.
  • Do Schools Kill Creativity? (6 minuter)
  • Changing Paradigms  (55 minuter)
  • En RSA-animering(!) av Changing Paradigms (11 minuter)
• Matthew Taylor: RSA-animering av föreläsning om 21st Century Enlightenment (11 minuter)
• Jajdo – Kika på Johan Ronnestams nya projekt med interaktiva appar för barn
• TänkOm – en samling smarta människor som vill förändra skolan
• MVG till alla – ett projekt av Micke Gunnarsson

/Per Axbom, kommunikationsvetare och pappa

PS Jag avslutar med ett roligt klipp om Facebook som några av mina högskoleelever i Jönköping satte ihop DS

William Chester Minor. Skulle du lita på ett Wikipedia-inlägg av denne man?

En oerhört värdefull bidragsgivare till Oxford English Dictionary var William Chester Minor som i över 30 års tid arbetade med ordboken; han läste, citerade, definierade och brevväxlade med huvudredaktören James Murray om utmaningarna i lexikografin. Först 1896 när redaktör Murray på eget bevåg sökte upp Minor efter 20 års vänskap blev han varse att Minor var långvarig patient på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare.

Arbetet med Oxford English Dictionary påbörjades 1857 och tog 70 år att fullborda med bidrag från tiotusentals vetenskapsmän och amatörer. Det var unikt i sitt arbetssätt: man skulle läsa igenom hela den engelskspråkiga litteraturen, kartlägga varenda ord, exemplifiera med citat och bland annat utröna när ordet först började användas och när/om det slutade användas.

För att åstadkomma detta föreslogs något helt nytt och svårsmält för den tiden: man skulle värva en enorm stab med troligen hundratals oavlönade privatforskare som arbetade frivilligt. Det blev sedermera, som sagt, tiotusentals.

Känns det igen?

Klassisk debatt om gratis innehåll på internet missar målet

Nyligen blossade en liten debatt ånyo upp om tillförlitligheten i verk som Wikipedia. Om vem som helst får bidra, hur kan vi då lita på innehållet? Det började med en Expressen-artikel av Adam Svanell som leker lite ovetenskapligt med att lägga in en felaktig artikel om sig själv för att se om någon ändrar den, kommenterad av Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige som citeras i artikeln och tycker den innehåller felaktigheter, som en semesteråtervänd Adam Svanell svarar på i sin blogg. En del av debatten hamnade också i Jardenbergs kommentarer och signaturen Magnus tillför en hel del matnyttigt hos Mattias Boström.

Diskursen är vanlig på nätet: mellan å ena sidan skeptikerna till att informationen kan vara tillförlitlig om den är öppen för alla att ändra (även galningar) och å andra sidan de som lever i den nya tidens digitala anda och känner sig missförstådda på gränsen till förolämpade och går i försvar med att informationen visst är tillförlitlig och pekar på undersökningar som påvisar detta.

Kära kritiker: Hitta felen istället för att skapa dem!

Försvarstaktiken är enligt mig tokig eftersom den ger sig in i meningsutbytet på kritikerns villkor. Huruvida informationen är 100% tillförlitlig i alla lägen bör vi kunna lägga bakom oss vid det här laget. (edit: Jag anser alltså att det inte finns någon informationskälla alls som är 100% tillförlitlig) Rimligare vore ju om vi bad kritikerna att i stället för att lättjefullt föra in fel och skadeglatt luta sig tillbaka; aktivt gå ut och leta galenskaper och göra en lista över de fel de hittar!  Men det är så uppenbart svårt och alltså inte värt mödan.

Jag anser det långt mer intressant att diskutera vad som är nyckeln till en demokratisk och transparent informationshantering där information hela tiden förädlas och förbättras och det också är synligt för alla hur den förändras. Wikipedia torde vara närmare den nyckeln än något annat idag existerande referensverk eller mediehus.

Illustration ur boken Professorn och galningen av Simon Winchester

Medinflytande skapar engagemang från oväntat håll

Arbetet med Oxford English Dictionary började hos Filologiska sällskapet (Philological society). Domprosten Richard Chenevix Trench föreläste 1857 i London Library om hur tillkomsten av alla ordböcker fram till dess brast på många punkter. Hans resonemang löd att en ordbok måste spegla det språk som faktiskt används i dagligt bruk och absolut inte vara någon mästrande manual för hur man bör eller måste använda språket (så som fransmännen gjorde).

Trench:s förslag att bjuda in frivilliga från allmänheten för att skapa en ny ordbok, folkets ordbok, togs väl emot.

