SR erbjuder alltså i detta formulär alternativen:

• Kvinna
• Man
• Vill inte definiera

I onsdags kom jag hem efter två timmars pingisträning med sönerna till ett hjärtskärande kaos. Varenda låda och skåpdörr var utdragen eller stod öppen och kläder, pinaler och prylar låg spridda i alla rum. I vardagsrummet stod fönstret mot balkongen på vid gavel, uppbrutet med en kofot.

Konsten att anklaga sig själv

Jag tror det är tusentals frågor som passerar pannbloben inom sekunder från den skräckfyllda insikten om inbrott, som i sig tar förvånansvärt lång tid att komma till — den första synen i hallen avfärdade jag skrattande: ”Vad slarvig mamma har varit!” fast jag egentligen visste att hon inte varit hemma…

Några av tankarna: — Är någon kvar här inne? — Är det ett skämt? – Vad är borta? — Vad är sönder? — Hur skyddar jag mina barn? Vad kan jag säga till dem? Vad har egentligen hänt här? Hur såg de ut? Jävla idioter! Helvetes jävla skit! Fan, fan, fan. Jaha, datorerna är borta, men vafan, är det verkligen alla rum de hunnit vara inne i? Varför släckte jag när vi gick? Varför kunde jag inte skydda mig? Varför satte jag inte upp kameror? Varför är jag så dum! Skit skit skit!! Är alla kort borta? Åh, vilken jubelidiot jag är!

Som brottsdrabbad landar man fruktansvärt snabbt i att beskylla sig själv för att ha gjort något fel. Och när man senare läser polisens papper: ”Tillfället gör tjuven” så är det ju som en bekräftelse på denna tanke: jag lät alltså tillfället uppstå. Men kom ihåg att det aldrig är ditt fel. Aldrig.

Stölden är inte brottet

Och det är inte prylarna som är borta som är det egentliga brottet, det förstår jag snabbt. Grov stöld nedtecknas enkelt i en polisrapport, men det psykiska våld som jag utsatts för kommer aldrig någon åtalas för. Sömnlöshet, överkänslighet för ljud, att se hur barnen brottas med sina känslor när de inte vill sova i sina sängar och inte vågar röra sig fritt i sitt eget hem. Och även det jag just nu hatar mest hos mig själv: misstänksamhet mot helt oskyldiga människor.

Jag ska säga att de fyra poliser jag träffat hittills kring detta har varit oerhört duktiga på att prata om de känslor som kan uppstå, barnen, gett oss adresser till brottsofferjourer, med mera. Men den emotionella skadegörelsen har ingen straffsats. Känslorna är verkliga, det är till och med väldigt känt och dokumenterat hur brotten påverkar människor psykiskt, men det är inte en del av brottsrubriceringen.

Skapa insikt hos gärningspersonerna

Jag vill se inbrottstjuvar höra att de döms för att ha skadat människor, inte för att de stal. En dator hit eller dit skapar få ångerkänslor — ”det där får de ju ut på försäkringen”. Jag skulle vilja att fler döms för det som är det egentliga brottet, det som påverkar mest: den kränkning som människor utsatts för. Det som barnen just nu genomlider. Den påfrestning som gör det svårt att sätta nyckeln i låset när man kommer hem. När barnen inte vill vara ensamma hemma längre, eller gå själva hem från skolan.

Men jag ämnar lyda mitt råd. Jag tänker absolut inte vara rädd. Jag tar bestämt tillbaka de delar av mig och min familj som de stal. Men det skulle sitta fint med lite skönhet nu, eller vad säger du livet?

Gått Nytt År önskar Axbom Innovation. En del av det kommer vara briljant, en del av det kommer vara eländigt. Var inte rädd.

Nu kör vi!

Kom ihåg: Tid som du med nöje slösar bort är inte bortslösad tid!

Pecha Kucha är ett föreläsningsformat där man talar i exakt 6 minuter och 40 sekunder kring 20 bilder. Dessa bilder växlas automatiserat var 20:e sekund. När en talare är klar är det strax dags för nästa och alltså inte tid för frågor emellan. Det var en utmaning som hette duga och direkt dök just rim-formatet upp i mitt huvud, också för att det närmar sig jul.

Metodik och appar

Bilderna ritade jag ihop på iPaden söndagen innan, med iDraw och en Griffin-penna, och hela dagen på torsdagen satt jag och försökte få ihop en vers som passade till dessa bilder. Sjukt roligt och väldigt stressande.

När det sedan var dags på scen upptäckte jag till min förfäran att jag inte tajmat så bra utan jag fick hoppa över flera stycken under gång för att ha möjlighet att avsluta på den sista bilden. För att läsa versen på paddan använde jag Teleprompt+ som hämtade dikten direkt från Google Docs där jag skrivit den. Jag hade lite hjälp av synonymer.se och rimlexikon.com också.

Här kommer nu filmen med min insats och jag publicerar versen i sin helhet nedan. Fantastiska WestreamU filmade allt (alla filmer).

Ett ofantligt långt Pecha Kucha-rim för 20 slides:

1.
Hej, jag heter Per
Kul att vara här.
Vad mycket vi lär!

Kanske någon har listat ut vad jag är på väg att göra?
Vill ni höra?

Jag vill berätta, mina nära och kära
om det faktum att apokalypsen är nära..

2.
Vi har en sjukdom, en epidemi, en farsot
den bryter ut överallt, ett faktiskt zombiehot

Alla meningslösa möten är bara symptomen
Att ingen höjer rösten är ett oroväckande omen

Varför man är där, vad man ska bidra med och vilka mål möten har
Enkla frågor.. som borde ha svar

Varför skriker vi inte var och varenda dag:
Nu får det vara slut på detta blah blah blah

3.
Det drabbar mig på värsta sätt
Alla har fel när de tror de har rätt

Aktiviteter utförs på ren slentrian
Ingen vågar säga: men jösses, vad fan?

Om vi inte vet vad vi ska uppnå
Hur kan vi då köra på och på och på

Livet är inte en lista som bockas av
men ändå är det detta våra företag lockas av

4.
Och jag blir heligt förbannad åt en mänsklig resistens:
När vi blir rädda för att ge makt åt de som ger oss vår existens

De som betalar oss och våra löner
ska alltså uteslutas helt ur våra böner

De ska ge oss pengar men inte synas, höras eller spela i vårt lag
hur fick denna människosyn ett sånt fäste i våra företag?

5.
Och de som tror sig lyssna gör det helt fel
Sätter upp system som om det vore ett spel

Jaha, 27% glada och 23% sura
vem i helvete försöker vi lura?

Relationer med människor är inte matematik
I så fall vore mattebråk ren polemik

Ta bort kasperdockan från handen
så kanske fler kan dra huvudet ur sanden

6.
Nu kan vi nå så många på så enkla sätt,
ändå vägrar företagen göra det rätt

Man bygger nya murar i digital form
Den mänskliga kostnaden blir enorm

Kunderna ska inte bara betala vår lön till slut
De ska dessutom göra våra jobb och se glada ut

Om vi fortsätter förstärka dessa murar…
är det inte hela mänskligheten vi lurar?

7.
Och i den sanna andan av blah blah blah
lägger vi fokus på något helt annat än det människor vill ha

Vi spyr ut länkar, knappar och ord
Går det fel är det på någon annans bord

Dagens sanning, jag ljuger inte nu
åt en kund byggde jag en far åt helvete meny

Där kunde jag stoppa allt blaha blaha
Kunden har inte fattat vad som hände än ida’

8.
Symptomen är ibland extraordinära
Ta en titt på webben när julen kommer nära

Stress i all ära men hos zombies krymper hjärnan
På företag är minsta möjliga motstånd hela kärnan

Fallande snöflingor på webben blir en sport
samtidigt som formulären floppar och kollrar bort

— Kram och god jul alla kunder som sitter i kö,
vår kundtjänst suger men titta på vår snö!

9.
Det här att kopiera andra kommer igen
Vi gör som Google så blir allt bra sen

Vad det betyder fattar ingen alls
För att rädda skinnet drar alla en vals

Vi hade inte resurser, kompetens eller så:
för då kunde vi ha varit nästa Amazon…

Avsaknad av sunt förnuft vill inte zombies erkänna
Copy paste funkar för dem dagarna i ända

10.
Vanligast är förstås att helt ignorera sunt förnuft
Man stänger in sig i ett mötesrum med dålig luft

Där finns ingen som vågar ifrågasätta
Alla problem blev plötsligt väldigt lätta

Bara vi bockar av vår lilla lista
finns väl inget mer att drista:

workshop, agilt, responsive design, testa, lansera
hmm, varför gick det fel, glömde vi googlifiera?

11.
Nu till allas vårt ansvar mina vänner
varenda kotte som jag känner

Vi måste börja med rätt fråga, resonera
vi måste lösa gemensamma problem, inte flera

Essensen är enkel och uppenbar
Om vi löser olika problem får vi inga svar

Klarar du att slåss för att komma överens
så dödar vi några zombies med ens

12.
Fråga härnäst var lösningen är, inte vad
Innan du ritar måste du börja med tomt blad

Alla tvingas förstå att det här är en färd
Inte en helt sluten värld

Vi ska komma fram till slut, till en riktig plats,
men det är människor vi möter där, inte en byggsats

Var är lösningen när vi kommer fram, rent konkret
Var finns lösningen i människors liv, i deras verklighet.

13.
Om någon ska med så är det vitala
Att allas roller är centrala

Uppgifter ska inte delas
det får inte skyllas på eller velas

Ägna tid åt att reda ut vem som ansvarar för vad
Alla vill ha det så, ha sitt ansvar och då med högsta grad

Då riskerar vi inte att bli brända,
av perifera människor som säger blah blah blah dagarna i ända

14.
Alla har sin egen idé om hur allt ska gå till
Det brottas med allt som man tror och allt som man vill

Självklart agilt skriker alla idag
Blah blah blah säger jag

Det enda vi vet är att allting ändras över tid,
allting missförstås och betyder olika från individ till individ

Det viktigaste för vårt fordon är en sund förståelse för:
att det vi gör här gör vi tillsammans med dem utanför

Agilt eller annan perversion?
Jag säger: gör det med passion!

15.
Det finns självklart mycket att packa i vårt bagage
Men allt vi packar kan också leda till sabotage

Verktyg som redan finns i vår arsenal
Ger oss en bild av lösningar som redan finns i tjogtal

Befintliga lösningar är lätta att kopiera
men ger oss inget utrymme att innovera

Bagaget kanske ger oss en bra resurs
men det är resan, möten och utmaningar som ska styra vår kurs

16.
På samma sätt får inte gamla rapporter och historik
styra alla våra vägval, funktioner och logik

En resa är mer än ett svar på en teori
En resa är hela världen vi bor i.

Och resan pågår även när du själv är klar
Människor stannar inte upp för att du hittat på ett svar.