Engelsmännen var vid tiden inte kända för sin organisatoriska förmåga och ogillade starkt de regler, konventioner och diktaturer som blossade upp i övriga Europa. Det fanns en demokratiskt charm i hela tänket som tilltalade alla, även om deras excentriska hållning också innebar en trög start för projektet. Det tog närmare 22 år innan man kom igång på allvar och faktiskt hade förstått vilket omfattande arbete det innebar.

När James Murray fick ansvaret för Oxford English Dictionary 1879 byggde han ett skjul av korrugerad plåt invid internatskolan Mill Hill i London och bedrev sitt arbete därifrån. Han skrev en vädjan på åtta sidor till den engelsktalande och engelskläsande allmänheten i Storbritannien, Amerika och brittiska kolonierna om hjälp med att fullborda arbetet med att läsa och göra utdrag ur böcker.

Även galningar hör dina rop på hjälp

Denna vädjan distribuerades via tidningar och tidskrifter som återgav valda delar, och tidigt 1880-tal nådde budskapet avdelning 2 på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare i Crowthorne i Berkshire. Bokslukaren William Chester Minor längtade efter något nyttigt att fylla sin tid med och visade sig vara mer än lämplig för uppgiften.

I en toppstyrd organisation hade tidigare militärkirurgen W.C. Minor, dömd för mord och förmodad sinnessvag, aldrig fått chansen att bidra på något sätt. I ett öppet, icke-fördomsfullt klimat blev han under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal en av de viktigaste bidragslämnarna till det ofantliga storverket Oxford English Dictionary på 12 band och 414 825 definitioner som fullbordades på nyårsafton 1927.

Det tog 70 år för Filologiska sällskapet att åstadkomma det Wikipedia sedermera gjorde på två år (om vi räknar informationsmängd; verken är dock inte riktigt jämförbara). Men de demokratiska principerna som gällde var mer lika än man kan tro, även om Murray med flera självklart hade underredaktörer som granskade materialet innan publicering. Skillnaden för Wikipedia visade sig vara ett globalt datornätverk och möjligheten till kontinuerlig granskning av alla. Idag är Wikipedia den mest omfattande encyklopedin i världen.

7 sätt som Wikipedia förändrar spelplanen

1. Artiklar länkar direkt till källor – du kan nästan alltid läsa mer och förkovra dig
2. Fel rättas där felen finns, inte någon annanstans
3. Det går att direkt ifrågasätta och/eller förslå ändringar
4. Du ser hur många olika människor som bidragit till artikeln, hur ofta och när den senast var uppdaterad
5. Realtidsuppdateringar vid katastrofer gör verket till en källa för realtidshistoria (alltså: nyheter)
6. Man använder en Creative Commons-licens för innehållet vilket innebär att det är fritt att sprida, kopiera och bygga vidare på!
7. Även galningar får bidra; alla människor anses ha värdefulla kunskaper och förmågor

Det finns säkert många fler spännande egenskaper att ta upp men det bör inte gå någon förbi att digitaliseringen, i unison med demokratiska principer som att man bjuder in allmänheten till både bidrag och granskning, möjliggör ett långt mer användbart referensverk.

Historik-sidan för Adam Svanells inlägg i svenska Wikipedia

Wikipedias svaga punkt är dess teknokratiska gränssnitt

Wikipedias största svaghet idag är inte dess transparens och öppenhet utan snarare dess gränssnitt – hur vanliga människor utan mångårig wiki-passion förväntas interagera med Wikipedia för att låsa upp dess magiska förmågor.

Det är när man verkligen förstår Wikipedias förmåga som man förstår dess otroliga värdeskapande roll. Om fler ges möjlighet att förstå kommer också fler anamma detta nya sätt att arbeta med information, till nytta för oss alla.

Jag kan länge och väl förklara teorin bakom wikin:s styrka: att rulla tillbaka versioner, läsa kommentarshistoriken och se skillnader mellan versioner; men när universitetsutbildade affärsstrateger klickar på history-länken och inte förstår vad de tittar på eller hur de ska använda informationen på sidan så har vi ett problem.

Jag avslutar alltså med en önskan och vädjan om att förändra verktyget Mediawikis redigerings- och historikgränssnitt för att fler människor ska förstå och ha nytta av wikins storhet. I nuläget är gränssnittet övermäktigt och Wikipedia är och förblir entusiasternas, eller galningarnas, borg att försvara till dess att Wikipedia anammar en mer mänsklig attityd även i sin interaktionsdesign.

—

Referenser:

• Jag rekommenderar varmt boken The Professor and the Madman: A Tale of Murder, Insanity, and the Making of the Oxford English Dictionary, av Simon Winchester. Finns även i svensk översättning av Margareta Eklöf.
• För dig som vill läsa mer om Wikipedia finns till exempel boken Wikinomics, som också ger inblick i helt nya sätt att arbeta med digitala medier.