Rätt väg är du på när du är ute i verkligheten och ser
en av dina kunder som skrattar, sjunger och ler

17.
Alla har varit på resa förut någon gång
så alla borde veta hur man styr upp en sån

Det finns många kompromisser, och viljor som kommer i kläm
men vi planerar resan innan vi åker, för att komma både fram och hem

Om alla vet vart vi är på väg, och åker med öppna sinnen
Så får vi också på vägen goda råd och oväntade minnen

Så här kan vi börja bekämpa allt blah blah blah
För svårare att förstå än en resa behöver det inte va’

18.
Men resan är det häftiga eller hur?
Förseningar, smågnabb och en och annan åskskur!

Vi hittar små guldkorn när vi frågar om vägen
Får ny information och tar nya beslut i nya lägen

Resan är aldrig linjär, det är där många går bet,
Vi måste vara beredda på allt, och hantera det

Det gör vi inte med gamla mallar eller genom att kopiera
Det gör vi med en stabil grund som låter oss improvisera

19.
Vänner, vi kan inte låta epidemin löpa linan ut
det kommer bli, för oss alla, ett bittert slut

Av många uppenbara omänskliga orsaker
Kan det här bli en regelrätt zombie-massaker

Vi är många som låtit irritationen växa
Och slutar det inte kommer de få lära sig sin läxa

Redan nu är jag rätt så kapabel
att slakta zombies med min ljussabel.

20.
Så jag uppmanar er alla att till nyåret lova:
Att vi ger mänskligheten en välförtjänt gåva

När ni står där i långklänning och frack
Skrik ut över husen som till attack

Jag lovar bekämpa allt meningslöst snack
Lite mindre jävla BLAH BLAH BLAH.

Tack.

Bonus!

I min jakt på en iPhone-app för att kunna se upplöpt tid hittade jag en fantastisk talar-timer som jag kunde lägga in Pecha Kucha-formatet i. Det går också att exportera talarformat så om du vill ha det av mig är det bara att höra av sig. Appen heter Timer with Sections.

Stort tack till alla inblandade och extra tack till Ronnestam, Gatarski (WestreamU) och Erkstam.

För drygt en vecka sedan skrev jag ett gästinlägg här på axbom.se. Jag skrev om dagen när mina morgontidningar inte låg i brevlådan och vilken stor upplevd skillnad det var mellan Dagens Nyheters och Dagens Industris kundtjänst. Det tog 28 gånger längre tid för DN att svara. DI kompenserade med två tidningar istället för DN:s en. Och framför allt: DN verkade inte vilja ha kontakt med mig. Sedan svarade Thérese från DN i kommentarstråden och det kändes lite bättre.

Jag tänkte det som en enstaka artikel men nu är jag här igen. Och jag har Dagens Nyheter, DN, med mig. Om det varit på Facebook så hade jag beskrivit vår relation som ”It’s complicated”.

I lördags hände det igen. Ingen DN i brevlådan. Jag som gått upp extra tidigt för att läsa tidningen innan ungarna vaknat. Jag tror att prenumeration gått ut, läser prassel-DI och olika nyhetssajter på läsplattan. På söndagen är DN åter och jag inser att prenumerationen ska nog sträcka sig någon vecka till.

Dags att reklamera! Förra gången försökte jag anmäla den uteblivna tidningen via mejl. Det var fel sätt tyckte DN. Istället använde jag ett enkelt kontaktformulär. Antagligen tycker DN att formuläret är för simpelt så de rekommenderar att jag använder ett självservicesystem. Förra gången duckade jag inför självservicesystemet. Nu vill jag prova.

Jag letar reda på mitt kundnummer och fyller i det. Jag tänker att då kan ju knappast mitt förnamn och efternamn behövas, men det gör de.  Då drabbas jag av ett tillfälligt fel en bit in i processen. Ett tilfälligt fel som pågår när jag prövar igen lite senare. Jag resignerar och tänker att ”jag tar det där i morgon”.

Dagens Nyheters kundtjänst på webben har tillfälligt fel på sitt kundtjänstsystem när jag ska reklamera utebliven tidning.

Måndagen och tisdagen fylldes snabbt av jobb och en förkyld dotter som var hemma från förskolan.

Om Försäkringskassan läser detta så vill jag klarlägga att dottern var med mig på jobbet och att jag inte anmält ”tillfällig föräldrapenning”. Inga skattepengar slösades.

På onsdagen tar jag tag i den där reklamationen till DN. Nu ska jag göra rätt och använda självservicessystemet.

Dagens nyheters självservicefunktion hittar inte mig. Konstigt.

Det första som händer är att mitt kundnummer och namn inte matchar varandra. Jag är rätt så säker på mitt namn och blir därför osäker på kundnumret.  Om det inte varit för att jag nu är nyfiken på självservicesystemet så hade jag ringt DN:s kundtjänst.

Dags att leta fram prenumerationsfakturan.

Min faktura från Dagens Nyheter, framgrävd från arkivet.

Jo, det är rätt kundnummer. Jag provar med fakturanummer och prenumerationsnummer också. Funkar inte heller.

Dagens Nyheter gillar inte när jag försöker skriva in mitt prenumerationsnummer istället för kundnumret. Inga nollor i början!

Jag ser en länk: Glömt ditt kundnummer? – Maila mig. Där har vi lösningen. DN har ju min mejladress och med hjälp av den så kan de ju se vilket kundnummer jag har. Om de inte fått den tidigare så fick de ju den när jag reklamerade förra gången.

Min mejladress finns inte hos Dagens Nyheter. Jag förstår inte hur jag ska få Dagens Nyheter att känna till den.

Men, nähä. Lång näsa. Någon sådan mejladress finns inte i registret.

Dags för seriös felsökning. Tre fält med tillsammans 24 tecken ska skrivas in exakt rätt. Jag motläser med mig själv. Lite blind är jag och det är först när jag räknar till 23 tecken på pappersfakturan som jag ser att DN stavar mitt namn på ett annat sätt än jag. Ett ”t” i Pettersson.

Sesam öppna dig! Nu är jag inne. Utan att angett något lösenord men efter att ha rotat reda på pappersfakturan i en kasse med de två senaste årens räkningar och kvitton. Tänk om jag fått fakturan som mejl, då hade jag kunnat hitta den på några sekunder i min gmail-mejl (konstigt ord).

Nästan framme vid resans mål, reklamationen, ser jag att jag bara kan reklamera två dagar bakåt i tiden. Jag tänker ”lite kreativ får jag väl vara”, kryssar medvetet i måndag istället för lördag och tänker att jag skriver en förklaring i fritextrutan i det tredje och sista steget. Det är bara det att det inte finns något fritextfält.

Det går att reklamera två dagar bakåt på DN:s kundtjänstwebb.

Jag vågar inte skicka iväg reklamationen med fel datum. Tänk om utdelaren på måndagen får en prick i protokollet, inte får medalj för prickfri utdelning i trettio år. En prick som lördagsutdelaren skulle behöva. Ett tillfälle att tänka över sitt liv. Jag vet inte om tidningsutdelare för medalj för prickfri utdelning men jag hade en granne som fick guldmedalj av kungen för prickfri mjölkleverans.

Jag resignerar. Jag vill inte ringa DN:s kundtjänst. Jag vill inte berätta om mina problem,  att jag inte kan reklamera på datan. Jag använder DN:s enkla kontaktformulär som antagligen skapar merjobb på kundtjänstkontoret. Det första som händer är att jag blir tillsagd att jag kan lösa mina prenumerationsärenden på webben.

Dagens Nyheters enkla kundtjänstformulär vill att jag ska använda ett mer avancerat formulär som jag redan misslyckats med.

Jag tänker att jag kan besöka DN:s depeschkontor istället och googlar efter det. Det verkar inte finnas kvar. Låg det inte på Slöjdgatan?

Jag fyller i det enkla formuläret och hoppas nästan att det tar extra mycket arbetstid för kundtjänsten jämfört med självservicefunktionen. En liten hämnd.

Jag går tillbaka till självservicefunktionen för att kolla när prenumerationen tar slut. Hittar inte det. Jag tänker att jag kan ju i alla fall skriva in min mejladress, så att den finns där om jag inte hittar mitt kundnummer eller om jag glömmer bort hur DN stavar mitt namn.

När jag väljer bort reklamutskick från Dagens Nyheter så vill inte de skicka mig prenumerationsrelaterad information heller.

Jag klickar bort att jag vill ha ”erbjudanden och information … om tjänster, produkter, tävlingar, samarbeten och events”. Nu får jag upp ett popupfönster som ifrågasätter: ”Är du säker på att du vill ändra inställningen så att DN inte får skicka e-post? Du kan i så fall inte få e-post med information om DN och din prenumeration.”

Kära Dagens Nyheter, kan vi inte hålla kontakten kring den där tidningen som ni gör och som jag prenumererar på? Att vi håller det på den nivån att jag betalar, ni skickar hem tidningen och om något av det klickar så hör vi av oss till varandra? Du behöver väl inte göra slut på nätet i alla fall?

Stefan Pettersson (@brstefanp) är tidigare kollega till Per Axbom och gästbloggare på Axbom.se. Stefan jobbar med användbarhet, sökbarhet och projektledning i egna konsultbolaget Lumano och utvecklar evenemangskalendern Allom.

PS Det där sista formuläret, när jag berättade vilken mejladress jag har och DN gjorde slut, det har inte laddats klart efter en två timmar. Ska jag ta det som ett ”kanske”? DS

Jag trixade ihop en latte och satte mig själv i soffan för att reda ut vad jag egentligen borde svara på alla frågor jag fått senaste tiden.

Så Per, eller Pelle som du ju kallas ibland, nu har det gått mer än ett år sedan du startade Axbom Innovation AB, hur känns det?

Det känns riktigt, riktigt bra. Det känns fortfarande som helt rätt beslut för mig, det var tajmat med att jag redan hunnit bygga upp mitt varumärke och tiden jag ägnat åt försäljning sedan start är i det närmaste obefintlig.

Hur har det gått?

När jag sammanställde alla kunder som anlitat mig sedan augusti 2010 så kom jag upp i 20 stycken! Jag har jobbat med allt från rekryteringshjälp till interaktionsdesign av bilförsäljningssystem och strategi-workshops på ledningsnivå. Min bredd har alltid varit min styrka och jag älskar att jag får chansen att utnyttja den. Lägg därtill en hel hoper föreläsningar och utbildningstillfällen så får jag verkligen leva ut min dröm om att vara lärare också.

Jag satte faktiskt ihop en så’n där klassisk, hör och häpna, företagspresentation med logotyper! Det var först då jag insåg hur många som anlitat mig under det första verksamhetsåret.

Vad är roligast?

Roligast är när jag får kommentarer som

Häromdagen fick jag faktiskt ett spontant mejl från en person som bara ville tala om att hon följt mig och min blogg under flera år och använde sig mycket av det jag skriver. Det känns sååå häftigt varje gång det händer.

Sedan är det förstås kul att åka på internationella konferenser, driva en podcast bara för att det är självutvecklande och omge mig med likasinnade och sprudlande förändringsbejakare på evenemang som Sweden Social Web Camp. Nästa år blir det Almedalen för mig också — faktiskt som ett uppdrag.

Du nämnde dina mallar, får prenumeranterna en mall även i detta nyhetsbrev?

Självklart. Jag jobbar med en ny modell för upplevelsedesign i ett utkast till en ny bok. Den modellen använde jag i min senaste föreläsning på Berghs School of Communication. Lite kort går den ut på några ledord som hjälper till att kartlägga en kundresa så att man inte glömmer bort att en digital tjänst måste vara mer än bara användbar: ACE your website AWE your customers. Liksom mina andra mallar är den gratis att ladda ner men kanske måste man prata med mig för att få lite vägledning i tillämpning:

En bok? Hur hinner du med allt?