Den som läst Malcolm Gladwell’s Outliers är bekant med teorin att barn till låginkomsttagare tappar i läskunskap under sommarmånaderna — i jämförelse med sina jämnåriga kamrater som under semestern har större tillgång till böcker och serietidningar, och som också av sina föräldrar uppmuntras till läsning i högre utsträckning. Men de barnen ökar sällan heller i läsförmåga, men bibehåller under sommaren i alla fall den nivå de hade i maj.

Under fem somrar tappar barn 18 månaders inlärning

Fenomenet är väldokumenterat i USA men sällan uppmärksammat i Sverige. Mellan årskurserna 1 till 6 så är det potentiella sammanräknade prestationgapet så stort som 1½ års utveckling som förloras bara under sommarmånaderna. (Cooper, Nye, Charlton, Lindsay, & Greathouse, 1996).

Jag illustrerar de de olika undersökningarnas resultat i följande diagram:

Ur det här kan vi naturligtvis dra många olika slutsatser kring vilka åtgärder som är lämpliga för att motverka det stora tappet hos barn till låginkomstföräldrar.

• Vi skulle kunna påstå att stora delar av västvärlden har alltför lång sommarsemester, med resultatet inte bara att många barn tappar i kunskap, men det är också en period när inga barn ökar sina kunskapsnivåer. Frågan är varför vi väljer en lång sammanhängande sommarferie framför fler korta lov under hela året, som förmodligen skulle resultera i ökad läs- och skrivförmåga hos alla barn, och även minska kunskapsgapet mellan barnen.
• Folkpartiets mantra är att svenska språket kommer först, och sedan kommer resten komma av sig självt. Självklart är språket viktigt, men om man som jag bott utomlands under i stort sett hela sin barndom, så vet man också att barn lär sig nya språk väldigt snabbt (2-3 månader med rätt integration). Det är inte där problemet sitter. Problemet handlar om att ge alla barn samma möjligheter till inlärning året runt: och det är exakt vad den långa svenska sommarledigheten motverkar.
• Att föräldrar med låg inkomst inte i samma utsträckning uppmuntrar sina barn till läsning kan ha många olika orsaker, och tillgången till böcker och tidningar påverkar självklart. Men det är också oerhört viktigt att inse att det här inte betyder att barnen ägnar sig åt oviktiga saker. Läs- och skrivförmåga är ett sätt att värdera begåvning och talang, men självklart inte det enda — vilket görs tydligt i föreläsningen nedan.

Mer stöd till vissa elever kan stjälpa i stället för hjälpa

Medan det hörs röster om mer stöd till ”vissa” elever så är det sällan baserat på annat än symptomet att många barn inte har tillräckliga kunskapsnivåer för behörighet till gymnasiet. Men de direkta orsakerna till det här kunskapsgapet nämns sällan (annat än som en dåligt förd politik) och därför är det svårt att förstå vilka åtgärder man egentligen menar och på vilket sätt de skulle hjälpa.

Jag ser nämligen stora risker med att punktmarkera vissa elever och ge dem stödundervisning som en lösning på ”problemet”:

• Stödundervisningen riskerar att hela tiden fokusera på att ta barnen från en lägre läs- och skrivnivå till en som ligger i linje med årskursens förväntningar. Stödundervisningen kommer nämligen alltså alltid i sig ligga på en lägre nivå, och det är svårt att se hur man väl tar sig ur stödundervisning när man väl hamnat där. (Undantaget skulle vara om all stödundervisning ges som komplement under lördagar och söndagar, och inte under normal skoltid.)
• Stödundervisningen i sig understryker för alla att barnen är annorlunda och ”lite sämre” vilket gör att de själva identiferar sig med och lever upp till sin stämpel som lågpresterande elever, och då helt enkelt känner att de inte behöver försöka lika mycket. (Även föräldrar och lärare kommer att se annorlunda på eleverna.)

Det bästa stödet vi kan ge våra barn för att förbättra deras kunskaper i svenska och matte är egentligen alltså att förkorta sommarledigheten. Men…

Kunskap är inte bara matte och svenska

Till slut vill jag också poängtera att vi inte måste stirra oss blinda på matematik- och språkkunskaper för att bedöma framgång och förmåga att nå framgång. Vi måste bli duktigare på att se individuella förmågor och uppmuntra dessa förmågor; inte hela tiden forcera kunskap för teorins skull.

Och med det vill jag uppmana alla föräldrar med skolbarn att se följande föreläsning och verkligen ta till sig budskapet som Cameron Herold vill förmedla i Låt oss uppfostra barn till att vara entreprenörer:

Ha en underbar sommar! Ut och lär er om livet!