Tja, det går inte fort med boken, men det går desto långsammare, heh heh, den har jag ju pratat om i ett par år. Jag vet inte – jag har alltid haft tusen idéer och lika många bollar i luften och jag har ju min hobby som jobb så drivkraften sinar liksom aldrig.

Vad kul att det går så bra. Men någon baksida måste det ju finnas? Vad är jobbigast?

Jag kan komma på två saker:

1. Först och främst administrationen. Med min backspegelskunskap borde  jag nog anlitat en bokföringstjänst mycket tidigare. Nu kommer jag snarare lämna ifrån mig allt fler uppgifter för att kunna fokusera ännu mer på mina kunder och uppdrag.
2. Det andra är att jag är en person och det kanske inte är självklart att jag får de stora uppdragen. Nu har det ju blivit en del stora uppdrag ändå tack vare mina nätverk och att jag har möjlighet att gå in som underkonsult när det är fråga om mer omfattande och långsiktiga arbeten. Jösses, det låter som jag varit igång i tio år med företaget. Ha, det känns nästan som det!

Nu ska jag i alla fall prata ihop mig med några branschkollegor om att signalera ett gemensamt erbjudande vilket skulle ge allas våra uppdragsgivare mer trygghet.

Låter smart. Vad har du mer på gång just nu?

Oj, massor. Jag bollar tre projekt i lite olika storlek just nu och det handlar mycket om webbformulär och att underlätta självservice på nätet.

Den här veckan är extra rolig också eftersom jag ska prata på torsdag den 8 december på Pecha Kucha i regi av Bloggers Monday. Jag ska rassla igenom 20 slides på 6 minuter och 40 sekunder. Och jag lovar att min presentation innehåller ett överraskningsmoment. Evenemanget börjar kl 18, Ronnestam bjuder på dricka och det är kostnadsfritt. Här är en teaserbild från mig:

Och på lördag är det ju Santarchy — det kan du läsa lite mer om på annat ställe i nyhetsbrevet.

En annan kul grej: nyligen blev det också klart att jag ska tala på Scandinavian Developer Conference och deras Usability Track 16-17 april nästa år. Det är inga duvungar på talarlistan så det är en stor ära för mig.

Och just det, planen är också att starta upp en liten e-handel innan jul. Bara för att testa konceptet. Det har med mina mallar att göra. Men det återstår att se hur många timmar det är mellan nu och nyår.

Det låter som att jag ska låta dig ta tag i lite förberedelser…

Ja, nu måste jag nog få rätsida på planeringen för veckan. Och den här väl intervjun ska väl publiceras och skickas ut imorgon bitti misstänker jag.

Jamen dåså, du har ju hela natten på dig! Skämt åsido: Sov på skarpen när det blir dags för det

Tack detsamma. Ha en underbar jul alla nära, kära och rara!

Det började inte bra i onsdags morse. Brevlådan var tom. Jag hade förväntat mig en Dagens Nyheter att läsa till frukostgröten och en Dagens Industri att läsa på bussen.

På bussen tar jag fram min läsplatta för att rapportera att jag inte fått några tidningar. Som tur är har jag mejladresserna till tidningarnas kundtjänster sparade i min mejltjänst sedan tidigare. Jag hittar till och med ett gammalt mejl med mitt prenumerationsnummer till Dagens Nyheter, DN.

Brev till DN:s kundtjänst om den försvunna tidningen.

Jag skickar snabbt iväg två mejl och ägnar resten av resan åt att läsa nyheter på läsplattan. Jag befinner mig i ett sent stadium av nyhetsnarkomani och blandmissbrukar  prasseltidning, digitalt och radio. Den här morgonen blir det bara digitalt.

När jag plockar fram datorn en timma senare har jag fått två mejlsvar. På Dagens Industri, DI, svarar Melinda efter 53 minuter att de kompenserar mig med två tidningar. Jag får gärna höra av mig om jag har frågor.  Så trevligt! Morgonens irritation börjar gå över…

Snabbt svar från Dagens Industris kundtjänst (kontaktinfo bortklippt).

… men irritationen kommer tillbaka när jag läser mejlet från Dagens Nyheter. De vill inte ta emot mig via mejl. Mejl som funkar så bra för mig. Jag kan mejla när det passar mig och jag behöver inte sitta i någon telefonkö.

DN:s autosvar via mejl att de inte läser mejl.

DN använder inte längre den mejladress som jag brukar använda. De vill inte att jag skickar mejl till dem.

Det finns det någon sorts formulär för mejlkontakt och ett självhanteringssystem. Jag kan hantera mig själv i ett system. Jag ryser lite över tanken på självservicesystem. Min erfarenhet är att självservicesystem är svåranvända, kräver inloggningsuppgifter och att det är väldigt lite service inblandad. Bara att jag gör någon annans jobb på längre tid.

Jag går till kontaktformuläret.

DN:s kontaktformulär på webben för utebliven tidning. Lägg märke till det humorfyllda meddelandet att jag kan sköta mina prenumerationsärenden på webben.

Jaha, då får jag börja om. Lite lätt irriterad på att behöva ange kundnummer eller personnummer. Jo, jag vet mitt eget personnummer och just idag också mitt prenumerationsnummer. Men det irriterar mig att jag ska behöva hålla ordning på vilket nummer som DN satt på mig i sin stora databas. Namn och adress borde räcka för att spåra vilken prenumeration det gäller.

Så fort jag börjar fylla i första fältet i formuläret dyker det upp ett fönster och tipsar om att jag kan ”utföra många prenumerationsärenden direkt på webben”. På webben? Istället för som nu, på webben? Eller vadå? Humor DN, humor. För mig är det här formuläret på webben men jag gissar att kundtjänsten tar emot ärendet som ett mejl. Ett mejl som formuläret får skicka men inte jag.

Du undrar om jag inte kunde ha ringt istället? DN skriker ju ut att jag ska ringa dem. Sorry, jag gjorde anmälan under en föreläsning där det varit väldigt ohysat att prata i telefon. Dessutom är jag inte en telefonpratarmänniska och misstänker att jag hamnat i en lång telefonkö med dålig pausmusik.

Eftersom DI var så väldigt snabba undrar jag när DN kommer att svara. Tjugofyra timmar och sjutton minuter får jag ett mejl.

Svar via mail från DN:s kundcenter om ärendet med den uteblivna tidningen.

I sak så svarar DN ungefär samma sak som DI. Men jag känner mig inte lika väl till mods som när DI svarade. Det är nu jag börjar analysera och fundera på att skriva den här artikeln.

• DN slutar upp att använda sin gamla mejladress som jag är van vid. 1-0 till DI. DN kunde behållit den gamla mejladressen men inte marknadsfört den om de vill styra oss till en annan kundkanal.
• Det tar mer än ett dygn innan jag får svar från DN. 2-0 till DI.
• DN:s rubriken på mejlet är ”Svar på på Complaint”. Hörrni DN, kunde ni inte hittat på något tydligare, kanske ”Din uteblivna DN i går”. Hade gått att automatisera. DI behåller min rubrik och mitt mejlsystem kopplar direkt ihop mejlet jag skickade med DI:s svar. 3-0 till DI.
• Det är väl okej att jag får prenumerationen förlängd med en tidning. Men att som DI gör, förlänga med två tar udden av min irritation och det känns på något sätt som jag avgår som vinnare. 4-0 till DI.
• DN skriver ”OBSERVERA att detta mejl inte kan besvaras!”. Men hallå DN! Ska vår enda kommunikation vara att ni ringer mig för att erbjuda en prenumeration och jag fyller i ett kontaktformulär när tidningen inte kommer. Varför vill ni inte att jag ska höra av mig? Det hade varit så lätt för mig att med vändade mejl föreslå förbättringar hur DN kan förbättra sitt bemötande. DI inbjuder mig att höra av mig. 5-0 till DI.

Alltså 5-0 till Dagens Industri mot Dagens Nyheter i grenen kundbemötande. En helt ovetenskaplig undersökning baserat på endast ett fall och med en högst subjektiv bedömning.

Det finns säkert en rationell förklaring till varför DN inte vill ta emot kundtjänstärenden via mejl. Men visst går det att sköta på ett trevligare sätt?

För mig känns det som om DN vill sköta om sina kundkontaker på ett sätt som är effektivt för dem. De vill inte ha onödig kontakt och de vill inte låta mig välja en kontaktform som funkar för mig. Eller handlar det bara att de inte förstått digitaliseringen.

Eller är jag bara en magsur medelålders man som borde sluta gnälla? Jag får ju min kompensation för den uteblivna tidningen.

Vad tycker du?

Stefan Pettersson är tidigare kollega till Per Axbom och gästbloggare på Axbom.se. Stefan jobbar med användbarhet, sökbarhet och projektledning i egna konsultbolaget Lumano och utvecklar evenemangskalendern Allom.

Webbplatsen staffanstorp.se anpassar sig till olika skärmstorlekar.

Johan Edlund — tidig skiss för staffanstorp.se

För att få en ökad förståelse för hur Responsive Web Design implementeras ringde jag upp Johan Edlund som ligger bakom hur webbplatsen staffanstorp.se beter sig i olika skärmstorlekar. Vi pratar framför allt om projektupplägg och olika utmaningar, men kommer också in på hur ett oväntat offentliggörande av Joakim Jardenberg ledde till en oplanerad testomgång.

Intervju med Johan Edlund om staffanstorp.se

Responsive Web Design — Intervju med Johan Edlund from axbom on Vimeo.

Samtalet med Johan börjar vid 04:20 i filmen om du vill skippa intron om Responsive Web Design.

Lär dig mer om Responsive Web Design

Om du vill få mer argument och tips kring hur du ska tänka när det gäller Responsive Web Design rekommenderar jag dessa två alldeles lysande presentationer:

Pragmatic Responsive Design

Why Mobile First isn’t enough

…och tillhörande video.

Videon är lite skakig rent tekniskt, men framförandet är sevärt. Nästa vecka fortsätter jag min intervjuserie med Kevin M Powell via Skype. Intervjun kommer publiceras i min engelska blogg som lanseras samtidigt. Damn straight!

Foto: Johan Lange

För två veckor sedan var jag på #sswc (Sweden Social Web Camp) igen, du vet det där lägret där digitala proffs och entusiaster samlas på en ö för att utbyta tankar och idéer. Vi var 400 vildhjärnor som tog oss dit i år och reste tält, grävde idéer, knöt vänskapsband och spanade på framtiden.

Galenskaperna började förstås redan på bussresan. Jag sprang på spontanitetsmästaren Kalle Nilvér (du vet han som hakade på en kväll på stan i tomtedräkt med 2 timmars varsel innan jag kände honom). Han köpte en kaffe till mig men höll på att missa sin buss så kaffet hamnade i limbo (vilket var jobbigt för mig som inte fått mitt morgonkaffe). Egentligen hamnade det hos David Stark men det uppdagades långt senare.

Så där fortsatte det: min buss – som kallades twittrande buss nummer 2 – körde först åt fel håll och hade inga elkontakter vid sätena, vilket är en smärre katastrof i det här sällskapet. Men självklart fanns det minst 20 grenkontakter i handbagaget hos de sörjande så vi byggde en elslinga med 20 uttag från elkontakten vid toaletten (den som vägrade spola när lampan var släckt). Synd bara att på-knappen för strömmen satt på bussens utsida och vi tuffade på i 120 på E4:an.

Jag fick i alla fall mitt kaffe till slut eftersom jag skickade en tweet (sån där digital rappakalja du vet) till Anton från Twingly som hoppade på i Linköping. Så där är det med Twitter om du undrar. Man kan beställa kaffe. Jag hoppas Anton hör av sig när han vill ha sin öl serverad.

Vi lunchade på Max i Jönköping och lyckades nästan pricka in så att alla tre bussarna från Stockholm kom dit samtidigt. Många twittrande kunder beställde handgjord lyxshake (en tidskrävande dryck för snabbmatspersonalen). Jag funderade sedan på vad de sa när vi åkte därifrån. Det kanske var så här:

Det var lite sörjigt och blött när vi kom fram men jösses vad det kändes bra ändå. Det gav en varm välkomnande känsla att miljön var sig lik med allt från traktorn, .SE-ladan och Veidekketältet till fåren på campingen – allt det som jag försökte skildra i min film om Obama. Och att lyxtältet stod klart för inflyttning.

Jag glömde ju nästan säga: jag vann den där platsen i Hemnettältet som jag tävlade om. Så jag behövde inte svära över bortsprungna tältpinnar utan blev välkomnad av Linus till 6-mannapaviljongen med de feta madrasserna och upplåsbara fåtöljerna. Det vara bara att slå sig ner med en flaska öl – det ingick liksom också i inredningen. Hoppas Linus hör av sig. Får nog bjuda honom på en öl också. Eller tjugo.

Men det absolut bästa med Hemnettältet var sällskapet. Att få dela tält i tre nätter med fem människor jag aldrig träffat förut (och en handfull sköna ”hangarounds”) kanske låter som en utmaning. Tvärtom så förgyllde det tillvaron på ett magnifikt sätt och skapade än mer skratt, samkväm, dråpliga situationer och oväntad inspiration än jag kunnat föreställa mig.

Och att Jonas Hombert, erkänt geni bakom nyligen uppköpta videoredigeringstjänsten JayCut och som jag intervjuade i min podcast 2007, blev en av tältets hangarounds och medhjälpare vid nedmontering är ju bara såååå sswc.

Jag vill ju så innerligen tacka @rutberg, @annelienaes, @ninaboel, @sakj, @saraohman, @jonashombert, @propercontent, @linuslennstrand och the artist formerly known as @morpac för en oförglömglig tältvistelse. Nästa år bräcker vi det med vår planeringslista för ett ännu lyxigare tält. Att vi samtidigt startade en thinktank och reggade domännamn är ju bara såååå sswc.

Men jag måste också berätta om några informellt formella sessioner från denna unconference som gav mig lite extra kickar.

Gamification

På fredagen stod Jesper under eken (bara en sån sak!) och pratade om gamification – ungefär: hur man använder kunskaper om attraktionskrafter i spel för att skapa en bättre (och mer beroendeframkallande) användarupplevelse även i mer traditionella tjänster. Alltså sånt som jag gillar skarpt.

Vi snöade in på beställning av bläckpatroner ett tag (@tonerkungen var ju där) och jag ville så gärna prata mer om andra exempel. Till exempel hur LinkedIn introducerade ”Profile Completeness”, alltså genom att tala om att den personliga profilen var 40% klar och skapa enkla steg för att nå 100% så lyckades de få långt fler människor att fylla i mer information om sig själva.

Jesper och jag ska faktiskt luncha om en timme och grotta ner oss lite mer i ämnet och gemensamma idéer. Vi kanske får spela om notan. Restaurangvalet är i alla fall perfekt – god mat men en galen indier som skriker åt gästerna. Varför går man dit?

Personligt varumärke i organisationer – möjlighet/hot

Stanley Ekelund höll i en bra session om hanteringen av personligt varumärke i organisationer där jag bara lyssnade (jag satt och drog taggar ur en drake men mer om det senare). Det är skönt att bara lyssna ibland – jag vet ju vad jag själv tycker och därför är det lärorikt att höra hur olika vi kan uppfatta en situation. Ibland tycker jag att fler borde prova det…

Alla verkade vara överens om att det viktigaste ändå är att individen får frihet att styra sitt arbete och att hon stöttas av företaget. Det borde nog gälla oavsett om man har starkt varumärke eller inte.

Vill man låta anställda träda fram i rampljuset så kan det lätt uppstå en konflikt och jag tror det viktigaste är att individ och företag har en öppen och tät dialog om situationen. Jag själv har länge haft ett starkt personligt varumärke och har nu en fantastiskt bra relation till min tidigare arbetsgivare – för mig var det egna företaget ett sätt att undkomma en allt knepigare marknadskommunikation (många tror ju att jag varit egen hela tiden).

Det finns nog inga enkla svar, men det är viktigt att dialogen förs, för det blir allt vanligare att individer är mer kända än företagen de jobbar för. Det tog mig till exempel löjligt mycket tid för mig häromdagen att komma på namnet på företaget som Hampus Brynolf jobbar på, och det är inte ett litet företag… eller ta valfritt namn på SSWC och gissa var de jobbar – det får bli en quiz till nästa år.

Karinkomet filmade sessionen…

E-handel (hardcore?)

De digitala rävarna Anton, Björn och Rikard delade generöst med sig av kunskaper och erfarenheter från e-handel och köpbeteenden. Jag älskar förstås att få höra exempel som att Anton säljer mer av de svarta hörlurarna när han frontar de gröna lurarna med bild på webbshoppen Headler. De gröna lurarna är betet (vi vill alla vara lite speciella) men i slutändan är vi tillräckligt speciella om vi tar de svarta och kan säga till vännerna: ”Vet du, de finns i grönt också!”

Jag lunchade ju förresten igår med han som trots allt köpte de gröna lurarna: den alltid lika gröna Richard Gatarski. Tack för lunchen Richard, det får bli en öl snart också.

Att mötas eller inte mötas – hur designar du din möteskultur?

Att få sitta under flaggstången och höra massor av erfarenheter från briljanta människor om hur man kan förbättra mötesprocesser, roller och ansvar var nog ändå min favorit. Kanske för att det passade in så bra, nästan som någon planerat det, med min egen verksamhet och den session jag körde. Emilia Blom ledde gruppsamtalet där alla bidrog; det kändes naturligt, nyfiket och trollbindande – som färgglada fiskar i ett korallrev som tappert kämpar mot samma mål och hojtar smarta tips till varandra. Man måste nog ha varit där…

Jag dröjde mig kvar på det soldränkta klippblocket i samtal med Ulrika och Therese efteråt och vi fann så oerhört mycket gemensamma tankar. För mig var det sinnebilden för sswc.

Till min glädje fångades ögonblicket av Miriam Olsson på Internet World.

— bilden länkar till Internet Worlds bildspel från Sweden Social Web Camp – se den som ett citat

och Johan Lange filmade sessionen…

Självklart träffar jag Ulrika och Therese snart igen. Fredag om 2 veckor. Can’t wait. Emilia sitter i Malmö men jag är ju där på webbdagarna den 14/9. Kanske hinner vi ses.

Jag själv om kreativa lekar för framgångrika projekt

Mitt mål med framförandet var att alla skulle gå därifrån med ett leende. Jag tror jag lyckades. Jag ville poängtera hur komplexitet och överflöd av information får oss att fatta felaktiga beslut. Med några enkla övningar kan vi fokusera våra arbeten och leka fram lösningar på ett sätt som engagerar. Flera av mina övningar utgår från mallar som du kan ladda hem och använda själv.

Foto: Dimitrij Aleshkov

Min favorit, och höjdpunkten, var förstås när Klaus fick agera webbläsaren Safari. Genom att tala med webbläsaren kunde vi konstatera att webbformuläret hos Elmia beter sig som en ouppfostrad snorvalp.

Ja, jag försökte filma också men tyvärr klippte kameran på egen hand efter blott 20 minuter… förhoppningsvis kan det ändå bli en liten teaser av det.

Jag tänker mycket på alla som kom fram till mig efteråt och även dagarna efter och talade om hur mycket de gillade min session. Jag vill tacka dem så innerligt allihop. Även om jag kan uppfattas vara gammal i gemet så är det återkopplingen och dessa genuina möten som ger mig den energi som driver mig vidare. Och hur erfaren talare man än är så lever man alltid med lite dåligt självförtroende. Och så är jag faktiskt lite blyg. Tusen tusen tack alla ni.

Här är förresten ett av alla fantastiska får som deltagarna ritade!

Andra stunder jag minns

Ärligt talat så trodde jag först att det skulle bli ansträngande med en dag extra camping (jämfört med tidigare år). Men det har varit klockrent. Det fanns mer tid att gå på fler intressanta sessioner, fler nya personer fick utrymme att kläcka idéer till inspirerande sessioner och det fanns mer tid att umgås med alla grymma människor!

Soliga lördagen

Lördagens sol gjorde ju inte saken sämre och den här bilden säger väl allt om den uppsluppenhet och kärlek till samtal och samkväm som rådde. Japp, det här är de upplåsbara fåtöljerna från Hemnettältet. Jag bär vit keps.

Morris Packer räddar draken

Foto: Kent Cederström

Många pratar om Morris Packers digitala självmord vid lägerelden, men Morris Packer för mig är mannen som räddade min drake från en säker död. Jag fick äntligen upp min stora powerkite på lördagen och stod en stund och körde åttor i en härlig havsbris. Morris lockades dit och vi pratade en stund om kitesurfing… plötsligt brast ena linan och draken valde hastigt att störta spikrakt ner i de enorma taggiga björnbärsbuskarna som reste sina extremiteter över sluttningen bakom Veidekke-tältet och svalde draken hel. Efter rekogniseringstur hittade vi långa 3-meters järnrör och ägnade en halvtimme åt att försiktigt knuffa draken ur busken och rädda linorna.

Taggiga grenar tog sen ytterligare en halvtimme att nysta loss ur drakens kropp men den lever och kan snart flyga igen.

Morris är de svagas försvarare, han är drakräddaren. Hoppas han ringer så tar jag och draken ut honom på en öl och en flygtur i Hagaparken.

Jag kör fåtölj till bastuflotten

Sista natten med gänget. Inga kameror. Men jag minns det så här och tydligen var det en galen syn. Robin hade inte en chans när jag drog ifrån roddbåten på den uppblåsbara fåtöljen från Hemnettältet.

#sswc i innovationskedjan

Det sägs ju att Sverige ska bli världens mest innovativa land. Påminn mig att skriva mer om det. Jag tror att SSWC har en given plats i den ambitionen.

• På #almedalen debatterar vi vad som är viktigt att förändra, driva och utveckla
• På #sswc hittar vi våra vänner, samarbetspartners, inspirationskällor och nya infallsvinklar
• På #24hbc (24 hour business camp – det finns många varianter av detta runtom i Sverige) blir idéerna verklighet

Det är ett prominent ansvar som jag gärna lägger på Tomas och Kristins axlar. Är det någon som fixar att föra samman och främja skapandedialogen så är det just dessa två lyhörda förändringsmästare. De regerar.

Men kära dagbok, vet du vad det bästa är? Jag hittade ett helt gäng nya fantastiska vänner på SSWC som gör livet lite gladare och världen lite vackrare. Det är jag oerhört tacksam för.

Hmm… och tydligen är det väldigt många som jag är skyldig en öl. Det kan bara vara ett framgångstecken.